16 Sedan de hade fört Guds ark ditin, ställde de den i tältet som David hade slagit upp åt den, och framburo därefter brännoffer och tackoffer inför Guds ansikte.

² När David hade offrat brännoffret och tackoffret, välsignade han folket i HERRENS namn.

³ Och åt var och en av alla israeliterna, både man och kvinna, gav han en kaka bröd, ett stycke kött och en druvkaka.

⁴ Och han förordnade vissa leviter till att göra tjänst inför HERRENS ark, för att de skulle prisa, tacka och lova HERREN, Israels Gud:

⁵ Asaf såsom anförare, näst efter honom Sakarja, och vidare Jegiel, Semiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom och Jegiel med psaltare och harpor; och Asaf skulle slå cymbaler.

⁶ Men prästerna Benaja och Jahasiel skulle beständigt stå med sina trumpeter framför Guds förbundsark.

⁷ På den dagen var det som David först fastställde den ordningen att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka HERREN på detta sätt:

⁸ »Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken.

⁹ Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.

¹⁰ Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN.

¹¹ Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt.

¹² Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar,

¹³ I Israels, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda.

¹⁴ Han är HERREN, vår Gud; över hela jorden gå hans domar.

¹⁵ Tänken evinnerligen på hans förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat,

¹⁶ på det förbund han slöt med Abraham och på hans ed till Isak.

¹⁷ Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund;

¹⁸ han sade: 'Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.'

¹⁹ Då voren I ännu en liten hop, I voren ringa och främlingar därinne.

²⁰ Och de vandrade åstad ifrån folk till folk ifrån ett rike bort till ett annat.

²¹ Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull:

²² 'Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont.'

²³ Sjungen till HERRENS ära, alla länder, båden glädje var dag, förkunnen hans frälsning.

²⁴ Förtäljen bland hedningarna hans ära, bland alla folk hans under.

²⁵ Ty stor är HERREN och högt lovad, och fruktansvärd är han mer än alla gudar.

²⁶ Ty folkens alla gudar äro avgudar, men HERREN är den som har gjort himmelen.

²⁷ Majestät och härlighet äro inför hans ansikte, makt och fröjd i hans boning.

²⁸ Given åt HERREN, I folkens släkter, given åt HERREN ära och makt;

²⁹ given åt HERREN hans namns ära, bären fram skänker och kommen inför hans ansikte, tillbedjen HERREN i helig skrud.

³⁰ Bäven för hans ansikte, alla länder; se, jordkretsen står fast och vacklar icke.

³¹ Himmelen vare glad, och jorden fröjde sig, och bland hedningarna säge man: 'HERREN är nu konung!'

³² Havet bruse och allt vad däri är, marken glädje sig och allt som är därpå;

³³ ja, då juble skogens träd inför HERREN, ty han kommer för att döma jorden.

³⁴ Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen,

³⁵ och sägen: 'Fräls oss, du vår frälsnings Gud, församla oss och rädda oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov.'

³⁶ Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!» Och allt folket sade: »Amen», och lovade HERREN.

³⁷ Och han gav där, inför HERRENS förbundsark, åt Asaf och hans bröder uppdraget att beständigt göra tjänst inför arken, var dag med de för den dagen bestämda sysslorna.

³⁸ Men Obed-Edom och deras bröder voro sextioåtta; och Obed-Edom, Jedituns son, och Hosa gjorde han till dörrvaktare.

³⁹ Och prästen Sadok och hans bröder, prästerna, anställde han inför HERRENS tabernakel, på offerhöjden i Gibeon,

⁴⁰ för att de beständigt skulle offra åt HERREN brännoffer på brännoffersaltaret, morgon och afton, och göra allt vad som var föreskrivet i HERRENS lag, den som han hade givit åt Israel;

⁴¹ och jämte dem Heman och Jedutun och de övriga namngivna utvalda, på det att de skulle tacka HERREN, därför att hans nåd varar evinnerligen.

⁴² Och hos dessa, nämligen Heman och Jedutun, förvarades trumpeter och cymbaler åt dem som skulle spela, så ock andra instrumenter som hörde till gudstjänsten. Och Jedutuns söner gjorde han till dörrvaktare.

⁴³ Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt; men David vände om för att hälsa sitt husfolk.

17 Då nu David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av cederträ, under det att HERRENS förbundsark står under ett tält.»

² Natan sade till David: »Gör allt vad du har i sinnet; ty Gud är med dig.»

³ Men om natten kom Guds ord till Natan; han sade:

⁴ »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Icke du skall bygga mig det hus som jag skall bo i.

⁵ Jag har ju icke bott i något hus, från den dag då jag förde Israel hitupp ända till denna dag, utan jag har flyttat ifrån tält till tält, ifrån tabernakel till tabernakel.

⁶ Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med hela Israel, talat och sagt så till någon enda av Israels domare, som jag har förordnat till herde för mitt folk: 'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'

⁷ Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.

⁸ Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, sådant som de störstes namn på jorden.

⁹ Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer föröda det, såsom fordom skedde,

¹⁰ och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade domare över mitt folk Israel; och jag skall kuva alla dina fiender. Så förkunnar jag nu för dig att HERREN skall bygga ett hus åt dig.

¹¹ Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt.

¹² Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evig tid.

¹³ Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån din företrädare.

¹⁴ Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.»

¹⁵ Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David.

¹⁶ Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte och sade: »Vem är jag, HERRE Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har låtit mig komma härtill?

¹⁷ Och detta har likväl synts dig vara för litet, o Gud; du har talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i tiden. Ja, du har sett till mig på människosätt, for att upphöja mig, HERRE Gud.

¹⁸ Vad skall nu David vidare säga till dig om den ära du har bevisat din tjänare? Du känner ju din tjänare.

¹⁹ HERRE, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.

²⁰ HERRE, ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.

²¹ Och var finnes på jorden något enda folk som är likt ditt folk Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk -- för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn, i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du hade förlossat ifrån Egypten?

²² Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud

²³ Så må nu, HERRE, vad du har talat om din tjänare och om hans hus bliva fast för evig tid; gör såsom du har talat.

²⁴ Då skall ditt namn anses fast och bliva stort till evig tid, så att man skall säga: 'HERREN Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.

²⁵ Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall bygga honom ett hus; därför har din tjänare dristat att bedja inför dig.

²⁶ Och nu, HERRE, du är Gud; och då du har lovat din tjänare detta goda,

²⁷ så må du nu ock värdigas välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ty vad du, HERRE, välsignar, det är välsignat evinnerligen.»

18 En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid tog han Gat med underlydande orter ur filistéernas hand.

² Han slog ock moabiterna; så blevo moabiterna David underdåniga och förde till honom skänker.

³ Likaledes slog David Hadareser, konungen i Soba, vid Hamat, när denne hade dragit åstad för att befästa sitt välde vid floden Frat.

⁴ Och David tog ifrån honom ett tusen vagnar och tog till fånga sju tusen ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som han skonade.

⁵ När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa Hadareser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man av dem.

⁶ Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus; och araméerna blevo David underdåniga och förde till honom skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.

⁷ Och David tog de gyllene sköldar som Hadaresers tjänare hade burit och förde dem till Jerusalem.

⁸ Och från Hadaresers städer Tibhat och Kun tog David koppar i stor myckenhet; därav gjorde sedan Salomo kopparhavet, pelarna och kopparkärlen.

⁹ Då nu Tou, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit Hadaresers, konungens i Soba, hela här,

¹⁰ sände han sin son Hadoram till konung David för att hälsa honom och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med Hadareser och slagit honom; ty Hadareser hade varit Tous fiende. Han sände ock alla slags kärl av guld, silver och koppar.

¹¹ Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade gjort med det silver och guld han hade hemfört från alla andra folk: från edoméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och amalekiterna.

¹² Och sedan Absai, Serujas son, hade slagit edoméerna i Saltdalen, aderton tusen man,

¹³ insatte han fogdar i Edom; och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.

¹⁴ David regerade nu över hela Israel; och han skipade lag och rätt åt allt sitt folk.

¹⁵ Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.

¹⁶ Sadok, Ahitubs son, och Abimelek, Ebjatars son, voro präster, och Sausa var sekreterare.

¹⁷ Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna; men Davids söner voro de förnämste vid konungens sida.

²⁸ Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen: »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.

²⁹ Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har sänt mig.»

³⁰ Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom, ty hans stund var ännu icke kommen.

³¹ Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har gjort?»

³² Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att gripa honom.

³³ Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går jag bort till honom som har sänt mig.

³⁴ I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma.»

³⁵ Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa grekerna?

³⁶ Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma'?»

³⁷ På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han till mig och dricke.

³⁸ Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger.»

³⁹ Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke hade blivit förhärligad.

⁴⁰ Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är förvisso Profeten.»

⁴¹ Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl Messias från Galileen?

⁴² Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och från den lilla staden Betlehem, där David bodde?

⁴³ Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,

⁴⁴ och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom.

⁴⁵ När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom hit?»

⁴⁶ Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den mannen talar.»

⁴⁷ Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?

⁴⁸ Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna?

⁴⁹ Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.

⁵⁰ Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom, och som själv var en av dem:

⁵¹ »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?»

⁵² De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.» Evangelium enligt Johannes, 8 Kapitlet [Äktenskapsbryterskan inför Jesus.] Jesus vittnar om sig själv, att han är världens ljus; undervisar och bestraffar folket. Judarna vilja stena honom.

⁵³ [Och de gingo hem, var och en till sitt.

Read full chapter