34 Och Elihu tog till orda och sade:

² Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig.

³ Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta.

⁴ Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

⁵ Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt.

⁶ Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

⁷ Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,

⁸ han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor.

⁹ Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

¹⁰ Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!

¹¹ Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.

¹² Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

¹³ Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?

¹⁴ Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,

¹⁵ då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

¹⁶ Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna.

¹⁷ Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?

¹⁸ Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

¹⁹ Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

²⁰ I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

²¹ Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han.

²² Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.

²³ Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom.

²⁴ Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

²⁵ Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.

²⁶ Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn,

²⁷ eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar.

²⁸ De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

²⁹ Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man,

³⁰ när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

³¹ Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit.

³² Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

³³ Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

³⁴ Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig:

³⁵ »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

³⁶ Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.

³⁷ Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.

35 Och Elihu tog till orda och sade:

² Menar du att sådant är riktigt? Kan du påstå att du har rätt mot Gud,

³ du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig, vad den båtar dig mer än synd?

⁴ Svar härpå vill jag giva dig, jag ock dina vänner med dig.

⁵ Skåda upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som gå där högt över dig.

⁶ Om du syndar, vad gör du väl honom därmed? Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?

⁷ Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom, och vad undfår han av din hand?

⁸ Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda och för en människoson din rättfärdighet.

⁹ Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;

¹⁰ men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,

¹¹ han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?»

¹² Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.

¹³ Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt;

¹⁴ allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

¹⁵ Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod?

¹⁶ Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.

15 Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så: »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.»

² Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.

³ Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.

⁴ När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru stora ting Gud hade gjort med dem.

⁵ Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro, stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att hålla Moses' lag.

⁶ Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak.

⁷ Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och sade till dem: »Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna skulle få höra evangelii ord och komma till tro.

⁸ Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd, därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige Ande.

⁹ Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hjärtan.

¹⁰ Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?

¹¹ Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva frälsta, vi likaväl som de.»

¹² Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.

¹³ När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade: »Mina bröder, hören mig.

¹⁴ Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.

¹⁵ Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är skrivet:

¹⁶ 'Därefter skall jag komma tillbaka och åter bygga upp Davids förfallna hydda; ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,

¹⁷ för att ock övriga människor skola söka Herren, alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn. Så säger Herren, han som skall göra detta,

¹⁸ såsom han ock har vetat det förut av evighet.'

¹⁹ Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava varit hedningar, men omvänt sig till Gud,

²⁰ utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod.

²¹ Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju var sabbat föreläses i synagogorna.»

Read full chapter