David återinsätts på tronen

19 Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. ² Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. ³ Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.

⁴ Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”

⁵ Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! ⁶ Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. ⁷ Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” ⁸ Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.

David återvänder till Jerusalem

Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig ⁹ och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. ¹⁰ Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”

¹¹ När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? ¹² Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”

¹³ Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” ^[a]

¹⁴ På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”

¹⁵ Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. ¹⁶ Shimi^[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. ¹⁷ Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. ¹⁸ De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.

Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. ¹⁹ Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! ²⁰ Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” ²¹ Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” ²² ”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” ²³ Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”

²⁴ Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem^[c] tills den dag då han kom välbehållen tillbaka.

²⁵ ”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom.

²⁶ Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. ²⁷ Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! ²⁸ Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?”

²⁹ David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” ³⁰ ”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!”

³¹ Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. ³² Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. ³³ ”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” ³⁴ ”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. ³⁵ Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. ³⁶ Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. ³⁷ Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham^[d], låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” ³⁸ Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.”

³⁹ Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, ⁴⁰ men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. ⁴¹ Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?”

⁴² ”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.”

⁴³ ”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!”

Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män.

Sheva gör uppror mot David

20 Nu råkade Sheva, son till benjaminiten Bikri, vara där. Han var en ondsint man och plötsligt blåste han en hornsignal och ropade:

² Då övergav hela Israel David och följde Sheva, Bikris son. Männen i Juda förblev däremot trogna mot sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.

³ När David kom till palatset i Jerusalem, lät han de tio bihustrur som hade lämnats kvar för att ta hand om palatset föras undan och sättas under bevakning i ett särskilt hus. De fick vad de behövde, men kungen låg inte med dem mer. De fick leva som änkor och hölls inlåsta till sin död.^[e]

⁴ Kungen befallde nu Amasa att mobilisera Juda armé och infinna sig inom tre dagar. ⁵ Amasa började sammankalla trupperna, men det tog längre tid än de tre dagar som han hade fått på sig.

⁶ Då sa David till Avishaj: ”Den där Sheva, Bikris son, kommer att skada oss mer än vad Absalom gjorde. Skynda dig! Ta mina män och sätt efter honom, innan han hunnit förskansa sig i befästa städer där vi inte kommer åt honom.”

⁷ Då gav sig Avishaj iväg efter Sheva tillsammans med Joav och hans män och keretéerna och peletéerna och alla soldaterna. De drog ut från Jerusalem och förföljde Sheva, Bikris son. ⁸ Vid den stora stenen i Givon mötte de Amasa. Joav bar full stridsmundering och hade en dolk i en skida i bältet. När han gick fram föll dolken ur skidan.^{[f] 9} ”Jag är glad att få träffa dig, min bror”, sa Joav och tog honom i skägget med sin högra hand, som om han skulle kyssa honom. ¹⁰ Amasa lade inte märke till att Joav hade en annan dolk i sin vänstra hand och Joav stötte den i magen på honom så att inälvorna rann ut. Det räckte med ett enda hugg, Amasa dog omedelbart. Joav och hans bror Avishaj fortsatte sedan att förfölja Sheva, Bikris son.

¹¹ En av Joavs män som stod bredvid Amasa ropade: ”Den som står på Davids sida, kom och följ Joav!”

¹² Amasa låg kvar i en blodpöl mitt på vägen och när mannen såg att alla som passerade stannade, släpade han honom åt sidan och in på en åker där han kastade en mantel över honom, eftersom han såg att alla som kom stannade. ¹³ När kroppen var ur vägen, följde alla Joav i jakten på Sheva, Bikris son.

¹⁴ Sheva hade vandrat genom alla Israels stammar och till slut kom han till Avel Bet-Maaka. Han hade också gått genom hela Habberim och många följde med honom^[g]. ¹⁵ När Joavs trupper kom fram till Avel Bet-Maaka, belägrade de staden och byggde en ramp upp mot stadens yttre mur. Men medan de försökte rasera muren, ¹⁶ ropade en klok kvinna inifrån staden: ”Hallå där nere! Lyssna! Säg till Joav att komma hit fram, så att jag kan tala med honom!”

¹⁷ När han närmade sig, frågade kvinnan: ”Är du Joav?” ”Ja”, svarade han. ”Lyssna på vad din tjänarinna har att säga”, bad hon. ”Jag lyssnar”, sa Joav.

¹⁸ Då sa hon till honom: ”Det finns ett ordspråk som säger: ’Om du vill lösa en tvist, så be om råd i Avel’. Så avgjordes saken. ¹⁹ Vi är de mest fridsamma och trofasta i Israel. Du vill ödelägga en stad som är en moder i Israel. Ska du verkligen förgöra det som tillhör Herren?”

²⁰ Joav svarade: ”Jag är inte här för att förstöra något, långt därifrån! ²¹ Så är det inte! Men en man som heter Sheva, Bikris son, från Efraims bergsbygd, har gjort uppror mot kung David. Överlämna bara honom till mig, så ska jag lämna staden i fred!” Kvinnan svarade: ”Vi ska kasta hans huvud till dig över muren.”

²² Sedan gick kvinnan till folket med sitt kloka råd och de halshögg Sheva, Bikris son, och kastade ner hans huvud till Joav. Då blåste Joav en hornsignal och drog tillbaka sina trupper. Var och en gick sedan hem till sitt och Joav återvände till kungen i Jerusalem.

²³ Joav var befälhavare över hären, Benaja, Jojadas son, var befälhavare över keretéerna och peletéerna, ²⁴ medan Adoram ansvarade för tvångsarbetena. Joshafat, Achiluds son, var kansler, ²⁵ Sheva tjänstgjorde som kungens sekreterare och Sadok och Evjatar var präster. ²⁶ Också jairiten Ira var en av Davids präster^[h].

Liknelsen om den envisa änkan

18 En gång, när Jesus ville visa sina lärjungar hur viktigt det är att alltid be och inte ge upp, berättade han den här liknelsen för dem:

² ”I en stad fanns det en domare, som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. ³ I samma stad fanns också en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: ’Hjälp mig att få ut det jag ska ha av min motpart.’ ⁴ Under en tid struntade han i henne, men till slut sa han till sig själv: ’Visserligen fruktar jag inte Gud eller bryr mig om människor, ⁵ men den här änkan har blivit för besvärlig. Det är bäst jag ser till att hon får det hon har rätt till. Annars sliter hon ut mig med sitt ständiga tjat.’ ”

⁶ Sedan sa Herren: ”Hör vad denna orättfärdiga domare säger! ⁷ Skulle då inte Gud vilja ge rätt åt sina utvalda, när de ber till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? ⁸ Jag säger er att han snart ska ge dem deras rätt. Men kommer Människosonen att hitta någon tro på jorden när han kommer?”

Liknelsen om farisén och tullindrivaren

⁹ Till några som litade på sin egen rättfärdighet och som såg ner på andra människor berättade Jesus denna liknelse:

¹⁰ ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. ¹¹ Farisén stod för sig själv och bad: ’Tack Gud för att jag inte är som andra, de som stjäl, gör orätt och är otrogna i sitt äktenskap, eller som tullindrivaren där borta! ¹² Jag fastar två gånger i veckan och jag ger en tiondel^[a] av allt jag tjänar.’ ¹³ Men tullindrivaren stod en bit bort och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna mot bröstet och ropade: ’Gud, var nådig mot mig syndare!’ ¹⁴ Jag säger er att han var det, inte den andre, som gick hem rättfärdig. För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig ska upphöjas.”

Jesus ber för barnen

(Matt 19:13-15; Mark 10:13-16)

¹⁵ Folk kom också fram till Jesus med sina små barn för att han skulle röra vid dem. Men hans lärjungar fick se det och körde bort dem.

¹⁶ Då kallade Jesus till sig barnen och sa till dem: ”Låt barnen komma till mig, hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. ¹⁷ Sannerligen säger jag er: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer överhuvudtaget inte in dit.”

Jesus talar med en rik man

(Matt 19:16-29; Mark 10:17-30)

¹⁸ En av de ledande männen frågade Jesus: ”Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”

¹⁹ ”Varför kallar du mig god?” frågade Jesus. ”Ingen är god förutom Gud^[b]. ²⁰ Buden kan du: ’Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Visa respekt för din far och mor.^[c]’ ”

²¹ Mannen svarade: ”Alla dessa har jag hållit ända sedan jag var ung.”

²² Då sa Jesus till honom: ”Det är bara en sak till du behöver göra. Sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

²³ Men när mannen hörde det, blev han bedrövad, för han var mycket rik.