54 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David,

² när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu gömd hos oss.»

³ Gud, fräls mig genom ditt namn, och skaffa mig rätt genom din makt.

⁴ Gud, hör min bön, lyssna till min muns tal.

⁵ Ty främlingar resa sig upp mot mig, och våldsverkare stå efter mitt liv; de hava icke Gud för ögonen. Sela.

⁶ Se, Gud är min hjälpare, Herren uppehåller min själ.

⁷ Må det onda falla tillbaka på mina förföljare, förgör dem, du som är trofast.

⁸ Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta; jag skall prisa ditt namn, o HERRE, ty det är gott.

⁹ Ja, ur all nöd räddar det mig, och mitt öga får se med lust på mina fiender.

55 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

² Lyssna, Gud, till min bön, och fördölj dig icke för min åkallan.

³ Akta på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,

⁴ vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri. Ty de vilja draga fördärv över mig, och i vrede ansätta de mig.

⁵ Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor hava fallit över mig.

⁶ Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.

⁷ Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.

⁸ Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. Sela.

⁹ Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.

¹⁰ Fördärva dem, Herre; gör deras tungor oense. Ty våld och genstridighet ser jag i staden.

¹¹ Dag och natt gå de omkring den, ovanpå dess murar, ondska och olycka råda därinne;

¹² ja, fördärv råder därinne, och från dess torg vika icke förtryck och svek.

¹³ Se, det är icke en fiende som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan.

¹⁴ Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne,

¹⁵ du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran.

¹⁶ Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

¹⁷ Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig.

¹⁸ Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och han skall höra min röst.

¹⁹ Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.

²⁰ Gud skall höra det och giva dem svar, han som sitter på sin tron av ålder. Sela. Ty de vilja icke ändra sig, och de frukta ej Gud.

²¹ Den mannen bär händer på sin vän; han bryter sitt förbund.

²² Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.

²³ Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar.

²⁴ Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.

56 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

² Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

³ Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

⁴ Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

⁵ Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

⁶ Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

⁷ De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

⁸ Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

⁹ Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

¹⁰ Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

¹¹ Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

¹² På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

¹³ Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer.

¹⁴ Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

3 Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av omskärelsen?

² Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att de hava blivit betrodda med Guds löftesord.

³ Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet?

⁴ Bort det! Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock »var människa är en lögnare». Så är ju skrivet: »På det att du må finnas rättfärdig i dina ord och få rätt, när man sätter sig till doms över dig.»

⁵ Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom vore det fråga om en människa.)

⁶ Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?

⁷ Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag likväl dömas såsom syndare?

⁸ Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra, och såsom några föregiva att vi lära? -- Sådana få med rätta sin dom.

⁹ Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra? Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar och greker för att allasammans vara under synd.

¹⁰ Så är ock skrivet: »Ingen rättfärdig finnes, icke en enda.

¹¹ Ingen förståndig finnes, ingen finnes som söker Gud.

¹² Nej, alla hava de avvikit, allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som gör vad gott är, det finnes ingen enda.

¹³ En öppen grav är deras strupe, sina tungor bruka de till svek. Huggormsgift är inom deras läppar.

¹⁴ Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.

¹⁵ Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod.

¹⁶ Förödelse och elände är på deras vägar,

¹⁷ och fridens väg känna de icke.

¹⁸ Guds fruktan är icke för deras ögon.»

¹⁹ Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud;

²⁰ ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom. Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.

²¹ Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om,

²² en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad.

²³ Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud;

²⁴ och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus,

²⁵ honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod. Så ville Gud -- då han i sin skonsamhet hade haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna -- nu visa att han dock var rättfärdig.

²⁶ Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på Jesus.

²⁷ Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en trons lag.

²⁸ Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar.

²⁹ Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas,

³⁰ så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.

³¹ Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande.