43 Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor.

² Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?

³ Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar,

⁴ så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.

⁵ Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

44 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

² Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

³ Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

⁴ Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

⁵ Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

⁶ Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

⁷ Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

⁸ nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

⁹ Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

¹⁰ Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

¹¹ Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

¹² Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

¹³ Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

¹⁴ Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

¹⁵ Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

¹⁶ Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

¹⁷ när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

¹⁸ Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

¹⁹ Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

²⁰ så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

²¹ Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

²² månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

²³ Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

²⁴ Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

²⁵ Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

²⁶ Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

²⁷ Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

45 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.

² Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.

³ Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen.

⁴ Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet.

⁵ Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar.

⁶ Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat.

⁷ Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira.

⁸ Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

⁹ Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel.

¹⁰ Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.

¹¹ Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus,

¹² och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.

¹³ Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker.

¹⁴ Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt,

¹⁵ i brokigt vävda kläder föres hon till konungen; jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt; de ledas in till dig.

¹⁶ Under glädje och fröjd föras de fram, de tåga in i konungens palats.

¹⁷ I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet.

¹⁸ Ditt namn vill jag göra prisat bland alla kommande släkten; så skola ock folken lova dig, alltid och evinnerligen.

49 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

² Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

³ både låga och höga, rika såväl som fattiga.

⁴ Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

⁵ Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

⁶ Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

⁷ De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

⁸ Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

⁹ För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

¹⁰ så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

¹¹ Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

¹² De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

¹³ Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

¹⁴ Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

¹⁵ Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.

¹⁶ Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

¹⁷ Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

¹⁸ Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

¹⁹ Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

²⁰ En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

84 För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.

² Huru ljuvliga äro icke dina boningar, HERRE Sebaot!

³ Min själ längtar och trängtar efter HERRENS gårdar, min själ och min kropp jubla mot levande Gud.

⁴ Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar: dina altaren, HERRE Sebaot, min konung och min Gud.

⁵ Saliga äro de som bo i ditt hus; de lova dig beständigt. Sela.

⁶ Saliga äro de människor som i dig hava sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar.

⁷ När de vandra genom Tåredalen, göra de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.

⁸ De gå från kraft till kraft; så träda de fram inför Gud på Sion.

⁹ HERRE Gud Sebaot, hör min bön, lyssna, du Jakobs Gud. Sela.

¹⁰ Gud, vår sköld, ser härtill, och akta på din smordes ansikte.

¹¹ Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor.

¹² Ty HERREN Gud är sol och sköld; HERREN giver nåd och ära; han vägrar icke dem något gott, som vandra i ostrafflighet.

¹³ HERRE Sebaot, salig är den människa som förtröstar på dig. gårdar; nu jubla min själ och min kropp mot levande Gud. Ja, sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon har lagt sina ungar osv.

85 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

² HERRE, du var förr ditt land nådig, du upprättade åter Jakobs hus.

³ Du förlät ditt folks missgärning, du överskylde all dess synd. Sela.

⁴ Du lät all din förgrymmelse fara och vände dig ifrån din vredes glöd.

⁵ Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud, och upphör med din förtörnelse mot oss.

⁶ Vill du då vredgas på oss evinnerligen och låta din vrede vara från släkte till släkte?

⁷ Vill du icke åter giva oss liv, så att ditt folk får glädjas i dig?

⁸ HERRE, låt oss se din nåd, och giv oss din frälsning.

⁹ Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar: se, han talar frid till sitt folk och till sina fromma; må de blott icke vända åter till dårskap.

¹⁰ Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom, och så skall ära bo i vårt land.

¹¹ Godhet och trofasthet skola där mötas, rättfärdighet och frid kyssas;

¹² trofasthet skall växa upp ur jorden och rättfärdighet blicka ned från himmelen.

¹³ HERREN skall giva oss vad gott är, och vårt land skall giva sin gröda.

¹⁴ Rättfärdighet skall gå framför honom, den skall ock stadigt följa i hans spår.

87 Av Koras söner; en psalm, en sång. Den stad han har grundat står på de heliga bergen;

² HERREN älskar Sions portar mest bland alla Jakobs boningar.

³ Härliga ting äro talade om dig, du Guds stad. Sela.

⁴ »Rahab och Babel skall jag nämna bland mina bekännare; så ock Filisteen och Tyrus och Kus, dessa äro födda där.»

⁵ Ja, om Sion skall det sägas: »Den ene som den andre är född därinne.» Och han, den Högste, skall hålla det vid makt.

⁶ Ja, när HERREN tecknar upp folken, då skall han räkna så: »Dessa äro födda där.» Sela.

⁷ Och under sång och dans skall man säga: »Alla mina källor äro i dig.»