Psaltaren 81-83
Svenska 1917
81 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
2 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.
3 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
4 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.
5 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.
6 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:
7 »Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
8 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
9 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!
10 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
11 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
12 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.
13 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.
14 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!
15 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.
16 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
17 Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
82 En psalm av Asaf. Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom:
2 »Huru länge skolen I döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
3 Skaffen den arme och faderlöse rätt, given den betryckte och torftige rättvisa.
4 Befrien den arme och fattige, rädden honom från de ogudaktigas hand.
5 Men de veta intet och hava intet förstånd, de vandra i mörker; jordens alla grundvalar vackla.
6 Jag har väl sagt att I ären gudar och allasammans den Högstes söner;
7 men I måsten dock dö, såsom människor dö, och falla, likaväl som var furste faller.»
8 Ja, stå upp, o Gud; håll dom över jorden, ty med arvsrätt råder du över alla folk.
83 En sång, en psalm av Asaf.
2 Gud, var icke så tyst, tig icke och var icke så stilla, o Gud.
3 Ty se, dina fiender larma, och de som hata dig resa upp huvudet.
4 Mot ditt folk förehava de listiga anslag och rådslå mot dem som du beskyddar.
5 De säga: »Kom, låt oss utrota dem, så att de ej mer äro ett folk, och så att ingen mer tänker på Israels namn.»
6 Ty endräktigt rådslå dem med varandra, de sluta mot dig ett förbund:
7 Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna,
8 Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
9 Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.
10 Gör med dem såsom du gjorde med Midjan, såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
11 dem som förgjordes vid En-Dor och blevo till gödning åt marken.
12 Låt det gå deras ädlingar såsom det gick Oreb och Seeb, och alla deras furstar såsom det gick Seba och Salmunna,
13 eftersom de säga: »Guds ängder vilja vi intaga åt oss.»
14 Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv, såsom strå för vinden.
15 Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg
16 förfölje du dem med ditt oväder, och förskräcke du dem med din storm.
17 Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söka ditt namn, o HERRE.
18 Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid, må de få blygas och förgås.
19 Och må de förnimma att du allena bär namnet »HERREN», den Högste över hela jorden.
Romarbrevet 11:19-36
Svenska 1917
19 Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.»
20 Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan.
21 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig.
22 Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
23 Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
24 Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!
25 Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
26 och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: »Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
27 Och när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»
28 Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull.
29 Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
30 Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
31 så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få barmhärtighet.
32 Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla.
33 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar!
34 Ty »vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare?
35 Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?»
36 Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.
Read full chapter