26 Av David. Skaffa mig rätt, HERRE, ty jag vandrar i ostrafflighet, och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.

² Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta.

³ Ty din nåd är inför mina ögon, och jag vandrar i din sanning.

⁴ Jag sitter icke hos lögnens män, och med hycklare har jag icke min umgängelse.

⁵ Jag hatar de ondas församling, och hos de ogudaktiga sitter jag icke.

⁶ Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,

⁷ för att höja min röst till tacksägelse och förtälja alla dina under.

⁸ HERRE, jag har din boning kär och den plats där din härlighet bor.

⁹ Ryck icke min själ bort med syndare, icke mitt liv med de blodgiriga,

¹⁰ i vilkas händer är skändlighet, och vilkas högra hand är full av mutor.

¹¹ Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig.

¹² Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN.

40 För sångmästaren; av David; en psalm.

² Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.

³ Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;

⁴ han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.

⁵ Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn.

⁶ Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.

⁷ Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke.

⁸ Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.

⁹ Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»

¹⁰ Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det.

¹¹ Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen.

¹² Du, HERRE, skall icke tillsluta din barmhärtighet för mig; din nåd och din trofasthet må alltid bevara mig.

¹³ Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna; mina missgärningar hava tagit mig fatt, så att jag icke kan se; de äro flera än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig.

¹⁴ Värdes, o HERRE, rädda mig; HERRE, skynda till min hjälp.

¹⁵ Må alla de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv för att förgöra det; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.

¹⁶ Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

¹⁷ Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!»

¹⁸ Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke.

58 För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.

² Talen I väl i eder stumhet vad rättfärdigt är? Dömen I såsom rätt är, I människors barn?

³ Nej, i hjärtat uppgören I onda anslag; I vägen ut i landet edra händers våld.

⁴ De ogudaktiga äro avfälliga allt ifrån modersskötet; de lögnaktiga fara vilse ända från sin moders liv.

⁵ Gift är i dem, likt ormens gift; en döv huggorm likna de, en som tillstoppar sitt öra,

⁶ så att han icke hör tjusarnas röst, icke den förfarne besvärjarens.

⁷ Gud, krossa tänderna i deras mun; bryt ut, o HERRE, de unga lejonens kindtänder.

⁸ Låt dem bliva till intet, likasom vatten som förrinner. När någon skjuter sina pilar, blive de såsom utan udd.

⁹ Må han vara lik snigeln, som upplöses och förgås, lik en kvinnas foster, som ej fick skåda solen.

¹⁰ Förrän edra grytor hava hunnit märka bränslet, och medan köttet ännu är rått, skall en glödvind rycka bort det.

¹¹ Den rättfärdige skall glädja sig, när han skådar hämnden, han skall två sina fötter i den ogudaktiges blod.

¹² Och människorna skola säga: »Ja, den rättfärdige får sin lön; ja, det finnes en Gud som dömer på jorden.»

61 För sångmästaren, till strängaspel; av David.

² Hör, o Gud, mitt rop, akta på min bön.

³ Från jordens ända ropar jag till dig, ty mitt hjärta försmäktar; för mig upp på en klippa, som är mig alltför hög.

⁴ Ty du är min tillflykt, ett starkt torn mot fienden.

⁵ Låt mig bo i din hydda evinnerligen; under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela.

⁶ Ty du, o Gud, hör mina löften, åt dem som frukta ditt namn giver du en arvedel.

⁷ Du förökar konungens dagar; hans år skola vara från släkte till släkte.

⁸ Må han sitta på sin tron inför Gud evinnerligen; låt nåd och trofasthet bevara honom.

⁹ Då skall jag lovsjunga ditt namn till evig tid, i det jag får infria mina löften dag efter dag.

62 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

² Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.

³ Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

⁴ Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?

⁵ De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

⁶ Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.

⁷ Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.

⁸ Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.

⁹ Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

¹⁰ Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.

¹¹ Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

¹² En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;

¹³ och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.

64 För sångmästaren; en psalm av David.

² Hör, o Gud, min röst, när jag klagar, bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig.

³ Fördölj mig för de ondas hemliga råd, för ogärningsmännens larmande hop;

⁴ ty de vässa sina tungor likasom svärd, med bittra ord lägga de an såsom med pilar,

⁵ för att i lönndom skjuta den ostrafflige; plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

⁶ De befästa sig i sitt onda uppsåt, de orda om huru de skola lägga ut snaror; de säga: »Vem skulle se oss?»

⁷ De tänka ut onda anslag: »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!» Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

⁸ Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil.

⁹ De bringas på fall och få straff för sina tungors skull; var och en som ser dem rister huvudet.

¹⁰ Och alla människor varda förskräckta; de förkunna vad Gud har gjort och förstå hans verk.

¹¹ Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN och taga sin tillflykt till honom, och alla rättsinniga skola berömma sig.