8 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

² Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

³ Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

⁴ Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

⁵ Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

⁶ Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

⁷ Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

⁸ Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

⁹ De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

¹⁰ Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

¹¹ Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

¹² Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

¹³ Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

¹⁴ Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

¹⁵ Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

¹⁶ Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

¹⁷ Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

¹⁸ Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

¹⁹ Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

²⁰ På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

²¹ till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

²² HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

²³ Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

²⁴ Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

²⁵ Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

²⁶ när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

²⁷ När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

²⁸ när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

²⁹ när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

³⁰ då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

³¹ jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

³² Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

³³ Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

³⁴ Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

³⁵ Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

³⁶ Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

³⁷ alla de som hata mig, de älska döden.

9 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.

² Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord

³ Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:

⁴ »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

⁵ »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.

⁶ Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.

⁷ (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.

⁸ Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.

⁹ Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.

¹⁰ HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)

¹¹ Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.

¹² Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

¹³ En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.

¹⁴ Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,

¹⁵ för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:

¹⁶ »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

¹⁷ »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»

¹⁸ han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup. ----

3 Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?

² Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.

³ Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.

⁴ En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.

⁵ Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,

⁶ som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.

⁷ Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,

⁸ huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!

⁹ Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.

¹⁰ Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.

¹¹ Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.

¹² Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga

¹³ och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.

¹⁴ Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.

¹⁵ Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.

¹⁶ Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.

¹⁷ Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.

¹⁸ Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.