31 För sångmästaren; en psalm av David.

² Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.

³ Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

⁴ Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.

⁵ Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

⁶ I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.

⁷ Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

⁸ Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden

⁹ och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

¹⁰ Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.

¹¹ Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

¹² För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.

¹³ Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

¹⁴ Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

¹⁵ Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»

¹⁶ Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.

¹⁷ Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

¹⁸ HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket.

¹⁹ Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

²⁰ Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!

²¹ Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

²² Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!

²³ Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

²⁴ Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.

²⁵ Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.

32 Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.

² Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.

³ Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.

⁴ Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.

⁵ Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.

⁶ Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.

⁷ Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.

⁸ Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.

⁹ Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.

¹⁰ Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd.

¹¹ Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige.

¹⁶ Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade hört.

¹⁷ Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom, och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en underrättelse att lämna honom.»

¹⁸ Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»

¹⁹ Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna mig?»

²⁰ Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om honom.

²¹ Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras begäran.»

²² Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.

²³ Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare.»

²⁴ Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.

²⁵ Och han skrev ett brev, så lydande:

²⁶ »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.

²⁷ Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var romersk medborgare.

²⁸ Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag ställa honom inför deras Stora råd.

²⁹ Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor i deras lag, men att han icke var anklagad för något som förtjänade död eller fängelse.

³⁰ Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom.»

³¹ Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem befallt, och förde honom om natten till Antipatris.

³² Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto ryttarna färdas vidare med honom.

³³ När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.

³⁴ Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade han:

³⁵ »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes' borg.