22 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

² Kan en man bereda Gud något gagn, så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?

³ Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig, eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

⁴ Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig, och som han går med dig till doms?

⁵ Har då icke din ondska varit stor, och voro ej dina missgärningar utan ände?

⁶ Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder.

⁷ Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd.

⁸ För den väldige ville du upplåta landet, och den myndige skulle få bo däri,

⁹ men änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blevo krossade.

¹⁰ Därför omgives du nu av snaror och förfäras av plötslig skräck.

¹¹ ja, av ett mörker där du intet ser, och av vattenflöden som övertäcka dig.

¹² I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning, och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;

¹³ därför tänker du: »Vad kan Gud veta? Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?

¹⁴ Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.»

¹⁵ Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram,

¹⁶ de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort,

¹⁷ de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?

¹⁸ Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

¹⁹ De rättfärdiga skola se det och glädja sig, och den oskyldige skall få bespotta dem:

²⁰ »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade, och deras överflöd har elden förtärt.»

²¹ Men sök nu förlikning och frid med honom; därigenom skall lycka falla dig till.

²² Tag emot undervisning av hans mun, och förvara hans ord i ditt hjärta.

²³ Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad; men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.

²⁴ Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,

²⁵ så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt, det ädlaste silver varder han för dig.

²⁶ Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.

²⁷ När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria.

²⁸ Allt vad du besluter skall då lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar.

²⁹ Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!», så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.

³⁰ Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld; genom dina händers renhet räddas en sådan.

23 Därefter tog Job till orda och sade:

² Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

³ Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

⁴ Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

⁵ Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

⁶ Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

⁷ Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

⁸ Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

⁹ har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

¹⁰ Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

¹¹ Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

¹² Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

¹³ Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

¹⁴ Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

¹⁵ Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

¹⁶ Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

¹⁷ ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

24 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

² Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

³ de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

⁴ Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

⁵ Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

⁶ På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

⁷ Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

⁸ Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

⁹ Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

¹⁰ Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

¹¹ Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

¹² Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

¹³ Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

¹⁴ Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

¹⁵ Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

¹⁶ När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

¹⁷ Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

¹⁸ »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

¹⁹ Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.

²⁰ Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

²¹ Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

²² Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

²³ han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

²⁴ När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

²⁵ Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?

11 Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord.

² När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro omskurna gå till rätta med honom;

³ de sade: »Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.»

⁴ Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd och ordning; han sade:

⁵ »Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned från himmelen; och det kom ända ned till mig.

⁶ Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock krälande djur och himmelens fåglar.

⁷ Jag hörde ock en röst säga till mig: 'Stå upp, Petrus, slakta och ät.'

⁸ Men jag svarade: 'Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt eller orent kommit i min mun.'

⁹ För andra gången talade en röst från himmelen: 'Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.'

¹⁰ Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans åter upp till himmelen.

¹¹ Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro.

¹² Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus.

¹³ Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i hans hus, och att denne hade sagt: 'Sänd åstad till Joppe och låt hämta Simon, som ock kallas Petrus.

¹⁴ Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst, du själv och hela ditt hus.'

¹⁵ Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem, alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss.

¹⁶ Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: 'Johannes döpte med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.'

¹⁷ Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava kunnat sätta mig emot Gud?»

¹⁸ När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den bättring som för till liv.»

¹⁹ De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar.

²⁰ Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem förkunnade evangelium om Herren Jesus.

²¹ Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och omvände sig till Herren.

²² Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då Barnabas till Antiokia.

²³ När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats stadigt hålla sig till Herren.

²⁴ Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.

²⁵ Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.

²⁶ Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».

²⁷ Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till Antiokia.

²⁸ Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över hela världen; den kom också på Klaudius' tid.

²⁹ Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga, skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i Judeen.

³⁰ Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände de det till de äldste.