143 En psalm av David. HERRE, hör min bön, lyssna till min åkallan, svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.

² Och gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.

³ Se, fienden förföljer min själ, han trampar mitt liv till jorden; han lägger mig i mörker såsom de längesedan döda.

⁴ Och min ande försmäktar i mig, mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.

⁵ Jag tänker på forna dagar, jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag.

⁶ Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.

⁷ HERRE, skynda att svara mig, ty min ande förgås; dölj icke ditt ansikte för mig, må jag ej varda lik dem som hava farit ned i graven.

⁸ Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ.

⁹ Rädda mig från mina fiender, HERRE; hos dig söker jag skygd.

¹⁰ Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud; din gode Ande lede mig på jämn mark.

¹¹ HERRE, behåll mig vid liv för ditt namns skull; tag min själ ut ur nöden för din rättfärdighets skull.

¹² Utrota mina fiender för din nåds skull, och förgör alla dem som tränga min själ; ty jag är din tjänare.

144 Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;

² min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.

³ HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?

⁴ En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

⁵ HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.

⁶ Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.

⁷ Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,

⁸ vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

⁹ Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,

¹⁰ dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.

¹¹ Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

¹² När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;

¹³ när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;

¹⁴ när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --

¹⁵ saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.

145 En lovsång av David. Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

² Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.

³ Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig.

⁴ Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.

⁵ Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.

⁶ Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.

⁷ Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.

⁸ Nådig och barmhärtig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.

⁹ HERREN är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk.

¹⁰ Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.

¹¹ De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna.

¹² Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.

¹³ Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.

¹⁴ HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda.

¹⁵ Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.

¹⁶ Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.

¹⁷ HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.

¹⁸ HERREN är nära alla dem som åkalla honom, alla dem som åkalla honom uppriktigt.

¹⁹ Han gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.

²⁰ HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.

²¹ Min mun skall uttala HERREN lov, och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.

²¹ Det är skrivet i lagen: »Genom människor med främmande tungomål och genom främlingars läppar skall jag tala till detta folk, men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»

²² Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro.

²³ Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen?

²⁴ Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad.

²⁵ Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att »Gud verkligen är i eder».

²⁶ Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse.

²⁷ Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.

²⁸ Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och tala allenast för sig själva och för Gud.

²⁹ Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas.

³⁰ Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den förste tiga.

³¹ Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att alla bliva undervisade och alla förmanade;

³² och profeters andar äro profeterna underdåniga.

³³ Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.

³⁴ Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.

³⁵ Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. --

³⁶ Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder?

³⁷ Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.

³⁸ Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.

³⁹ Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och förmenen ej heller någon att tala tungomål.

⁴⁰ Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.

Read full chapter