36 Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.

² Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivéen Sibeon,

³ så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.

⁴ Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.

⁵ Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.

⁶ Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat land och skilde sig så från sin broder Jakob.

⁷ Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt dem, för deras boskapshjordars skull.

⁸ Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme som Edom.

⁹ Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader för edoméerna, i Seirs bergsbygd.

¹⁰ Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.

¹¹ Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.

¹² Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.

¹³ Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa. Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.

¹⁴ Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus, Jaelam och Kora.

¹⁵ Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar, fursten Sefo, fursten Kenas,

¹⁶ fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro Adas söner.

¹⁷ Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat, fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.

¹⁸ Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus, fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.

¹⁹ Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är densamme som Edom.

²⁰ Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan, Sobal, Sibeon, Ana,

²¹ Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners, stamfurstar i Edoms land.

²² Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var Timna.

²³ Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.

²⁴ Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader Sibeons åsnor.

²⁵ Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.

²⁶ Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.

²⁷ Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.

²⁸ Dessa voro Disans söner: Us och Aran.

²⁹ Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal, fursten Sibeon, fursten Ana,

³⁰ fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.

³¹ Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu någon israelitisk konung var konung där:

³² Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.

³³ När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter honom.

³⁴ När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter honom.

³⁵ När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.

³⁶ När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.

³⁷ När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter honom.

³⁸ När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.

³⁹ När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom; och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.

⁴⁰ Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten Jetet,

⁴¹ fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,

⁴² fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,

⁴³ fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar, efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning -- hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.

37 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom främling, nämligen i Kanaans land.

² Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs, söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om dem.

³ Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom en fotsid livklädnad.

⁴ Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala vänligt till honom.

⁵ Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina bröder; sedan hatade de honom ännu mer.

⁶ Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.

⁷ Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.»

⁸ Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för vad han hade sagt.

⁹ Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»

¹⁰ När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder komma och buga oss ned till jorden för dig?»

¹¹ Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i sitt minne.

¹² Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin faders får i Sikem,

¹³ sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem; gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom: »Jag är redo.»

¹⁴ Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från Hebrons dal, och han kom till Sikem.

¹⁵ Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»

¹⁶ Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta sin hjord.»

¹⁷ Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

¹⁸ När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit fram till dem, lade de råd om att döda honom.

¹⁹ De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.

²⁰ Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru det går med hans drömmar.»

²¹ Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»

²² Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom tillbaka till hans fader.

²³ Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,

²⁴ och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var tom, intet vatten fanns däri.

²⁵ Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.

²⁶ Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi dräpa vår broder och dölja hans blod?»

²⁷ Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och hans bröder lydde honom.

²⁸ Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.

²⁹ När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder

³⁰ och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke där, vart skall jag nu taga vägen?»

³¹ Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet;

³² därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din sons livklädnad eller icke.»

³³ Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad; ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»

³⁴ Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina länder och sörjde sin son i lång tid.

³⁵ Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans fader honom.

³⁶ Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.

38 Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.

² Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua, och han tog henne till sig och gick in till henne.

³ Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.

⁴ Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet Onan.

⁵ Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och när han föddes, var Juda i Kesib.

⁶ Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.

⁷ Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade HERREN honom.

⁸ Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»

⁹ Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.

¹⁰ Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han också honom.

¹¹ Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

¹² En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, för att se efter dem som klippte hans får.

¹³ När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp till Timna för att klippa sina får,

¹⁴ lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon likväl icke given åt honom till hustru.

¹⁵ Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.

¹⁶ Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade: »Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få gå in till mig?»

¹⁷ Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»

¹⁸ Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom.

¹⁹ Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och klädde sig åter i sina änkekläder.

²⁰ Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.

²¹ Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här har ingen tempeltärna varit.»

²² Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har varit där.»

²³ Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke funnit henne.»

²⁴ Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»

²⁵ Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring, dessa snodder och denna stav tillhöra.»

²⁶ Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig, eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom icke mer vid henne.

²⁷ När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.

²⁸ Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade: »Denne kom först fram.»

²⁹ Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?» Och han fick namnet Peres.

³⁰ Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om sin hand, och han fick namnet Sera.

²¹ Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.

²² Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. --

²³ När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.

²⁴ Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.

²⁵ Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!

²⁶ Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.

²⁷ Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.

²⁸ Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. --

²⁹ Säljas icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja.

³⁰ Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.

³¹ Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.

³² Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.

³³ Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

³⁴ I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.

³⁵ Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder,

³⁶ och envar får sitt eget husfolk till fiender'.

³⁷ Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;

³⁸ och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig.

³⁹ Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. --

⁴⁰ Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.

⁴¹ Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön.

⁴² Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»

Read full chapter