Psaltaren 105-106
Svenska 1917
105 Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken.
2 Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.
3 Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN.
4 Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt.
5 Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar,
6 I Abrahams, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda.
7 Han är HERREN, vår Gud; över hela jorden gå hans domar.
8 Han tänker evinnerligen på sitt förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat,
9 på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak.
10 Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund;
11 han sade: »Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.»
12 Då voro de ännu en liten hop, de voro ringa och främlingar därinne.
13 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat.
14 Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull:
15 »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont.»
16 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet och fördärvade allt deras livsuppehälle,
17 då sände han åstad en man framför dem: Josef blev såld till träl.
18 Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad,
19 till den tid då hans ord uppfylldes, då HERRENS tal bevisade hans oskuld.
20 Då sände konungen och lät släppa honom lös, folkens behärskare gav honom fri.
21 Han satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom;
22 han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet.
23 Och Israel kom till Egypten, Jakob blev en gäst i Hams land.
24 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt och mäktigare än dess ovänner voro,
25 de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk, till att lägga onda råd mot hans tjänare.
26 Han sände Mose, sin tjänare, och Aron, som han hade utvalt.
27 De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land.
28 Han sände mörker och lät allt bliva mörkt; och de stodo icke emot hans ord.
29 Han förvandlade deras vatten till blod och lät så deras fiskar dö.
30 Deras land kom att vimla av paddor, ända in i deras konungars kamrar.
31 Han bjöd, och flugsvärmar kommo, mygg i hela deras land.
32 Han gav dem hagel för regn, eldslågor sände han i deras land.
33 Och han slog deras vinträd och fikonträd och bröt sönder träden i deras land.
34 Han bjöd, och gräshoppor kommo, och gräsmaskar i tallös mängd.
35 De åto upp alla örter i deras land, de åto upp frukten på deras mark.
36 Och han slog allt förstfött i deras land, förstlingen av all deras kraft.
37 Så förde han dem ut, med silver och guld, och i hans stammar var ingen som stapplade.
38 Egyptierna gladde sig, när de drogo ut; ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
39 Han bredde ut ett moln till skygd, och en eld för att lysa om natten.
40 De begärde, då lät han vaktlar komma, och med bröd från himmelen mättade han dem.
41 Han öppnade klippan, och vatten flödade; det gick genom öknen såsom en ström.
42 Ty han tänkte på sitt heliga ord, på sin tjänare Abraham.
43 Så förde han ut sitt folk med fröjd, med jubel dem som han hade utvalt.
44 Han gav åt dem hedningarnas länder, och folkens förvärv fingo de till besittning,
45 för att de skulle hålla hans stadgar och taga hans lagar i akt. Halleluja!
106 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»