Psaltaren 57-59
Svenska 1917
57 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
2 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.
3 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
4 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.
5 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.
6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
7 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.
8 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.
9 Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
11 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.
12 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
58 För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.
2 Talen I väl i eder stumhet vad rättfärdigt är? Dömen I såsom rätt är, I människors barn?
3 Nej, i hjärtat uppgören I onda anslag; I vägen ut i landet edra händers våld.
4 De ogudaktiga äro avfälliga allt ifrån modersskötet; de lögnaktiga fara vilse ända från sin moders liv.
5 Gift är i dem, likt ormens gift; en döv huggorm likna de, en som tillstoppar sitt öra,
6 så att han icke hör tjusarnas röst, icke den förfarne besvärjarens.
7 Gud, krossa tänderna i deras mun; bryt ut, o HERRE, de unga lejonens kindtänder.
8 Låt dem bliva till intet, likasom vatten som förrinner. När någon skjuter sina pilar, blive de såsom utan udd.
9 Må han vara lik snigeln, som upplöses och förgås, lik en kvinnas foster, som ej fick skåda solen.
10 Förrän edra grytor hava hunnit märka bränslet, och medan köttet ännu är rått, skall en glödvind rycka bort det.
11 Den rättfärdige skall glädja sig, när han skådar hämnden, han skall två sina fötter i den ogudaktiges blod.
12 Och människorna skola säga: »Ja, den rättfärdige får sin lön; ja, det finnes en Gud som dömer på jorden.»
59 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.
2 Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
3 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
4 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
5 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
6 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. Sela.
7 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
8 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?»
9 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
10 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
11 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
12 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
13 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
14 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. Sela.
15 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
16 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
17 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd.
18 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
Romarbrevet 4
Svenska 1917
4 Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?
2 Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud.
3 Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.»
4 Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.
5 Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.
6 Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar:
7 »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda.
8 Salig är den man som Herren icke tillräknar synd.»
9 Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till rättfärdighet».
10 Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren.
11 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.
12 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.
13 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro.
14 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.
15 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.
16 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,
17 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.
18 Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»
19 Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal -- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
20 Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud
21 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.
22 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.
23 Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom,
24 utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre,
25 vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.