129 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

² mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

³ På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

⁴ Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

⁵ De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

⁶ De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

⁷ ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

⁸ och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

130 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.

² Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

³ Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?

⁴ Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

⁵ Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.

⁶ Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

⁷ Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.

⁸ Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

131 En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

² Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

³ Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.

11 Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi. Paulus' första brev till korintierna, 11 Kapitlet Kvinnan må icke vid gudstjänsten uppträda med ohöljt huvud. Herrens måltid må icke hållas på ovärdigt sätt.

² Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

³ Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.

⁴ Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud.

⁵ Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

⁶ Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig.

⁷ En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.

⁸ Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.

⁹ Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.

¹⁰ Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull.

¹¹ Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.

¹² Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. --

¹³ Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?

¹⁴ Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår,

¹⁵ men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja.

¹⁶ Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.