Lukas 19-20
Svenska 1917
19 Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
2 Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man.
3 Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten.
4 Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
5 När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.»
6 Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
7 Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för att gästa hos en syndare.»
8 Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
9 Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son.
10 Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.»
11 Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras.
12 Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
13 Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.'
14 Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.»
15 När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat.
16 Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'
17 Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.'
18 Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'
19 Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.'
20 Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.
21 Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.'
22 Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått?
23 Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
24 Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'
25 De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'
26 Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
27 Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»
28 Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem.
29 När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
30 och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit.
31 Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'»
32 Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem.
33 Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?»
34 De svarade: »Herren behöver den.»
35 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå.
36 Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen.
37 Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett;
38 och de sade: »Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!»
39 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
40 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»
41 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den
42 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
43 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor.
44 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
45 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne;
46 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
47 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom;
48 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.
20 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram
2 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
3 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den.
4 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
5 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
6 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
7 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
8 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»
9 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid.
10 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort.
11 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
12 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom.
13 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'
14 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.'
15 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem?
16 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
17 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?
18 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
19 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
20 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
21 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är.
23 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
24 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.»
25 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
26 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
27 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom
28 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder.
29 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös.
30 Då tog den andre i ordningen henne
31 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig.
32 Slutligen dog ock hustrun.
33 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
34 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
35 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
36 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
37 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
38 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.»
39 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.»
40 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.
41 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son?
42 David själv säger ju i Psalmernas bok: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
43 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
44 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?»
45 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
46 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden --
47 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»