46 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om hednafolken.

² Om Egypten, angående den egyptiske konungen Farao Nekos här, som stod invid floden Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av Nebukadressar, konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår.

³ Reden till sköld och skärm, och rycken fram till strid.

⁴ Spännen för hästarna och bestigen springarna, och ställen upp eder, med hjälmarna på. Gören spjuten blanka, ikläden eder pansaren.

⁵ Men varav kommer detta som jag nu ser? De äro förfärade. De vika tillbaka; deras hjältar bliva slagna. De taga till flykten utan att vända sig om. Skräck från alla sidor! säger HERREN.

⁶ Ej ens den snabbaste kan fly undan, ej ens hjälten kan rädda sig. Norrut, invid floden Frat, där stappla de och falla.

⁷ Vem är denne som stiger upp såsom Nilfloden, denne vilkens vatten svalla såsom strömmar?

⁸ Det är Egypten som stiger upp såsom Nilfloden, och såsom strömmar svalla hans vatten. Han säger: »Jag vill stiga upp och övertäcka landet; jag vill fördärva städerna och dem som bo därinne.»

⁹ Ja, dragen ditupp, I hästar; stormen fram, I vagnar. Må hjältarna tåga fram, etiopier och putéer, rustade med sköldar, och ludéer, rustade med bågar, bågar som de spänna.

¹⁰ Ty detta är Herrens; HERREN Sebaots, dag, en hämndedag, då han skall hämnas på sina motståndare; nu skall svärdet frossa sig mätt och dricka sig rusigt av deras blod. Ty ett slaktoffer vill Herren, HERREN Sebaot, anställa i nordlandet vid floden Frat.

¹¹ Drag upp till Gilead och hämta balsam, du jungfru dotter Egypten. Men förgäves skaffar du dig läkemedel i mängd; du kan icke bliva helad.

¹² Folken få höra om din skam, och av dina klagorop bliver jorden full; ty den ene hjälten stapplar på den andre, och de falla båda tillsammans.

¹³ Detta är det ord som HERREN talade till profeten Jeremia om att Nebukadressar, konungen i Babel, skulle komma och slå Egyptens land:

¹⁴ Förkunnen i Egypten och kungören i Migdol, ja, kungören i Nof, så ock i Tapanhes, och sägen: »Träd fram och gör dig redo, ty svärdet frossar runt omkring dig.»

¹⁵ Varför äro dina väldige slagna till marken? De kunde ej hålla stånd, ty HERREN stötte dem bort.

¹⁶ Han kom många att stappla, och så föllo de, den ene över den andre; de ropade: »Upp, låt oss vända tillbaka till vårt folk och till vårt fädernesland, undan det härjande svärdet.»

¹⁷ Ja, man ropar där: »Farao är förlorad, Egyptens konung! Han har förfelat sin tid.»

¹⁸ Så sant jag lever, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot, en skall komma, väldig såsom Tabor ibland bergen, såsom Karmel vid havet.

¹⁹ Så reden nu till åt eder, I dottern Egyptens inbyggare, vad man behöver, när man skall gå i landsflykt. Ty Nof skall bliva en ödemark och varda uppbränt, så att ingen kan bo där.

²⁰ En skön kviga är Egypten; men en broms kommer farande norrifrån.

²¹ Också de legoknektar hon har i sitt land, lika gödda kalvar, ja, också de vända då om och fly allasammans, de kunna icke hålla stånd. Ty deras ofärds dag har kommit över dem, deras hemsökelses tid.

²² Tyst smyger hon undan såsom en krälande orm, ty med härsmakt draga de fram, och med yxor komma de över henne, såsom gällde det att hugga ved.

²³ De fälla hennes skog, säger HERREN, ty ogenomtränglig är den; talrikare äro de än gräshoppor, ja, de kunna ej räknas.

²⁴ På skam kommer dottern Egypten; hon bliver given i nordlandsfolkets hand.

²⁵ Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hemsöka Amon från No, så ock Farao och Egypten med dess gudar och dess konungar, ja, både Farao och dem som förlita sig på honom.

²⁶ Och jag skall giva dem i de mans hand, som stå efter deras liv, i Nebukadressars, den babyloniske konungens, och i hans tjänares hand. Men därefter skall landet bliva bebott såsom i forna dagar, säger HERREN.

²⁷ Så frukta då icke, du min tjänare Jakob, och var ej förfärad, du Israel; ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet, och dina barn ur deras fångenskaps land. Och Jakob skall få komma tillbaka och leva i ro och säkerhet, och ingen skall förskräcka honom.

²⁸ Ja, frukta icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN, ty jag är med dig. Och jag skall göra ände på alla de folk till vilka jag har drivit dig bort; men på dig vill jag ej alldeles göra ände, jag vill blott tukta dig med måtta; ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.

47 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om filistéerna, förrän Farao hade intagit Gasa.

² Så säger HERREN: Se, vatten stiga upp norrifrån och växa till en översvämmande ström; de översvämma landet och allt vad däri är, städerna med dem som bo därinne. Och människorna ropa, alla landets inbyggare jämra sig

³ När bullret höres av hans hingstars hovslag, när hans vagnar dåna, när hans hjuldon rassla, då se ej fäderna sig om efter barnen, så maktlösa stå de

⁴ inför den dag som kommer med fördärv över alla filistéer, med undergång för alla dem som äro kvar till att försvara Tyrus och Sidon. Ty HERREN skall fördärva filistéerna, kvarlevan från Kaftors ö.

⁵ Skallighet stundar för Gasa, det är förbi med Askelon, med kvarlevan i deras dalbygd. Huru länge skall du rista märken på dig?

⁶ Ack ve! Du HERRENS svärd, när skall du äntligen få ro, Drag dig tillbaka i din skida, vila dig och var stilla.

⁷ Dock, huru skulle det kunna få ro, då det är HERRENS bud det utför? Mot Askelon, mot Kustlandet vid havet, mot dem har han bestämt det.

6 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,

² med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.

³ Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

⁴ Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

⁵ och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,

⁶ men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.

⁷ Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.

⁸ Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

⁹ Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.

¹⁰ Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.

¹¹ Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

¹² så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

¹³ Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

¹⁴ och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

¹⁵ Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

¹⁶ Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

¹⁷ Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

¹⁸ Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

¹⁹ I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

²⁰ dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».