Benjamin reser till Josef

43 Men svälten var fruktansvärd i landet. ² När säden som de hade fört med sig från Egypten var slut, sa fadern till dem: ”Res dit igen och köp lite mat åt oss!”

³ Men Juda^[a] sa till honom: ”Mannen menade allvar när han sa: ’Kom inte tillbaka till mig igen utan er bror!’ ⁴ Låter du vår bror följa med oss, så reser vi för att köpa säd åt dig. ⁵ Men om du inte låter honom följa med, kan vi inte resa. Mannen sa ju till oss att vi inte fick komma tillbaka till honom utan vår bror.”

⁶ ”Varför gjorde ni detta mot mig att ni berättade att ni hade en bror till?” sa Israel. ⁷ ”Mannen frågade noga om vår familj”, svarade de. ”Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: ’För hit er bror?’ ”

⁸ Juda sa till sin far: ”Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av och så får överleva, annars kommer vi att dö av svält allihop, både vi och våra barn. ⁹ Jag garanterar hans trygghet. Du får hålla mig personligen ansvarig för honom. Om jag inte för honom tillbaka, så bär jag skulden inför dig resten av livet. ¹⁰ Hade vi inte dröjt så här, skulle vi redan ha hunnit tillbaka för andra gången.”

¹¹ Till slut sa deras far Israel till dem: ”Om det inte går att undvika så gör så här: ta landets bästa produkter i era säckar som gåva åt den där mannen, lite balsam, lite honung, dragantgummi, myrra, pistagenötter och mandlar. ^{[b] 12} Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag, ¹³ och ta er bror och res iväg. ¹⁴ Måtte Gud den Väldige låta mannen visa barmhärtighet mot er, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er tillbaka! Men om jag måste förlora mina barn, så får det bli som det blir.”

¹⁵ Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten, där de fick träda fram inför Josef.

¹⁶ När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: ”Ta med dessa män hem till mig, slakta djur och laga maten, för de ska äta middag tillsammans med mig.” ¹⁷ Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs hus.

¹⁸ Bröderna blev rädda när de fördes dit. ”Det är för att pengarna låg i säckarna förra gången som vi nu förs hit”, tänkte de. ”Nu kommer han att anfalla oss och övermanna oss. Sedan kommer han att göra oss till slavar och ta våra åsnor.”

¹⁹ De gick fram till Josefs närmaste man vid ingången till Josefs hus och talade till honom: ²⁰ ”Hör på oss, herre. När vi hade varit här första gången för att köpa mat, ²¹ stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar. Då fann vi att alla pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka, ²² tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som kan ha lagt pengarna i säckarna.” ²³ ”Oroa er inte för det”, sa Josefs närmaste man till dem. ”Ni behöver inte vara rädda. Er Gud, er fars Gud har gett er en skatt i era säckar. Jag fick betalt för säden.”

Sedan förde mannen ut Simon till dem. ²⁴ Mannen visade dem in i huset, och de fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder. ²⁵ De tog sedan fram sina gåvor till Josef som skulle komma vid middagstiden, för de hade fått veta att de skulle äta där. ²⁶ När Josef kom hem, gav de honom gåvorna som de fört med sig till huset och bugade sig djupt inför honom.

²⁷ Han frågade hur de hade haft det och tillade: ”Och hur mår er gamle far, som ni berättade om? Lever han fortfarande?” ²⁸ ”Ja”, svarade de. ”Vår far, din tjänare, lever och mår bra.” Sedan bugade de sig djupt inför honom igen.

²⁹ Josef såg på sin bror, sin mors son Benjamin och frågade: ”Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Måtte Gud vara nådig mot dig, min son!” ³⁰ Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av kärlek till sin bror och blev tvungen att hitta ett ställe där han kunde gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där. ³¹ Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och befallde att maten skulle serveras.

³² Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egypterna vid ännu ett annat. Egypterna kunde nämligen inte äta tillsammans med hebréer, för det skulle ha varit avskyvärt för dem. ³³ Bröderna satt mitt emot Josef i åldersordning, från den äldste till den yngste. De såg förvånade på varandra.

³⁴ Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin – fem gånger så mycket som till någon av de andra. De åt och drack glatt tillsammans.

Josefs silverbägare i Benjamins säck

44 Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. ² Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. ³ Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.

⁴ När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. ⁵ Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”

⁶ När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.

⁷ ”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. ⁸ Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? ⁹ Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” ¹⁰ ”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.”

¹¹ De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. ¹² Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. ¹³ Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. ¹⁴ Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.

¹⁵ ”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” ¹⁶ Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.”

¹⁷ ”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.”

¹⁸ Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. ¹⁹ Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, ²⁰ och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ ²¹ Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ ²² Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ ²³ Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ ²⁴ Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. ²⁵ När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, ²⁶ svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’

²⁷ Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att ²⁸ en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. ²⁹ Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ ³⁰ Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss – så fäst som han är vid pojken –  ³¹ kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. ³² Herre, jag – din tjänare – lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. ³³ Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. ³⁴ Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.”

Josef ger sig till känna för sina bröder

45 Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, ² och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det.

³ ”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna.

⁴ ”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! ⁵ Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. ⁶ Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. ⁷ Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många.

⁸ Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land.

⁹ Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! ¹⁰ Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. ¹¹ Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. ¹² Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. ¹³ Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!”

¹⁴ Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. ¹⁵ Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra.

¹⁶ Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde snart farao, och både han och hans hovtjänstemän blev mycket glada.

¹⁷ Sedan sa farao till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: lasta era packdjur och far till Kanaan ¹⁸ för att hämta er far och hela er släkt, och kom hit till mig. Jag ska ge er det bästa i hela Egyptens land. Ni ska få äta av landets goda. ¹⁹ Befall dem också att göra så här: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. ²⁰ Oroa er inte över era tillhörigheter, för det bästa av Egyptens land ska tillhöra er.”

²¹ Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och mat för resan. ²² Han gav dessutom nya kläder^[c] till var och en av dem, men Benjamin fick 300 siklar silver^[d] och fem uppsättningar kläder. ²³ Till sin far skickade han tio åsnelaster med det bästa av Egyptens produkter och tio åsnor med säd, bröd och annan mat som hans far kunde behöva på resan.

²⁴ Utrustade på detta sätt sände han iväg sina bröder med orden: ”Gräla nu inte på vägen!” ²⁵ De lämnade Egypten och återvände till Kanaans land, till sin far Jakob.

²⁶ ”Josef lever”, berättade de. ”Han är härskare över hela Egyptens land!” Jakob blev alldeles förstummad. Han kunde inte tro dem. ²⁷ Men när de berättade allt Josef sagt till dem, och när Jakob såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. ²⁸ Han sa: ”Det måste vara sant! Min son Josef lever! Jag måste resa så att jag får träffa honom innan jag dör.”

²⁴ Men när fariseerna fick höra det, sa de: ”Han driver säkert ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas härskare.”

²⁵ Jesus, som förstod vad fariseerna tänkte, sa då till dem: ”Ett rike där man strider mot varandra går under, och en stad eller en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. ²⁶ Om nu Satan driver ut Satan, då är han ju kluven och strider mot sig själv. Då kan väl inte hans rike bestå? ²⁷ Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, med vilken kraft driver då era egna anhängare ut dem? De ska därför bli era domare. ²⁸ Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har ju Guds rike kommit till er. ²⁹ Hur kan någon gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger, om han inte först binder honom? Sedan kan man plundra hans hus. ³⁰ Den som inte är för mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

³¹ Därför säger jag er: all synd och hädelse kan förlåtas, utom hädelse mot Anden, den är oförlåtlig. ³² Den som säger något mot Människosonen kan få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga Anden, kommer aldrig att bli förlåten, vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.^[a]

³³ Få ett träd att bli bra, så bär det bra frukt, eller få trädet att bli dåligt, så bär det dålig frukt. För ett träd känns igen på sin frukt. ³⁴ Ni huggormsyngel! Hur skulle ni som är onda kunna säga något gott? Munnen talar ju vad hjärtat är fullt av. ³⁵ En god människa bär fram det goda ur den godhet som lagrats i hennes hjärta, medan en ond människa bär fram det onda ur den ondska som lagrats i hennes hjärta. ³⁶ Jag säger er, att på domens dag ska människorna få stå till svars för varje onyttigt ord de har talat. ³⁷ De ord du talar nu avgör om du ska frias eller dömas.”

De religiösa ledarna ber Jesus om ett tecken

(Luk 11:29-32)

³⁸ En dag bad några av de skriftlärda och fariseerna: ”Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.” ³⁹ Men Jesus svarade: ”Detta onda och trolösa släkte söker efter tecken, men det enda tecken de ska få se är profeten Jonas tecken^[b]. ⁴⁰ På samma sätt som Jona var i den stora fisken i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens hjärta i tre dagar och tre nätter^[c]. ⁴¹ Invånarna i Nineve ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för de vände om när Jona predikade. Men här finns en som är större än Jona. ⁴² Söderns drottning^[d] ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Men här finns en som är större än Salomo.

Den orena andens återkomst

(Luk 11:24-26)

⁴³ När en oren ande drivs ut ur en människa, irrar den omkring i vattenlösa trakter och letar efter ro, utan att hitta någon. ⁴⁴ Då säger den: ’Jag vänder tillbaka till det hus jag kom ifrån.’ Och när den gör det och finner huset tomt, rent och iordningställt, ⁴⁵ letar den reda på sju andar till, ännu värre än den själv. Tillsammans återvänder de sedan och bosätter sig där. Den människan får det då långt värre än hon hade det förut. Så blir det också med detta onda släkte.”

Jesus riktiga familj

(Mark 3:31-35; Luk 8:19-21)

⁴⁶ Medan Jesus fortfarande talade till folket, kom hans mor och bröder dit och ville prata med honom, men de stannade utanför huset. ⁴⁷ Någon sa till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och vill prata med dig.” ⁴⁸ Men han svarade: ”Min mor och mina bröder! Vilka är det?” ⁴⁹ Sedan pekade han på sina lärjungar och sa: ”Det här är min mor och mina syskon. ⁵⁰ Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror, min syster och min mor.”