32 Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.

² Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.

³ Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.

⁴ Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.

⁵ Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.

⁶ Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.

⁷ Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.

⁸ Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.

⁹ Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.

¹⁰ Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd.

¹¹ Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige.

51 För sångmästaren; en psalm av David,

² när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba.

³ Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.

⁴ Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd.

⁵ Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig.

⁶ Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar.

⁷ Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.

⁸ Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta.

⁹ Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö.

¹⁰ Låt mig förnimma fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig.

¹¹ Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar.

¹² Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande.

¹³ Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig.

¹⁴ Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande.

¹⁵ Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig.

¹⁶ Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.

¹⁷ Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov.

¹⁸ Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust.

¹⁹ Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.

²⁰ Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.

²¹ Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.

86 En bön av David. HERRE, böj till mig ditt öra och svara mig, ty jag är betryckt och fattig.

² Bevara min själ, ty jag är from; du min Gud, fräls din tjänare, som förtröstar på dig.

³ Var mig nådig, o Herre, ty hela dagen ropar jag till dig.

⁴ Gläd din tjänares själ, ty till dig, Herre, upplyfter jag min själ.

⁵ Ty du, o Herre, är god och förlåtande och stor i nåd mot alla som åkalla dig.

⁶ Lyssna, HERRE, till mitt bedjande, och akta på mina böners ljud.

⁷ På min nöds dag åkallar jag dig, ty du skall svara mig.

⁸ Ingen är dig lik bland gudarna, Herre, och intet är såsom dina verk.

⁹ Hedningarna, som du har gjort, skola alla komma och tillbedja inför dig, Herre, och skola ära ditt namn.

¹⁰ Ty du är stor, och du gör stora under; du allena är Gud.

¹¹ Visa mig, HERRE, din väg; jag vill vandra i din sanning. Behåll mitt hjärta vid det ena att jag fruktar ditt namn.

¹² Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud, av allt mitt hjärta och ära ditt namn evinnerligen;

¹³ ty din nåd är stor över mig, och du räddar min själ ur dödsrikets djup.

¹⁴ Gud, fräcka människor hava rest sig upp mot mig, och våldsverkarnas hop står efter mitt liv; de hava icke dig för ögonen.

¹⁵ Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor i mildhet och trofasthet.

¹⁶ Vänd dig till mig och var mig nådig, giv åt din tjänare din makt, och fräls din tjänarinnas son.

¹⁷ Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl; och må de som hata mig se med blygd att du, o HERRE, hjälper mig och tröstar mig.

122 En vallfartssång; av David. Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»

² Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem,

³ Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus,

⁴ dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn.

⁵ Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

⁶ Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.

⁷ Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!

⁸ För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid.

⁹ För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.