4 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm av David.

² När jag ropar, så svara mig, du min rättfärdighets Gud, du som i trångmål skaffar mig rum; var mig nådig och hör min bön.

³ I herrar, huru länge skall min ära vara vänd i smälek, huru länge skolen I älska fåfänglighet och fara efter lögn? Sela.

⁴ Besinnen dock att HERREN har utvalt åt sig den fromme; HERREN hör, när jag ropar till honom.

⁵ Vredgens, men synden icke; eftersinnen i edra hjärtan, på edra läger, och varen stilla. Sela.

⁶ Offren rätta offer, och förtrösten på HERREN.

⁷ Många säga: »Vem skall låta oss se det gott är?» Upplyft du över oss ditt ansiktes ljus, o HERRE.

⁸ Du giver mig glädje i hjärtat, större än andras, när de få säd och vin i myckenhet.

⁹ I frid vill jag lägga mig ned, och i frid skall jag somna in, ty du, HERRE, låter mig bo avskild och i trygghet.

5 För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.

² Lyssna till mina ord, HERRE; förnim min suckan.

³ Akta på mitt klagorop, du min konung och min Gud; ty till dig vill jag ställa min bön.

⁴ HERRE, bittida hör du nu min röst, bittida frambär jag mitt offer till dig och skådar efter dig.

⁵ Ty du är icke en Gud som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig.

⁶ De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän.

⁷ Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN.

⁸ Men jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel.

⁹ HERRE, led mig genom din rättfärdighet, för mina förföljares skull; gör din väg jämn för mig.

¹⁰ Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal.

¹¹ Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig.

¹² Men låt alla dem glädjas, som taga sin tillflykt till dig; evinnerligen må de jubla, ty du beskärmar dem; i dig må de fröjda sig, som hava ditt namn kärt.

¹³ Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige; du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

6 För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av David.

² HERRE, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse.

³ Var mig nådig, HERRE, ty jag försmäktar; hela mig, HERRE, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.

⁴ Ja, min själ är storligen förskräckt; ack HERRE, huru länge?

⁵ Vänd åter, HERRE, rädda min själ, fräls mig för din nåds skull.

⁶ Ty i döden tänker man icke på dig; vem tackar dig i dödsriket?

⁷ Jag är så trött av suckande; var natt fuktar jag min säng och väter mitt läger med mina tårar.

⁸ Av sorg är mitt öga förmörkat; det har åldrats för alla mina ovänners skull.

⁹ Viken bort ifrån mig, alla I ogärningsmän; ty HERREN har hört min högljudda gråt.

¹⁰ HERREN har hört min åkallan, min bön upptager HERREN.

¹¹ Alla mina fiender skola komma på skam och storligen förskräckas; de skola vika tillbaka och komma på skam med hast.

¹⁶ Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande, när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.

¹⁷ Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som »fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som han träffade där

¹⁸ Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade: »Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?» Andra åter: »Han tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.» De evangelium om Jesus och om uppståndelsen.

¹⁹ Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade: »Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?

²⁰ Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja nu veta vad detta skall betyda.»

²¹ Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för dagen.

²² Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jag ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.

²³ Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har jag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.' Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det, är det jag nu kommer med budskap till eder.

²⁴ Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda med händer,

²⁵ ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och allt.

²⁶ Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo --

²⁷ detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss.

²⁸ Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom ock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hans släkt.'

²⁹ Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat genom mänsklig konst och uppfinning.

³⁰ Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag, men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra bättring.

³¹ Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen med rättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; och han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har låtit honom uppstå från de döda.»

³² När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somliga gäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännu en gång.»

³³ Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.

³⁴ Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.