13 Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.

² Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas kretsar och hela gesuréernas land.

³ Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad filistéernas fem hövdingar innehava -- den i Gasa, den i Asdod, den i Askelon, den i Gat och den i Ekron -- så ock avéernas område,

⁴ hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.

⁵ och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till Hamat --

⁶ alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel till arvedel, såsom jag har bjudit dig.

⁷ Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.»

⁸ Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:

⁹ landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,

¹⁰ jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,

¹¹ vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,

¹² hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei, och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose hade slagit och fördrivit dem.

¹³ Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna; därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk, såsom de göra ännu i dag.

¹⁴ (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel. HERRENS, Israels Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)

¹⁵ Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.

¹⁶ De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,

¹⁷ Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal, Bet-Baal-Meon,

¹⁸ Jahas, Kedemot, Mefaat,

¹⁹ Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,

²⁰ Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,

²¹ alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs, hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.

²² Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.

²³ Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen. Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med sina byar.

²⁴ Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras släkter.

²⁵ De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger gent emot Rabba,

²⁶ vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim, och från Mahanaim ända till Lidebirs område,

²⁷ samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan Jordan, på östra sidan.

²⁸ Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med sina byar.

²⁹ Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina släkter.

³⁰ Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan, hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan, sextio städer,

³¹ alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn, nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.

³² Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.

³³ Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.

14 Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade åt dem,

² nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den ena halva stammen.

³ Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade han icke givit någon arvedel bland dem.

⁴ Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för deras boskap och deras övriga egendom.

⁵ Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de utskiftade landet

⁶ Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.

⁷ Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.

⁸ Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.

⁹ Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt HERREN, min Gud.'

¹⁰ Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose -- de år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.

¹¹ Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.

¹² Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»

¹³ Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till arvedel.

¹⁴ Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade efterföljt HERREN, Israels Gud.

¹⁵ Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.

15 Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.

² Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess sydligaste vik,

³ gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.

⁴ Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens bäck; sedan gick gränsen ut vid havet. »Detta», sade han, »skall vara eder gräns i söder.»

⁵ Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp. Och gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där Jordan har sitt utlopp.

⁶ Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens sons, sten.

⁷ Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.

⁸ Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus' höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut, i norra ändan av Refaimsdalen.

⁹ Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är Kirjat-Jearim.

¹⁰ Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.

¹¹ Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.

¹² Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen. Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.

¹³ Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks faders, stad, det är Hebron.

¹⁴ Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och Talmai, Anaks avkomlingar.

¹⁵ Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette fordom Kirjat-Sefer.

¹⁶ Och Kaleb sade: »Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intager det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»

¹⁷ När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han honom sin dotter Aksa till hustru.

¹⁸ Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»

¹⁹ Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.

²⁰ Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.

²¹ Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,

²² Kina, Dimona, Adada,

²³ Kedes, Hasor och Jitnan,

²⁴ Sif, Telem, Bealot,

²⁵ Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,

²⁶ Amam, Sema, Molada,

²⁷ Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,

²⁸ Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,

²⁹ Baala, Ijim, Esem,

³⁰ Eltolad, Kesil, Horma,

³¹ Siklag, Madmanna, Sansanna,

³² Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon -- tillsammans tjugunio städer med sina byar.

³³ I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,

³⁴ Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,

³⁵ Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,

³⁶ Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim -- fjorton städer med sina byar;

³⁷ Senan, Hadasa, Migdal-Gad,

³⁸ Dilean, Mispe, Jokteel,

³⁹ Lakis, Boskat, Eglon,

⁴⁰ Kabbon, Lamas, Kitlis,

⁴¹ Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda -- sexton städer med sina byar;

⁴² Libna, Eter, Asan,

⁴³ Jifta, Asna, Nesib,

⁴⁴ Kegila, Aksib och Maresa -- nio städer med sina byar;

⁴⁵ Ekron med underlydande städer och byar;

⁴⁶ från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt dithörande byar;

⁴⁷ vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram till Stora havet, som utgjorde gränsen.

⁴⁸ Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,

⁴⁹ Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,

⁵⁰ Anab, Estemo, Anim,

⁵¹ Gosen, Holon och Gilo -- elva städer med sina byar;

⁵² Arab, Ruma, Esean,

⁵³ Janum, Bet-Tappua, Afeka,

⁵⁴ Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior -- nio städer med sina byar;

⁵⁵ Maon, Karmel, Sif, Juta,

⁵⁶ Jisreel, Jokdeam och Sanoa,

⁵⁷ Kain, Gibea och Timna -- tio städer med sina byar;

⁵⁸ Halhul, Bet-Sur, Gedor,

⁵⁹ Maarat, Bet-Anot och Eltekon -- sex städer med sina byar;

⁶⁰ Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba -- två städer med sina byar;

⁶¹ I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,

⁶² Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi -- sex städer med sina byar.

⁶³ Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.

⁵⁷ Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.

⁵⁸ Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.

⁵⁹ Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.

⁶⁰ Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.»

⁶¹ Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.»

⁶² Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta.

⁶³ Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig.

⁶⁴ Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.

⁶⁵ Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.

⁶⁶ Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.

⁶⁷ Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:

⁶⁸ »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,

⁶⁹ och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,

⁷⁰ såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun.

⁷¹ Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,

⁷² och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,

⁷³ vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,

⁷⁴ Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,

⁷⁵ ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.

⁷⁶ Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,

⁷⁷ till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.

⁷⁸ Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,

⁷⁹ för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.»

⁸⁰ Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.

Read full chapter