David hedrar Mefiboset

9 En dag undrade David om någon ur Sauls familj fortfarande levde. I så fall ville han göra något gott mot denne, eftersom han hade lovat Jonatan detta.

² Då fick han höra talas om Siba, som hade tjänat Saul, och han sände genast bud efter honom.Är du Siba? frågade kungen.Till er tjänst, svarade han.

³ Kungen frågade då: Finns det någon ur Sauls familj i livet som jag på något sätt kan glädja och visa Guds godhet? Ja, svarade Siba. Jonatans halte son lever fortfarande.

⁴ Var finns han? frågade kungen.I Lo-Debar, i Makirs hus, han som är son till Ammiel, svarade Siba.

^5-6 Kung David lät hämta Mefiboset, Jonatans son och Sauls sonson från Lo-Debar. När Mefiboset ställdes inför kungen var han rädd, och han hälsade på kungen i stor ödmjukhet och bugade sig djupt inför honom.

⁷ Men David sa: Var inte rädd! Jag har bett dig komma hit, så att jag kan göra något för dig, eftersom jag gett ett löfte till din far Jonatan. Du ska få tillbaka allt det land som tillhörde din farfar Saul, och du ska bo här med mig i palatset!

⁸ Mefiboset bugade sig djupt och utropade: Men hur kan det vara möjligt att min kung skulle lägga märke till mig, så obetydlig som jag är?

⁹ Kungen sände efter Sauls tjänare Siba och sa till honom: Jag har gett din husbondes sonson allt som tillhörde Saul och hans familj.

^10-11 Du och dina söner och tjänare ska bruka landet åt honom, så att han får mat till sin familj, men själv ska han bo här hos mig.Siba, som hade femton söner och tjugo tjänare, svarade: Jag ska i allt göra som du har sagt.Från den dagen åt Mefiboset vid kung Davids bord, som en av hans söner.

¹² Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Hela Sibas familj blev Mefibosets tjänare.

¹³ Själv flyttade han till Jerusalem för att bo i palatset. Detta var den man som var handikappad i båda sina fötter.

David besegrar arameerna

10 En tid därefter dog Ammons kung, och hans son Hanun efterträdde honom.

² Jag ska visa vänskap mot honom, sa David. Det gjorde alltid hans far mot mig. David sände en delegation till Hanun för att visa sympati och hedra hans far.

³ Men Hanuns officerare sa till sin kung: Dessa män är inte här för att hedra din far! David har skickat dem för att spionera på staden innan de anfaller den!

⁴ Då rakade Hanun av Davids män hälften av deras skägg, skar av deras kläder vid höfterna och lät dem gå hem halvnakna.

⁵ När David fick höra vad som hade hänt, bad han dem stanna i Jeriko tills skägget hade växt ut igen. De kände sig mycket förödmjukade av Hanuns behandling.

⁶ När folket i Ammon förstod hur allvarligt de hade förargat kung David, sände de efter förstärkningar och lejde tjugo tusen arameiska män från Rehob och Soba. Kungen i Maaka ställde upp med tusen man och tolv tusen kom från Tob.

^7-8 När David hörde dessa rapporter, gav han order till Joab att anfalla dem med hela sin armé. Ammoniterna ställde upp utanför staden och försvarade den och dess portar själva, medan arameerna från Rehob och Soba och männen från Maaka och Tob grupperade sig i det öppna landskapet.

⁹ När Joab insåg att han skulle bli tvungen att slåss på två fronter, valde han ut de bästa soldaterna i armén, tog själv befälet över dem och drog ut mot arameerna.

¹⁰ Resten av armén anföll staden under hans bror Abisais befäl.

¹¹ Lyssna nu, sa Joab. Om jag behöver förstärkning så kommer ni och hjälper mig, och om ammoniterna är för starka så kommer jag och hjälper er.

¹² Nu ska vi kämpa! I dag får vi visa att vi är riktiga män som kan kämpa för Herrens folk och hans städer. Låt Guds vilja få ske!

¹³ När Joab och hans män gick till anfall flydde arameerna hals över huvud,

¹⁴ och när ammoniterna såg det blev de rädda för Abisai och flydde in i sin stad. Joab kunde återvända till Jerusalem med armén.

^15-16 Arameerna insåg nu att de inte hade någon möjlighet att besegra Israel och grupperade därför om sig. Hadadeser sände ytterligare trupper från andra sidan floden Eufrat som förstärkning. De kom till Helam under befäl av Sobak, som var överbefälhavare över alla Hadadesers trupper.

¹⁷ När David hörde vad som höll på att hända, tog han personligen befälet över Israels armé och tågade till Helam. Där anföll arameerna,

¹⁸ och de fick fly för israeliterna än en gång och lämnade manskapet på 700 vagnar döda på fälten, tillsammans med 40.000 fotsoldater. General Sobak stupade också.

¹⁹ När Hadadesers allierade såg att de var besegrade kapitulerade de, gav sig åt David och blev hans undersåtar.Från den dagen aktade sig arameerna för att hjälpa ammoniterna.

Davids synd med Bat-Seba

11 Följande år på våren, som var den tid då krigen brukade bryta ut, skickade David Joab och Israels armé för att förgöra ammoniterna. De slog dem i strid och belägrade staden Rabba, men David stannade i Jerusalem.

² En kväll när han inte kunde somna, gick han ut på palatsets tak. Därifrån såg han en ovanligt vacker kvinna, som just tog sitt kvällsbad.

³ Han sände en tjänare för att ta reda på vem hon var och fick veta att hon hette Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till Uria.

⁴ Då sände David bud efter henne. Hon kom, och han låg med henne. Sedan återvände hon hem. (Hon hade vid detta tillfälle just gått igenom reningsceremonierna efter sin menstruation.)

⁵ När hon senare upptäckte att hon var med barn, meddelade hon David detta.

David försöker komma undan

⁶ Då sände David bud till Joab: Skicka hem hetiten Uria.

⁷ När Uria kom, frågade David hur Joab och armén i övrigt klarade sig och hur det gick i kriget.

⁸ Sedan sa han till honom att gå hem till sin fru och vila sig. David sände mat från sitt eget bord till Urias hus.

⁹ Men Uria gick inte hem. Han stannade den natten vid palatsets port och sov tillsammans med de andra tjänarna.

¹⁰ När David fick reda på detta, skickade han efter Uria och sa till honom: Vad är det med dig? Varför gick du inte hem till din fru i går kväll, när du hade varit borta så länge?

¹¹ Uria svarade: Arken och armén och generalen och hans officerare befinner sig ute på de öppna fälten. När de nu har slagit läger där ute, skulle då jag gå hem för att äta och dricka och ligga med min fru? Jag svär att jag aldrig skulle göra något sådant.

¹² Det kanske är riktigt, sa David till honom, men stanna här i kväll. I morgon kan du återvända till armén.Då stannade Uria i palatset,

¹³ och David bjöd honom till sitt bord och fick honom drucken. Men Uria gick inte hem den kvällen heller utan sov än en gång vid palatsets port.

¹⁴ Nästa morgon skrev David ett brev till Joab som han gav till Uria.

¹⁵ Brevet innehöll en befallning till Joab att placera Uria längst fram i ledet, där striden stod som hetast och att sedan snabbt dra tillbaka trupperna och lämna honom där för att dödas!

¹⁶ Då beordrade Joab Uria till en plats nära den belägrade staden, där han visste att fiendens bästa män stred.

¹⁷ Där dödades Uria tillsammans med flera andra israelitiska soldater.

¹⁸ När Joab skickade sin rapport till David,

^19-21 sa han till sin budbärare: Om kungen blir vred och frågar: 'Varför gick trupperna så nära staden? Och varför utsatte de sig för bågskyttarnas pilar från muren, och risken av att träffas av stenar som vältes ner? Det var ju det som hände med Abimelek vid Tebas när han blev dödad av en kvinna som kastade en kvarnsten på honom.' Då ska ni svara: 'Din tjänare Uria blev också dödad.'

²² Budbäraren kom till Jerusalem och rapporterade till David:

²³ Fienden kom ut mot oss. Vi jagade dem tillbaka till stadsportarna,

²⁴ men männen på muren anföll oss, och några av våra män dödades, och hetiten Uria är också död.

²⁵ Säg till Joab att han inte ska tappa modet, svarade David. Svärdet dödar den ene såväl som den andre! Kämpa hårdare nästa gång och besegra staden! Säg till honom att han kommer att lyckas.

²⁶ När Bat-Seba hörde att hennes man hade dött, sörjde hon honom.

²⁷ Men när sorgetiden var över, skickade David efter henne och förde henne till palatset, och hon blev en av hans hustrur och hon födde honom en son, men Herren var mycket missnöjd med David och det han hade gjort.

Liknelsen om den förlorade sonen

¹¹ För att ytterligare förklara denna tanke berättade han följande: En man hade två söner.

¹² Den yngre sa till sin far: 'Jag vill ha min del av arvet nu, i stället för att vänta tills du dör.' Då gick fadern med på att dela sin egendom mellan sönerna.

¹³ Några dagar senare gav sig den yngre sonen iväg till ett främmande land. Där levde han livets glada dagar och gjorde slut på alla sina pengar.

¹⁴ En svår hungersnöd drabbade landet och han började lida nöd.

¹⁵ I sin förtvivlan bad han då en lantbrukare att anställa honom för att vakta hans svin.

¹⁶ Men så småningom blev han så hungrig, att han till och med skulle ha kunnat äta svinens mat, men ingen gav honom något.

¹⁷ När han till sist tog sitt förnuft till fånga sa han till sig själv: 'Hemma har till och med de anställda vad de behöver och mer därtill, och här går jag och håller på att dö av hunger!

¹⁸ Jag går hem till min far och säger: 'Far, jag har syndat mot både Gud och dig,

¹⁹ och jag är inte längre värd att kallas din son. Men var snäll och låt mig få arbeta som en av dina tjänare.'

²⁰ Han återvände alltså hem till sin far. Medan han fortfarande var långt borta såg hans far honom och fylldes av kärlek och medkänsla. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.

²¹ Sonen utbrast: 'Far, jag har syndat mot Gud och mot dig och är inte längre värd att kallas din son.'

²² Men hans far sa till tjänarna: 'Skynda er! Ta fram den bästa högtidsdräkten i huset och sätt på honom den. Och en ring med juveler och ett par skor!

²³ Och slakta gödkalven som vi har. Vi måste fira det här.

²⁴ För min son var död, men han har återvänt till livet. Han var förlorad, men är återfunnen.' Och så började festen.

²⁵ Under tiden kom den äldre sonen hem. Han hade arbetat ute på åkrarna, och redan på långt håll hörde han musik och dans från huset.

²⁶ Förvånad frågade han en av tjänarna vad det var man firade.

²⁷ 'Din bror har kommit tillbaka

²⁸ Då blev den äldre brodern rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick ut och försökte övertala honom att komma in,

²⁹ men han svarade: 'I alla dessa år har jag arbetat hårt, och inte en enda gång har jag vägrat att göra vad du har bett mig om. Men under hela denna tid har du aldrig ens gett mig en killing så att jag kunde ha en fest med mina vänner.

³⁰ Men nu när den där slösaren kommer hem, som har gjort av med dina pengar ihop med prostituerade, då firar du det med att slakta den bästa kalv som fanns här på gården.'

³¹ 'Se så, min käre son

³² Men nu måste vi vara glada och fira det som hänt, för han är din bror, och han var död men lever igen. Han var borta och förlorad, men nu har han kommit hem igen.'

Read full chapter