10 Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

² Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster.

³ Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

⁴ Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.

⁵ Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten:

⁶ att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring.

⁷ Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

⁸ Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.

⁹ Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.

¹⁰ Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.

¹¹ Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

¹² Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv.

¹³ Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft.

¹⁴ Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

¹⁵ Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.

¹⁶ Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!

¹⁷ Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

¹⁸ Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.

¹⁹ Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.

²⁰ Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.

11 Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.

² Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

³ Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit.

⁴ En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.

⁵ Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.

⁶ Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som är gagneligast, eller om det ena jämte det andra är bäst.

⁷ Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen.

⁸ Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet. Predikaren, 12 Kapitlet Ungdom och ålderdom. Slutord.

⁹ Gläd dig, du yngling, din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms.

¹⁰ Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.

12 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;

² Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet,

³ den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;

⁴ då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten;

⁵ då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan;

⁶ ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen

⁷ och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

⁸ Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet! ----

⁹ För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.

¹⁰ Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

¹¹ De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.

¹² Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.

¹³ Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.

¹⁴ Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

1 Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda --

² jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar församlingarna i Galatien.

³ Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån Herren Jesus Kristus,

⁴ som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja.

⁵ Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.

⁶ Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium.

⁷ Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium.

⁸ Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad.

⁹ Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått, så vare han förbannad.

¹⁰ Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det Gud? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»? Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag icke en Kristi tjänare.

¹¹ Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.

¹² Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.

¹³ I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds församling och ville utrota den,

¹⁴ ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders stadgar.

¹⁵ Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och som genom sin nåd har kallat mig,

¹⁶ täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,

¹⁷ ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter tillbaka till Damaskus.

¹⁸ Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar.

¹⁹ Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob, Herrens broder, såg jag.

²⁰ Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.

²¹ Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.

²² Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen okänd.

²³ De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss, han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville utrota.»

²⁴ Och de prisade Gud för min skull.