26 Av David. Skaffa mig rätt, HERRE, ty jag vandrar i ostrafflighet, och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.

² Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta.

³ Ty din nåd är inför mina ögon, och jag vandrar i din sanning.

⁴ Jag sitter icke hos lögnens män, och med hycklare har jag icke min umgängelse.

⁵ Jag hatar de ondas församling, och hos de ogudaktiga sitter jag icke.

⁶ Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,

⁷ för att höja min röst till tacksägelse och förtälja alla dina under.

⁸ HERRE, jag har din boning kär och den plats där din härlighet bor.

⁹ Ryck icke min själ bort med syndare, icke mitt liv med de blodgiriga,

¹⁰ i vilkas händer är skändlighet, och vilkas högra hand är full av mutor.

¹¹ Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig.

¹² Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN.

27 Av David. HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas?

² När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig, då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender.

³ Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta; om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.

⁴ Ett har jag begärt av HERREN, därefter traktar jag: att jag må få bo i HERRENS hus i alla mina livsdagar, för att skåda HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel.

⁵ Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på en klippa.

⁶ Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig, och jag vill offra i hans hydda jublets offer, jag vill sjunga till HERRENS ära och lovsäga honom.

⁷ Hör, o HERRE! Jag höjer min röst och ropar, var mig nådig och svara mig.

⁸ Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: »Söken mitt ansikte.» Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag;

⁹ fördölj icke ditt ansikte för mig. Driv icke bort din tjänare i vrede, du som har varit min hjälp; förskjut mig icke, övergiv mig icke, du min frälsnings Gud.

¹⁰ Nej, om än min fader och min moder övergiva mig, skall HERREN upptaga mig.

¹¹ Visa mig, HERRE, din väg, och led mig på en jämn stig, för mina förföljares skull.

¹² Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja; ty mot mig uppstå falska vittnen och män som andas våld.

¹³ Ja, jag tror förvisso att jag skall få se HERRENS goda i de levandes land.

¹⁴ Förbida HERREN, var frimodig och oförfärad i ditt hjärta; ja, förbida HERREN.

28 Av David. Till dig, HERRE, ropar jag; min klippa, var icke stum mot mig. Ja, var icke tyst mot mig, så att jag bliver lik dem som fara ned i graven.

² Hör mina böners ljud, när jag ropar till dig, när jag upplyfter mina händer mot det allraheligaste i din helgedom.

³ Tag mig icke bort med de ogudaktiga och med ogärningsmännen, som tala vänligt med sin nästa men hava ondska i sina hjärtan.

⁴ Giv dem efter deras gärningar och efter deras onda väsende, giv dem efter deras händers verk, vedergäll dem vad de hava gjort.

⁵ Ty de akta icke på HERRENS gärningar, icke på hans händer verk; därför skall han slå dem ned och ej mer bygga upp dem.

⁶ Lovad vare HERREN, ty han har hört mina böners ljud!

⁷ HERREN är min starkhet och min sköld; på honom förtröstade mitt hjärta. Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta, och med min sång vill jag tacka honom.

⁸ HERREN är sitt folks starkhet, och ett frälsningens värn är han för sin smorde.

⁹ Fräls ditt folk och välsigna din arvedel, och var deras herde och bär dem till evig tid.

22 »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.»

² När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte:

³ »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören.

⁴ Jag förföljde 'den vägen' ända till döds, och både män och kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;

⁵ det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.

⁶ Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt kringstrålade mig.

⁷ Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'

⁸ Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'

⁹ Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig.

¹⁰ Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.'

¹¹ Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så att jag kom in i Damaskus.

¹² Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.

¹³ Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn igen och såg upp på honom.

¹⁴ Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun.

¹⁵ Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört.

¹⁶ Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.'

¹⁷ Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning

¹⁸ och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.'

¹⁹ Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig.

²⁰ Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder, som dödade honom.'

²¹ Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.'»

²² Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»

²³ Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften,

²⁴ bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta varför de så ropade mot honom.

²⁵ Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?»

²⁶ När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.»

²⁷ Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»

²⁸ Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den redan genom födelsen.»

²⁹ Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom.

³⁰ Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.