Klagovisorna 1-2

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

Jeremia sörjer över Jerusalem

1 Jerusalems gator, som en gång myllrade av folk, ligger nu tysta och öde. Staden ligger ensam och sörjer, som en änka nedbruten av sorg. Hon som en gång var nationernas drottning har nu blivit en slavinna.

² Hon gråter natten igenom. Tårarna rinner utför hennes kinder. Bland alla hennes vänner finns det ingen som vill hjälpa henne. Hennes närmaste har blivit bittra fiender till henne.

³ Juda har förts bort i landsflykt och slaveri efter en lång tid av problem och hårt arbete. Nu bor hon bland andra folk, och det finns ingen ro för henne. Alla hennes förföljare kastar sig nu över henne.

⁴ Vägarna till Sion ligger i sorg och är inte längre fyllda av glada människor på väg till högtiderna. Stadsportarna är övergivna. Prästerna suckar, och stadens unga flickor är olyckliga. Hela staden gråter.

⁵ Hennes fiender har framgång, för Herren har straffat Jerusalem för alla hennes många synder. Hennes invånare har tagits till fånga och förts bort som slavar.

⁶ All skönhet och makt har lämnat Sions dotter. Hennes furstar är som svältande hjortar utan bete, hjälplösa villebråd, alltför svaga att orka springa undan sina förföljare!

⁷ Mitt i sin svåra sorg kommer nu Jerusalem ihåg svunna, lyckliga dagar. Hon tänker på den underbara glädjen innan hennes hånfulla fiende slog henne till marken, innan hon förstod att ingen skulle komma till hennes hjälp.

⁸ Jerusalem har begått så fruktansvärda synder, att hon nu måste kasseras och slängas bort. Alla de som tidigare ärat henne föraktar henne nu. De har sett henne naken och förödmjukad. Därför suckar hon och gömmer sitt ansikte.

⁹ Hon levde omoraliskt och vägrade inse att straffet måste komma. Nu ligger hon där utan att någon vill lyfta upp henne och ropar: Herre, se mitt elände! Fienden har segrat.

¹⁰ Hennes fiender har plundrat henne fullständigt och tagit allt dyrbart hon ägde. Hon har sett hur främmande nationer vanhelgat hennes heliga tempel genom att gå in där, något som Herren uttryckligen har förbjudit.

¹¹ Hennes invånare klagar och ropar efter bröd. De har sålt sina ägodelar för lite mat och ber: Se, Herre, hur föraktad jag är!

¹² Betyder detta ingenting för er, ni alla som ser på? Kan ni tänka er en sorg större än den jag bär på, när Herren har behandlat mig så här på sin vredes dag?

¹³ Han har sänt en eld från himlen som brinner i mina ben. Han har gillrat en fälla för mig och lämnat mig kvar svag och övergiven.

¹⁴ Han har vävt samman mina synder till ett rep runt min hals. Han har berövat mig all min kraft och överlämnat mig åt mina fiender. Jag är helt hjälplös i deras händer.

¹⁵ Herren har trampat ner alla mina mäktiga män. En väldig armé har på hans befallning kommit för att krossa mina unga soldater. Herren har trampat sin älskade stad som druvor i en vinpress.

¹⁶ Jag gråter över allt detta. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Min hjälpare är långt borta från mig - han som är den ende som skulle kunna hjälpa mig. Mina barn har ingen framtid. Vi är ett besegrat land.

¹⁷ Jerusalem vädjar om hjälp, men ingen tröstar henne, för Herren har sagt: Låt hennes grannar bli hennes fiender! Vänd henne ryggen!

¹⁸ Herren har rätt, för vi har gjort uppror. Men trots detta bör ni folk runt omkring se min ångest och förtvivlan. Mina söner och döttrar har blivit gripna och bortförda som slavar till avlägsna länder.

¹⁹ Jag bad mina bundsförvanter om hjälp, men de har förrått mig. Mina präster och äldste gick under medan de sökte bland soporna efter något att äta.

²⁰ Herre, se min ångest! Mitt hjärta är krossat och min själ förtvivlad över min upproriskhet. Nu mördar man mitt folk på gatorna, och i husen väntar svält och död.

²¹ Man hör min klagan, men ingen hjälper mig! Fienden har sett mina svårigheter, och de gläds över vad du har gjort mot mig! Men ändå, Herre, kommer säkert den dag när du ska behandla dem som du behandlat mig, för det har du lovat!

²² Se också på deras synd, Herre, och straffa dem som du har straffat mig. Mina suckar är många och mitt hjärta lider!

Guds vrede över synden

2 Herren har förmörkat Jerusalem med sin vrede. Israels vackraste stad ligger i ruiner. Han skonade inte ens sitt tempel på sin vredes dag.

² Utan förbarmande har Herren förstört varje hus i Israel. I sin ilska har han brutit ner varje fästning och varje mur. Han har slagit kungariket med alla dess furstar till marken och förnedrat dem.

³ Israels styrka har lämnat henne, nu är hon i stället drabbad av Guds vrede. Han drar tillbaka sitt beskydd när fienden anfaller. Gud går fram över hela Israels land som en förtärande eld.

⁴ Han spänner sin båge mot sitt eget folk som om det gällde en fiende. Hans styrka används mot dem för att döda deras unga män. Hans ilska är över dem som en eld.

⁵ Ja, Herren har blivit en fiende, och han förgör Israel. Han har brutit ner dess fästningar och palats. Sorg och tårar är vad han ger Jerusalem.

⁶ Han har ödelagt sitt eget tempel, det är som en övergiven trädgård. Folket kan inte längre fira sina heliga högtider eller sabbater. Han avsätter både kungar och präster i sin vrede.

⁷ Herren har förkastat sitt eget altare, för han avskyr sitt folks falska gudstjänst. Han har överlämnat palatsen till fiender, och de firar i templet och gläds på samma sätt som Israel gjorde under sina heliga högtidsdagar!

⁸ Herren hade bestämt sig för att ödelägga Jerusalem. Han hade gjort upp en fast plan för dess förstörelse. Därför föll murar och torn för honom.

⁹ Jerusalems portar är obrukbara. Alla dess lås och bommar har han brutit sönder och krossat. Stadens kungar och furstar har blivit slavar i avlägsna länder och saknar lag och profetiska syner som kan ge dem vägledning.

¹⁰ Jerusalems äldste sitter tysta på marken klädda i säcktyg. De strör jord över sina huvuden i sorg och förtvivlan. Jerusalems unga flickor hänger med huvudet.

¹¹ Jag har gråtit tills jag inte längre har några tårar. Mitt innersta är upprört när jag ser vad som har hänt mitt folk. Små barn och spädbarn tynar bort och dör på gatorna.

¹² Mamma, mamma, vi vill ha mat, ropar de och faller sedan ihop i mödrarnas armar, och deras liv rinner ut som hos soldater som sårats i strid.

¹³ Har det någonsin i hela världen funnits en sådan sorg? Jerusalem, vad kan jag jämföra din förtvivlan med? Hur kan jag trösta dig? Dina sår är djupa som havet. Vem kan bota dig?

¹⁴ Dina profeter har talat som dårar och varit falska alltigenom. De har inte ens försökt att hjälpa dig ur slaveriet genom att peka på dina synder. De har ljugit och sagt att allt varit bra.

¹⁵ Alla som går förbi skakar på huvudet och säger hånfullt: Skulle detta vara den stad som kallats den skönaste i världen och hela jordens glädje?

¹⁶ Alla dina fiender uppslukar dig. De gnisslar tänder och säger: Äntligen har vi lyckats förstöra dig! Vi har väntat länge på den här stunden, och nu är den här! Med våra egna ögon har vi sett ditt fall.

¹⁷ Men det är Herren som har gjort det. Han har gjort precis det som han varnade för. Han har uppfyllt löftet som han gav för länge sedan. Han har ödelagt Jerusalem utan förbarmande och gett dess fiender anledning att segra över henne och berömma sig av sin styrka.

¹⁸ Man ropar till Herren. O Jerusalems murar, låt dina tårar forsa fram som en flod. Gråt dag och natt!

¹⁹ Gå upp mitt i natten och ropa till din Gud! Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herren! Lyft dina händer upp mot honom! Be om hjälp för dina barns skull, för de dör av hunger på gatorna!

²⁰ Herre, tänk på vad du gör! Det är ditt eget folk du gör allt detta mot! Ska du tvinga en mor att äta sitt eget barn? Ska präster och profeter behöva dö i Herrens tempel?

²¹ Se hur de ligger på gatorna, gamla och unga, pojkar och flickor, dödade av fiendernas svärd! Du har dödat dem, Herre, i din vrede. Du har dödat dem utan barmhärtighet.

²² Det är du som medvetet har planerat denna förstörelse. På din vredes dag kunde ingen fly eller överleva. Alla mina barn ligger på gatorna dödade av fienden.