131 En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

² Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

³ Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.

138 Av David. Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig.

² Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt.

³ När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

⁴ HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal.

⁵ De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor.

⁶ Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.

⁷ Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig.

⁸ HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.

139 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

² Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

³ Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

⁴ Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

⁵ Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

⁶ En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

⁷ Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

⁸ Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

⁹ Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

¹⁰ så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

¹¹ Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

¹² så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

¹³ Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

¹⁴ Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

¹⁵ Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

¹⁶ Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

¹⁷ Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

¹⁸ Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

¹⁹ Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

²⁰ de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

²¹ Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

²² Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

²³ Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

²⁴ och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

143 En psalm av David. HERRE, hör min bön, lyssna till min åkallan, svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.

² Och gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

³ Se, fienden förföljer min själ, han trampar mitt liv till jorden; han lägger mig i mörker såsom de längesedan döda.

⁴ Och min ande försmäktar i mig, mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

⁵ Jag tänker på forna dagar, jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag.

⁶ Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.

⁷ HERRE, skynda att svara mig, ty min ande förgås; dölj icke ditt ansikte för mig, må jag ej varda lik dem som hava farit ned i graven.

⁸ Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ.

⁹ Rädda mig från mina fiender, HERRE; hos dig söker jag skygd.

¹⁰ Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud; din gode Ande lede mig på jämn mark.

¹¹ HERRE, behåll mig vid liv för ditt namns skull; tag min själ ut ur nöden för din rättfärdighets skull.

¹² Utrota mina fiender för din nåds skull, och förgör alla dem som tränga min själ; ty jag är din tjänare.

144 Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;

² min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.

³ HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?

⁴ En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

⁵ HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.

⁶ Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.

⁷ Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,

⁸ vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

⁹ Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,

¹⁰ dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.

¹¹ Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

¹² När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;

¹³ när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;

¹⁴ när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --

¹⁵ saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.

145 En lovsång av David. Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

² Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.

³ Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig.

⁴ Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.

⁵ Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.

⁶ Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.

⁷ Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.

⁸ Nådig och barmhärtig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.

⁹ HERREN är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk.

¹⁰ Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.

¹¹ De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna.

¹² Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.

¹³ Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

¹⁴ HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda.

¹⁵ Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.

¹⁶ Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.

¹⁷ HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.

¹⁸ HERREN är nära alla dem som åkalla honom, alla dem som åkalla honom uppriktigt.

¹⁹ Han gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.

²⁰ HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.

²¹ Min mun skall uttala HERREN lov, och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.