7 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

² Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

³ Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

⁴ Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

⁵ så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

⁶ Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

⁷ då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

⁸ Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

⁹ skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

¹⁰ Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

¹¹ Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

¹² Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

¹³ Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

¹⁴ »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

¹⁵ Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

¹⁶ Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

¹⁷ Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

¹⁸ Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

¹⁹ Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

²⁰ Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

²¹ Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

²² Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

²³ ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

²⁴ Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

²⁵ Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

²⁶ Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

²⁷ Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

8 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

² Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

³ Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

⁴ Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

⁵ Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

⁶ Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

⁷ Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

⁸ Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

⁹ De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

¹⁰ Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

¹¹ Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

¹² Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

¹³ Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

¹⁴ Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

¹⁵ Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

¹⁶ Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

¹⁷ Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

¹⁸ Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

¹⁹ Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

²⁰ På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

²¹ till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

²² HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

²³ Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

²⁴ Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

²⁵ Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

²⁶ när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

²⁷ När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

²⁸ när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

²⁹ när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

³⁰ då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

³¹ jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

³² Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

³³ Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

³⁴ Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

³⁵ Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

³⁶ Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

³⁷ alla de som hata mig, de älska döden.

9 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.

² Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord

³ Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:

⁴ »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

⁵ »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.

⁶ Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.

⁷ (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.

⁸ Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.

⁹ Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.

¹⁰ HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)

¹¹ Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.

¹² Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

¹³ En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.

¹⁴ Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,

¹⁵ för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:

¹⁶ »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

¹⁷ »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»

¹⁸ han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup. ----