Psaltaren 137-139
Svenska 1917
137 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
138 Av David. Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
2 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt.
3 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.
4 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal.
5 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor.
6 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.
7 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig.
8 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.
139 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
1 Korinthierbrevet 13
Svenska 1917
13 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
2 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
3 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
4 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
5 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
6 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
8 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
9 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
10 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
11 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
12 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
13 Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.