Psaltaren 36-39
Svenska 1917
36 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.
2 I mitt hjärta betänker jag vad synden säger till den ogudaktige, till den för vilkens ögon Guds fruktan ej finnes.
3 Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon: att man icke skall finna hans missgärning och hata den.
4 Hans muns ord äro fördärv och svek; han vill icke göra vad förståndigt och gott är.
5 Fördärv tänker han ut på sitt läger, han träder på den väg som icke är god; han skyr icke för något ont.
6 HERRE, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna.
7 Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, HERRE.
8 Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljus.
11 Låt din nåd förbliva över dem som känna dig och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt icke de högmodigas fot komma över mig eller de ogudaktigas hand driva mig bort.
13 Ja, där ligga ogärningsmännen fallna; de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.
37 Av David. Harmas icke över de onda, avundas icke dem som göra orätt.
2 Ty såsom gräs varda de snart avhuggna, och såsom gröna örter vissna de.
3 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,
4 och hav din lust i HERREN: då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.
5 Befall din väg åt HERREN och förtrösta på honom; han skall göra det.
6 Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset och din rätt såsom middagens sken.
7 Var stilla för HERREN och förbida honom, harmas icke över den vilkens väg är lyckosam, över den man som umgås med ränker.
8 Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa.
9 Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.
10 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta.
11 Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.
12 Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige och biter sina tänder samman mot honom;
13 men Herren ler åt honom, ty han ser att hans dag kommer.
14 De ogudaktiga draga ut svärdet och spänna sin båge, för att fälla den som är betryckt och fattig, för att slakta dem som vandra i redlighet.
15 Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta, och deras bågar skola brista sönder.
16 Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas stora håvor.
17 Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas; men HERREN uppehåller de rättfärdiga.
18 HERREN känner de frommas dagar, och deras arvedel skall bestå evinnerligen.
19 De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade.
20 Ty de ogudaktiga skola förgås; HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt: de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.
21 Den ogudaktige lånar och kan icke betala, men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.
22 Ty HERRENS välsignade skola besitta landet, men de som han förbannar skola varda utrotade.
23 Genom HERREN bliva en mans steg fasta, när han har behag till hans väg.
24 Om han faller, störtar han dock icke till marken, ty HERREN håller honom vid handen.
25 Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.
26 Han är alltid barmhärtig och villig att låna och hans barn äro till välsignelse.
27 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, så skall du få bo kvar evinnerligen.
28 Ty HERREN älskar vad rätt är och övergiver icke sina fromma, evinnerligen bliva de bevarade; men de ogudaktigas avkomma varder utrotad.
29 De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen.
30 Den rättfärdiges mun talar visdom, och hans tunga säger vad rätt är.
31 Hans Guds lag är i hans hjärta; hans steg vackla icke.
32 Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige och står efter att döda honom,
33 men HERREN överlämnar honom icke i hans hand och fördömer honom icke, när han dömes.
34 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet; du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.
35 Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt; han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.
36 Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta; jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.
37 Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige, huru fridens man har en framtid.
38 Men överträdarna skola allasammans förgås, de ogudaktigas framtid varder avskuren.
39 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid.
40 HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de taga sin tillflykt till honom.
38 En psalm av David; till åminnelse.
2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
23 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
39 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
4 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
6 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela.
7 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
10 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
11 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
12 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.
13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.
14 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.