1 Samuelsboken 18-20
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Saul avundas David
1-3 När kung Saul hade slutat sitt samtal med David, träffade David Jonatan, och de blev omedelbart mycket goda vänner. Kung Saul behöll nu David i Jerusalem och lät honom inte återvända hem. Jonatan ingick ett förbund med David
4 och bekräftade överenskommelsen genom att ge honom sin mantel och skjorta och även sitt svärd, sin båge och sitt bälte.
5 David blev Sauls specielle assistent och utförde alltid sina uppdrag framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare över sina trupper, ett förordnande som uppskattades av armén och allmänheten.
6 När den segrande israelitiska armén återvände hem efter Davids seger över Goljat,
7 möttes den överallt av kvinnor, som kom från alla städer längs vägen där armén drog fram för att fira segern och möta kung Saul. De sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler, men deras sång skorrade illa i Sauls öron, eftersom texten löd:Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!
8 Vad är detta? sa han mycket upprörd för sig själv. De ger David tiotusen, men jag får bara tusen! Ja, en vacker dag kanske de rentav vill göra honom till kung!
9 Från den dagen såg kung Saul med avund på David.
10 Redan nästa dag kom en ond ande över Saul, och han började uppföra sig mycket obehärskat. David lugnade ner honom genom att spela på sin harpa, och det fick han sedan göra varje gång Saul kom under denna onda påverkan. Saul satt med sitt spjut i handen.
11-12 Plötsligt kastade han det mot David för att nagla fast honom vid väggen, men David lyckades hoppa åt sidan. Detta upprepades ytterligare en gång. Saul var rädd för David. Han visste att Herren hade lämnat honom och nu i stället var med David.
13 Därför skickade han bort David från hovet och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som han sedan anförde under olika uppdrag. Men David blev ännu mer uppmärksammad och populär bland folket.
14 David fortsatte att lyckas i allt han gjorde, för Herren var med honom.
15-16 När kung Saul märkte detta, blev han allt mer rädd för honom, men hela Juda och Israel älskade David.
Davids hemgift - 200 döda filisteer
17 En dag sa Saul till David: Jag är beredd att ge dig min dotter Merab till hustru. Men först måste du bevisa att du är en verklig soldat genom att kämpa för Herren. Saul tänkte nämligen för sig själv: Jag ska sända ut honom att slåss mot filisteerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.
18 Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden? utbrast David.
19 Men när det blev dags för bröllopet, lät Saul Adriel från Meholat gifta sig med henne i stället.
20 Under tiden hade Sauls dotter Mikal blivit kär i David, och Saul blev glad när han hörde detta.
21 Här kommer ett annat tillfälle att låta filisteerna döda honom, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.
22 Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom, och att de alla älskade honom och förutsatte att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson.
23 Men David svarade: Hur kan en fattig man som jag, från en okänd familj, ha råd att gifta sig med kungens dotter?
24 När Sauls män rapporterade detta för honom,
25 sa han till dem: Berätta för David att den enda hemgift jag behöver är hundra döda filisteer. Allt jag vill ha är hämnd på mina fiender. Saul räknade med att David skulle dödas i striden.
26 David accepterade villkoret. Innan tidsfristen gick ut
27 hade han och hans män dödat tvåhundra filisteer och överlämnat deras förhudar till kung Saul. Då gav Saul Mikal åt David.
28 När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod hur populär han var bland folket,
29 blev han ännu mer rädd för honom. Han hatade honom mer och mer för varje dag som gick.
30 Och varje gång den filisteiska armén anföll, var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare. Davids namn blev känt och uppskattat i hela landet.
David flyr för Saul
19 Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina adjutanter att försöka döda David. Men Jonatan berättade för honom om sammansvärjningen eftersom de var mycket nära vänner.
2 I morgon bitti, varnade han honom, ska du gömma dig någonstans ute på fälten.
3 Jag ska be att min far går dit tillsammans med mig, och jag ska tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta allt som jag kan få reda på för dig.
4 När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och tiggde och bad att han inte skulle behandlas illa.Han har inte gjort något för att skada dig, sa Jonatan. Han har alltid försökt hjälpa dig på alla sätt.
5 Du har väl inte glömt när han riskerade sitt liv för att döda Goljat och hur Herren sedan vann en stor seger åt Israel? Du var verkligen glad och tacksam den gången. Varför ska du nu mörda en oskyldig man? Det finns absolut ingen anledning till det!
6 Slutligen gav Saul efter och lovade: Så sant Herren lever, David ska inte dödas.
7 Sedan kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Han följde med David till Saul, och allt blev som det hade varit förut.
8 Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filisteerna och fick hela deras armé på flykten.
9-10 Men en dag, när Saul satt hemma och lyssnade på Davids spel på harpan, kom plötsligt den onde anden över honom igen. Han hade sitt spjut i handen och kastade det mot David för att försöka döda honom, men David kastade sig åt sidan och spjutet fastnade i väggen. Den natten flydde David för gott.
11 Saul sände ut soldater för att bevaka Davids hus, för att sedan på morgonen döda honom.Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: Om du inte ger dig av i kväll så kommer du att bli dödad i morgon.
12 Därefter hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster, och på så sätt lyckades han komma undan.
13 Sedan lade hon en avgud i hans säng, täckte över den med ett lakan och lade lite gethår vid huvudändan.
14 När soldaterna kom för att arrestera David och ta honom till Saul, berättade hon för dem att han var sjuk.
15 Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom.
16 Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud i sängen.
17 Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly? röt Saul åt Mikal. Jag var tvungen till det, svarade Mikal. Han hotade att döda mig om jag inte hjälpte honom.
18 På så sätt kom David undan och gick till Rama för att träffa Samuel. Han berättade om allt som Saul hade gjort. Samuel tog då med sig David till Najot.
19 När Saul fick besked att David var i Najot vid Rama,
20 skickade han dit soldater för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över soldaterna så att de också började profetera.
21 När Saul fick höra vad som hänt, skickade han iväg andra soldater, men de började också profetera. Samma sak hände en tredje gång!
22 Då gick Saul själv till Rama, och när han kom till den stora brunnen i Seku frågade han:Var är Samuel och David? Man talade då om för honom att de var i Najot.
23 Saul begav sig dit, men under vägen kom Guds Ande över Saul, och han profeterade hela tiden ända fram till Najot.
24 Han slet av sig kläderna och låg naken hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Därför säger man:Är Saul också en profet?
Jonatan räddar Davids liv
20 David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan.Vad har jag gjort? undrade han. Varför är din far ute efter mitt liv?
2 Det är inte sant! protesterade Jonatan. Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet.
3 Det är klart att du inte vet om det! sa David upprörd. Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!
4 Vad tycker du att jag ska göra? undrade Jonatan.
5 David svarade: I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen.
6 Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest.
7 Om han säger: 'Jaså, på det sättet
8 Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!
9 Naturligtvis inte! utbrast Jonatan. Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?
10 Då frågade David: Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?
11 Kom med mig ut på fälten, svarade Jonatan.
12 De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig.
13 Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far!
14 Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever,
15 utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender.
16 Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet.
17 Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv.
18 Sedan sa Jonatan: Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom.
19 I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut.
20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål.
21 Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder.
22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart.
23 Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne.
24-25 David gömde sig ute på fälten.När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom.
26 Saul sa ingenting om det den dagen, för han antog att någonting hade hänt David, så att denne enligt lagen betraktades som oren.
27 Men när Davids plats stod tom nästa dag också, frågade Saul Jonatan: Varför har inte David varit här varken i går eller idag?
28-29 Han frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem för att vara med på sin släkts offerfest, svarade Jonatan. Hans bror krävde att han skulle vara där, så jag tillät honom att göra det.
30 Saul började då koka av vrede.Du är son till en hora! skrek han åt honom. Tror du inte jag vet att du vill att David, som är son till Isai, den oduglingen, ska bli kung i mitt ställe och skämma ut både dig och din mor?
31 Så länge han lever, kan du aldrig bli kung. Gå nu och hämta hit honom, så att jag kan döda honom!
32 Men vad har han gjort? frågade Jonatan. Varför ska han dödas?
33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom, men missade. Jonatan förstod då att hans far verkligen menade vad han sa,
34 och Jonatan lämnade bordet i vrede. Han åt inget mer den dagen, för han var oroad över sin fars planer mot David.
35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig för att samla ihop pilarna.
36 Spring nu, sa han till pojken, så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.Pojken sprang och Jonatan sköt en pil över honom.
37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: Pilen är längre fram,
38 skynda dig, skynda dig, vänta inte. Pojken sprang snabbt och samlade upp pilarna och återvände sedan till sin herre,
39 men han förstod naturligtvis inte den hemliga signal som Jonatan hade gett David.
40 Sedan gav Jonatan bågen och pilarna till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.
41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. David bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra, och båda grät, David allra mest.
42 Slutligen sa Jonatan till David: Sörj inte längre, för vi har överlämnat oss och våra barn i Guds händer i evighet.
43 Sedan vände sig David om och gick, och Jonatan återvände till staden.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica