Kungen hedrar Mordokaj

6 Den natten hade kungen svårt för att sova och lät hämta krönikan över minnesvärda händelser. Man läste ur den för honom. ² Där stod skrivet att Mordokaj hade avslöjat de två hovmännen Bigtan och Teresh, dörrvakterna, som hade planerat att mörda kung Xerxes.

³ ”Vilken hedersbetygelse och upphöjelse har Mordokaj fått för detta?” frågade kungen. ”Han har inte fått någonting”, svarade männen som var i tjänst.

⁴ ”Finns det någon i borggården?” frågade kungen. Just då hade Haman kommit in på palatsets yttre borggård för att be kungen om tillåtelse att få hänga Mordokaj på den påle som han hade rest för honom.

⁵ ”Haman är där ute”, svarade männen. ”Be honom komma in hit”, sa kungen.

⁶ När Haman kom in, frågade kungen honom: ”Vad ska man göra för någon som kungen vill hedra?”

Haman tänkte för sig själv: ”Vem skulle kungen vilja hedra mer än mig?”

⁷ Han svarade kungen: ”Den som kungen vill hedra ⁸ ska ges en kunglig skrud som kungen själv har burit, och en häst som kungen själv har ridit, och som har en kunglig krona på huvudet. ⁹ Överlämna sedan skruden och hästen åt någon av kungens främsta furstar. Han ska sätta skruden på mannen som kungen vill hedra och leda honom ridande på hästen genom stadens huvudgata och ropa framför honom: ’Så här gör man med den som kungen vill hedra!’ ”

¹⁰ Kungen sa till Haman: ”Skynda dig nu och hämta skruden och hästen och gör precis som du har sagt med Mordokaj, juden, som sitter i kungens port. Försumma ingenting av det du sagt!”

¹¹ Haman tog då skruden och hästen, satte skruden på Mordokaj och ledde honom ridande genom gatorna i staden och ropade: ”Så här gör man med den som kungen vill hedra.”

¹² Sedan återvände Mordokaj till kungens port, men Haman skyndade sig hem, sorgsen och med höljt huvud. ¹³ När han berättade för sin hustru Seresh och alla sina vänner vad som hade hänt, sa de till honom: ”Om Mordokaj, som du nu har fått falla ner för, är av judisk börd, kommer du aldrig att kunna sätta dig upp mot honom. Han kommer att bli ditt fall.”

¹⁴ Medan de fortfarande höll på att diskutera med Haman, kom kungens hovmän för att hämta honom till festen som drottning Ester hade anordnat.

Kungen låter hänga Haman

7 Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, ² och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.”

³ Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. ⁴ Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.”

⁵ ”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” ⁶ ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester.

Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. ⁷ Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. ⁸ Just när kungen kom tillbaka in i festsalen^[a] från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords.

”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte.

⁹ Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.”

”Häng Haman i den”, befallde kungen.

¹⁰ Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede.

Kungen ingriper för judarna

8 Samma dag gav kung Xerxes drottning Ester det hus som hade tillhört judarnas fiende Haman. Mordokaj fick komma fram inför kungen, för Ester hade berättat för honom om deras släktskap. ² Kungen tog då av sig den sigillring som han tagit tillbaka från Haman, och gav den till Mordokaj. Ester gav i uppdrag åt Mordokaj att ta hand om Hamans hus.

³ Ester vädjade ännu en gång till kungen, föll ner vid hans fötter och bad honom gråtande att stoppa det onda mot judarna som agagiten Haman hade planerat. ⁴ Kungen räckte ut guldspiran mot Ester, som reste sig och ställde sig inför kungen. ⁵ Hon sa: ”Om du, o kung, finner det för gott, och om du ser på mig med välvilja, och om du anser det vara rätt och finner behag i mig, så låt det utfärdas en skrivelse som återkallar Hamans, agagiten Hammedatas sons, brev med order att döda alla judar i alla kungens provinser. ⁶ Hur skulle jag kunna se denna olycka drabba mitt folk och uthärda att se mina landsmän förintas?”

⁷ Kung Xerxes sa till Ester och juden Mordokaj: ”Jag har gett Ester Hamans hus, och honom själv har jag hängt upp på pålen, därför att han ville döda judarna. ⁸ Utfärda en ny order om judarna, så som ni finner det bäst, i mitt namn och försegla den med min sigillring, för ingen skrivelse som är skriven i kungens namn och förseglad med kungens ring kan återkallas.”

⁹ Kungens alla sekreterare inkallades på den tjugotredje dagen i tredje månaden, månaden sivan. Man skrev enligt Mordokajs befallning en skrivelse till judarna, likaså till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, så också till judarna med deras egen skrift och på deras eget språk.

¹⁰ Mordokaj skrev i kung Xerxes namn och förseglade skrivelsen med hans sigillring, och sedan skickades den iväg med ilbud som red på travhästar från kungens stall.

¹¹ I breven gav kungen judarna tillåtelse att i varje stad samlas för att försvara sig och att förgöra, döda och utplåna varje väpnad styrka hos ett folk eller i en provins som anföll dem och deras barn och kvinnor, och att även ta deras tillhörigheter som byte. ¹² Detta skulle ske på en och samma dag i alla kung Xerxes provinser, den trettonde dagen i månaden adar, den tolfte månaden. ¹³ Vidare skulle en kopia av skrivelsen gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att judarna kunde förbereda sig för att den dagen hämnas sina fiender. ¹⁴ Ilbuden gav sig ut på kungens befallning i stor hast, ridande på kungens travhästar. Förordningen var utfärdad i Susas borg.

¹⁵ Mordokaj gick från kungen klädd i kunglig skrud i blått och vitt, med en krona av guld på huvudet och en mantel av fint purpurrött linne. Staden Susa jublade och gladde sig. ¹⁶ Bland judarna rådde ljus, glädje, fröjd och härlighet. ¹⁷ I varje provins och stad dit kungens befallning och förordning nådde, blev det stor glädje bland judarna. De ställde till med stora fester och firanden. Många i landet blev^[b] judar av rädsla för judarna.

Sju medhjälpare utses

6 Antalet lärjungar ökade vid den här tiden ständigt och det uppstod en del missnöje bland de grekisktalande judarna^[a]; de anklagade de infödda judarna för att diskriminera deras änkor vid den dagliga matutdelningen. ² De tolv kallade därför samman alla lärjungarna och sa: ”Det är inte rätt att vi försummar Guds ord för att sköta matutdelningen. ³ Låt oss därför, mina syskon, välja ut sju välrespekterade män, som är fyllda av Ande och vishet och som vi kan låta ta ansvar för den här uppgiften. ⁴ Då kan vi ägna oss åt bön och undervisning av budskapet.”

⁵ Alla som samlats ansåg att det var ett bra förslag och man valde ut Stefanos, en man som var fylld av tro och den heliga Anden, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos från Antiochia, en proselyt.

⁶ Dessa sju fördes sedan fram till apostlarna som bad och lade händerna på dem.

⁷ Guds ord spreds nu till allt fler och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även många präster började tro.

Stefanos arresteras

⁸ Stefanos var fylld av nåd och kraft och han gjorde stora under och tecken bland folket.

⁹ Då började några män från en synagoga som kallades ”De frigivnas” diskutera med Stefanos. Det var judar från Kyrene och Alexandria och även från provinserna Kilikien och Asien. ¹⁰ Men ingen av dem kunde hävda sig mot den vishet och Ande som fanns i hans tal. ¹¹ De övertalade därför i hemlighet några män att de skulle ljuga om Stefanos att de hört honom tala nedsättande om Mose och Gud.

¹² Så lyckades de hetsa upp folket och folkets ledare och de skriftlärda som grep Stefanos och förde honom inför det judiska rådet. ¹³ Där fortsatte de falska vittnena med att säga: ”Den här mannen talar ständigt illa om denna heliga plats och lagen. ¹⁴ Vi har själva hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra templet och ändra de traditioner vi har fått från Mose.”

¹⁵ Alla i rådssalen såg mycket noga på Stefanos och de tyckte att hans ansikte var som en ängels.