Leviternas städer och betesmarker

35 Invid Jordan på Moabs hedar mitt emot Jeriko, talade Herren till Mose: ² ”Säg till israeliterna att av sin arvedel ge till leviterna ett antal städer att bo i med kringliggande betesmarker. ³ Städerna ska vara deras hem och betesmarkerna är till för deras boskap och övriga husdjur.

⁴ Betesmarkerna ska sträcka sig 500 meter från stadsmurarna i varje riktning. ⁵ Mät upp 1 000 meter^[a] åt varje väderstreck, öster, söder, väster och norr och med staden som centrum. Detta ska vara deras betesmarker kring deras städer.

Fristäder

(5 Mos 4:41-43; 19:1-14; Jos 20:1-9)

⁶ Sex av de städer ni ger leviterna ska vara fristäder, dit en person som dödat någon kan fly och vara trygg. Dessutom ska ni ge dem 42 andra städer. ⁷ Sammanlagt ska leviterna ha 48 städer med kringliggande betesmarker. ⁸ Av de städer ni ger leviterna av Israels egendom, ska de större stammarna som har många städer ge fler än de mindre stammarna, i proportion till det område stammen har fått som sin arvedel.”

⁹ Herren talade vidare till Mose: ¹⁰ ”Säg till israeliterna att när de går över Jordan och kommer in i landet, ¹¹ ska de utse fristäder, så att den som genom en olyckshändelse dödar en medmänniska ska kunna fly dit. ¹² Dessa städer ska fungera som skydd mot återlösaren^[b], så att dråparen inte dödas innan han ställts inför menighetens domstol. ¹³ De sex avskilda städerna ska vara era fristäder. ¹⁴ Tre av dessa fristäder ska ni utvälja öster om floden Jordan och tre i Kanaan. ¹⁵ Dessa sex städer ska inte bara vara till skydd för israeliter utan också för utlänning och besökare, för att var och en som oavsiktligt dödar någon ska kunna fly dit.

¹⁶ Om någon slår en annan med ett föremål av järn så att han dör, är han en mördare och mördaren ska dö. ¹⁷ Om någon i sin hand har en sten som kan döda och om han slår en annan med den så att han dör, så är det också mord och mördaren ska straffas med döden. ¹⁸ Detsamma gäller om någon slår en annan med ett redskap av trä som kan döda och denne dör. Då är han en mördare och ska straffas med döden. ¹⁹ Det är blodshämnaren som ska döda mördaren, var helst han möter honom. ²⁰ Om någon med ont i sinnet knuffar till någon, kastar något mot en annan så att han dör, ²¹ eller använder knytnävarna så att hans offer dör, är han en mördare och ska dödas. Blodshämnaren ska döda mördaren när han möter honom.

²² Men om någon knuffar en annan utan onda avsikter, eller oavsiktligt kastar ett föremål på honom, ²³ eller utan att se honom träffar honom med en sten som kan döda och han dör, fastän den som gjorde det inte var någon fiende eller ville något ont, ²⁴ ska menigheten döma mellan dråparen och blodshämnaren enligt givna föreskrifter. ²⁵ Menigheten ska rädda dråparen ur blodshämnarens hand och tillåta honom att återvända till fristaden dit han flytt. Där måste han sedan bli kvar, tills översteprästen som är smord med helig olja har dött.

²⁶ Om dråparen lämnar området för fristaden dit han flytt ²⁷ och blodshämnaren upptäcker honom utanför fristadens område och dödar honom, så drar denne ingen skuld över sig, ²⁸ för dråparen borde ha stannat i staden tills översteprästen dött. Först då kan han återvända till sitt eget land och till sitt eget hem. ²⁹ Detta är lagar som ska gälla för er från generation till generation var ni än bor.

³⁰ Var och en som dödar en annan ska dödas som mördare, men bara om det finns mer än ett vittne. Ingen ska behöva dö om det bara finns ett enda vittne som vittnar mot honom.

³¹ Ni får inte ta emot någon lösesumma för en mördares liv. Är han skyldig till döden, ska han straffas med döden.

³² Inte heller får ni ta emot lösen för en som tagit sin tillflykt till en fristad för att han ska kunna återvända till sitt land innan översteprästen har dött.

³³ Ni ska inte vanhelga det land där ni bor. Blodsutgjutelse vanhelgar landet och ingen försoning kan ges landet annat än genom blodet från den som utgjutit det. ³⁴ Ni ska inte orena landet som ni lever i och där jag bor, för jag, Herren, har min boning bland er.”

Varje stams område ska bevaras

(4 Mos 27:1-11)

36 Familjeöverhuvudena för Gileads släkt, Gileads som var son till Makir, son till Manasse från Josefs stam, kom till Mose och Israels övriga ledare med en begäran: ² ”Herren gav dig, herre, i uppdrag att dela landet genom att kasta lott bland Israels folk”, sa de, ”och att ge vår bror Selofchads arvslott till hans döttrar. ³ Men om de blir ingifta i någon annan stam, följer den mark de äger med dem bort från våra fäders arvedel till den stam de kommer att tillhöra. På så sätt kommer det sammanlagda området för vår stam att minska ⁴ och när friåret sedan kommer för israeliterna, läggs deras arvedel till den stam de tillhör och har alltså tagits bort från våra fäders arvedel.”

⁵ Då gav Mose dem följande befallning från Herren: ”Det är en riktig anmärkning som Josefs stam kommer med. ⁶ Så här har Herren ytterligare bestämt om Selofchads döttrar: De får gifta sig med vem de vill, så länge det är inom den egna stammen. ⁷ Ingen arvedel får övergå från en stam till en annan, utan varje israelitisk stams arvslott ska bevaras inom den egna stammen. ⁸ De flickor som tillhör Israels stammar och som är arvtagare måste gifta sig inom den egna stammen, så att deras landområde inte lämnar stammen. ⁹ Ingen arvslott får gå från en stam till en annan, utan varje israelitisk stam ska behålla sin arvedel.”

¹⁰ Selofchads döttrar gjorde som Herren hade befallt Mose. ¹¹ Machla, Tirsa, Hogla, Milka och Noa gifte sig med sina kusiner på sin fars sida. ¹² De gifte sig med män från sin egen stam, Manasse, Josefs son. Deras arvslott kom alltså att stanna inom stammen.

¹³ Dessa är de befallningar och föreskrifter som Herren gav Israels folk genom Mose på Moabs hedar vid floden Jordan mittemot Jeriko.