² Hur länge tänker du fortsätta tala så?
    Dina ord är en vinande vind.
³ Skulle Gud kunna förvränga rättvisan?
    Skulle den Väldige förvränga rättfärdigheten?
⁴ Dina barn syndade mot honom,
    och han lät deras överträdelse drabba dem.
⁵ Men om du vänder dig till Gud
    och ber den Väldige om nåd,
⁶ om du är ren och rättsinnig,
    så griper han in för dig
och återupprättar dig på din rättfärdiga plats.
⁷     Din början må vara ringa,
men du blir till sist mycket stor.

⁸ Fråga tidigare generationer,
    ta vara på vad dina förfäder funnit!
⁹ Vi är bara från gårdagen och vet ingenting,
    som en skugga är våra dagar här på jorden.
¹⁰ Men de ska lära dig,
    tala till dig och delge dig sin insikt.
¹¹ Växer papyrus hög där marken inte är sank?
    Skjuter vassen upp om det inte finns vatten?
¹² Den vissnar medan den växer,
    innan det är dags att klippa den,
snabbare än gräs.^[a]
13     Det är allas öde som glömmer Gud,
och den gudlöses hopp försvinner.
¹⁴     Hans tillförsikt är bräcklig,
hans förtröstan som spindelväv.
¹⁵     Han lutar sig mot nätet^[b],
men det ger efter,
    han hänger sig fast, men det ger vika.
¹⁶ Han är som en grönskande växt i solskenet,
    som sträcker ut sina grenar över trädgården.
¹⁷ Hans rötter slingrar sig ner i röset,
    de söker fäste bland stenarna.
¹⁸ Men när han rycks bort därifrån,
    förnekar hans plats honom:
”Jag har aldrig sett dig.”
¹⁹     Detta är glädjen på hans väg,
och andra växer upp och tar hans plats.

²⁰ Gud förkastar inte den oskyldige,
    och inte heller styrker han de onda.
²¹ Han ska än en gång fylla din mun med skratt
    och dina läppar med glädjerop.
²² De som hatar dig ska få skämmas,
    och de ondas boningar ska inte mer finnas till.

² Visst vet jag allt detta.
    Men hur kan en människa vara rättfärdig i Guds ögon?
³ Om hon vill gå till rätta med honom,
    kan hon då svara ens en gång av tusen?
⁴ Han är vis och mäktig,
    och vem har oskadd trotsat honom?
⁵ Han flyttar bergen
    utan att de vet om det
och störtar omkull dem i sin vrede.
⁶     Han skakar jorden
så att den vacklar från sin plats
    och får dess grundvalar att skälva.
⁷ Han kan befalla solen att inte gå upp,
    och han kan försegla stjärnorna.
⁸ Det är bara han som kan spänna ut himlarna
    och gå fram över havens vågor.
⁹ Han har skapat Stora Björn, Orion,
    Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.^[c]
10 Han gör ofattbara ting,
    alltför många under för att de ska kunna räknas.
¹¹ Han far förbi mig,
    men jag ser honom inte.
Han drar fram,
    men jag märker det inte.
¹² Han griper sitt byte,
    men vem kan hindra honom?
Vem vågar fråga honom:
    ”Vad är det du gör?”
¹³ Gud håller inte tillbaka sin vrede.
    Rahavs^[d] följe måste böja sig för honom.

¹⁴ Och hur skulle jag kunna svara honom,
    finna ord för att resonera med honom?
¹⁵ Även om jag var rättfärdig,
    skulle jag inte kunna svara.
    Jag skulle bara be honom, min domare, om nåd.
¹⁶ Och även om han skulle svara när jag ropar,
    skulle jag inte tro att han ville lyssna på mig.
¹⁷ Han krossar mig i en storm
    och förökar mitt lidande utan orsak.
¹⁸ Han låter mig inte hämta andan
    utan fyller mig med bedrövelse.
¹⁹ Om det gäller kraft är han den starkaste,
    och om det gäller rättvisa,
    vem törs då ifrågasätta honom?
²⁰ Även om jag vore oskyldig,
    skulle min mun döma mig.
Även om jag vore klanderfri,
    skulle den förklara mig skyldig.

²¹ Jag är oskyldig
    men bryr mig inte om mig själv,
    jag vill inte leva längre.
²² Det gör detsamma,
    och därför säger jag:
    ”Han förgör både den oskyldige och skyldige.”
²³ När en olycka bringar plötslig död,
    hånar han de oskyldigas förtvivlan.
²⁴ När ett land faller i de ogudaktigas händer
    förblindar han dess domare.
Om det inte är han, vem är det då?

²⁵ Mina dagar rinner undan snabbare än en löpare,
    de flyr bort utan att jag ser en glimt av glädje.
²⁶ De försvinner snabbt som vassbåtar,
    som örnen i dykningen efter byte.
²⁷ Om jag tänkte:
    ”Jag ska glömma min klagan,
sluta upp med min sorg och vara glad”,
²⁸     skulle jag ändå frukta för alla mina lidanden.
För jag vet att du inte vill betrakta mig som oskyldig.
²⁹     Jag anses ändå som skyldig.
Så vad tjänar det till att försöka?
³⁰     Även om jag tvättade mig i snö
och gjorde mina händer rena med lut,
³¹     skulle du ändå sänka mig ner i dyn,
så att till och med mina kläder skulle avsky mig.

³² Han är inte en människa som jag,
    så att jag kan svara honom,
och vi kunde mötas i domstol.
³³     Det finns ingen skiljeman,
inte någon medlare,
    som har makt över oss båda.
³⁴ Om jag ändå kunde slippa rappen av hans käpp,
    så att skräcken för honom inte mer skulle förfära mig.
³⁵ Då skulle jag kunna tala utan fruktan,
    men nu är det inte så med mig.^[e]

⁸ Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
    och ändå bryter du ner mig.
⁹ Tänk på att du formade mig som lera.
    Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
¹⁰ Du tömde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som en ost.
¹¹ Du klädde mig i hud och kött
    och band mig samman med ben och senor.
¹² Du gav mig livet
    och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.

¹³ Men detta hade du i sinnet,
    jag visste dina tankar:
¹⁴ om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
¹⁵     Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
    kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
¹⁶     Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
    och låter mig känna av din förunderliga makt.
¹⁷ Du skaffar nya vittnen mot mig,
    öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.^[f]

¹⁸ Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
    Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
¹⁹ Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
    jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
²⁰ Mina dagar är ju korta.
    Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
²¹     innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
²²     till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.

”Han var som ett får som förs bort för att slaktas,
    tyst som ett lamm som står tyst när man klipper det,
han öppnade inte sin mun.
³³     Genom hans förnedring togs hans dom bort.
Vem i hans släkte kan beskriva det,
    för hans liv rycktes bort från jorden?”^[b]