32 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

² Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

³ och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

⁴ Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

⁵ Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

⁶ Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

⁷ Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

⁸ Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

⁹ Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

¹⁰ Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

¹¹ Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

¹² Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

¹³ Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

¹⁴ Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

¹⁵ Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

¹⁶ Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

¹⁷ Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

¹⁸ Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

¹⁹ Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

²⁰ Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

²¹ Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

²² Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

33 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

² Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

³ Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

⁴ Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

⁵ Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

⁶ Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

⁷ Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

⁸ Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

⁹ »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

¹⁰ men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

¹¹ Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

¹² Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

¹³ Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

¹⁴ Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

¹⁵ I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

¹⁶ då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

¹⁷ när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

¹⁸ Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

¹⁹ Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

²⁰ Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

²¹ Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

²² Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

²³ Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

²⁴ då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

²⁵ Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

²⁶ När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

²⁷ Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

²⁸ ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

²⁹ Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

³⁰ till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

³¹ Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

³² Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

³³ Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

14 På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker kommo till tro;

² men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och väckte deras förbittring mot bröderna.

³ Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord, i det att han lät tecken och under ske genom dem.

⁴ Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med judarna, andra åter med apostlarna.

⁵ Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man ville misshandla och stena dem,

⁶ flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.

⁷ Och där förkunnade de evangelium.

⁸ I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och hade aldrig kunnat gå.

⁹ Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva botad,

¹⁰ sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då sprang mannen upp och begynte gå.

¹¹ När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt.»

¹² Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.

¹³ Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket anställa ett offer.

¹⁴ Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade

¹⁵ och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor, av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är'.

¹⁶ Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar att gå sina egna vägar.

¹⁷ Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan med mat och glädje.»

¹⁸ Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man icke offrade åt dem.

¹⁹ Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, i tanke att han var död.

²⁰ Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden. Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till Derbe.

²¹ Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia

²² och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse som vi måste ingå i Guds rike.

²³ Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.

²⁴ Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till Pamfylien.

²⁵ Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.

²⁶ Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för det verk som de nu hade fullbordat.

²⁷ Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.

²⁸ Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.