70 För sångmästaren; av David, till åminnelse.

² Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp.

³ Må de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.

⁴ Må de vända tillbaka i sin skam, som säga: »Rätt så, rätt så!»

⁵ Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; och de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare Gud!»

⁶ Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.

71 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

² Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

³ Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

⁴ Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

⁵ Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

⁶ Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

⁷ Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

⁸ Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

⁹ Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

¹⁰ Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

¹¹ »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

¹² Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

¹³ Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

¹⁴ Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

¹⁵ Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

¹⁶ Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

¹⁷ Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

¹⁸ Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

¹⁹ Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

²⁰ Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

²¹ Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

²² Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

²³ Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

²⁴ Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

²² Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas.

²³ Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.

²⁴ Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser?

²⁵ Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet.

²⁶ Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.

²⁷ Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.

²⁸ Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.

²⁹ Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.

³⁰ Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.

³¹ Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?

³² Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?

³³ Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.

³⁴ Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss.

³⁵ Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd?

³⁶ Så är ju skrivet: »För din skull varda vi dödade hela dagen; vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»

³⁷ Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss.

³⁸ Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,

³⁹ varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.