Domarboken 1-3

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

1 När Josua hade dött vände sig Israels folk till Herren för att få råd av honom och frågade: Vilken av våra stammar ska först gå ut i striden mot kananeerna?

² Herren svarade: Judas stam ska gå först, och jag ska låta dem vinna en stor seger.

³ Då bad ledarna i Judas stam Simeons stam att hjälpa dem. Strid med oss mot kananeerna så ska vi hjälpa er att inta ert område, sa de.Simeons armé följde alltså med Juda.

^4-6 Herren hjälpte dem att besegra kananeerna och perisseerna, och 10.000 man blev slagna vid Besek. Det var där de stötte på Adoni-Besek. Han flydde, men Israels armé förföljde honom och tog honom till fånga och högg av honom tummar och stortår.

⁷ Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår har ätit av smulorna från mitt bord! sa kung Adoni-Besek. Nu har Gud betalat tillbaka det jag gjort mot dem. Man förde honom sedan till Jerusalem, där han dog.

⁸ Därefter anföll Juda Jerusalem och intog det. Man dödade alla och satte eld på staden.

⁹ Sedan vände sig Judas män mot de kananeer som bodde i berglandskapen, i Negev och på kustslätten.

¹⁰ De ryckte fram mot kananeerna i Hebron, tidigare kallat Kirjat-Arba, och besegrade Sesai, Ahiman och Talmai.

¹¹ Därifrån tågade de mot staden Debir, som förut kallades Kirjat-Sefer.

¹² Vem vill leda anfallet mot Debir? frågade Kaleb. Den som intar staden ska få min dotter Aksa till hustru!

¹³ Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden och Kaleb gav sin dotter Aksa till honom.

¹⁴ En dag när hon kom till Otniel uppmanade hon honom ivrigt att begära ett stycke mark av sin far. När hon satt av från sin åsna frågade Kaleb henne: Är det något du önskar?

¹⁵ Hon svarade: Du har varit så vänlig och gett mig land i Negev, men skulle du kunna ge oss några vattenkällor också? Då gav Kaleb henne de övre och de nedre källorna.

Israel lyckas inte driva ut fienden

¹⁶ När Judas stam drog in i sitt nya land i Juda öken, söder om Arad, följde ättlingarna till Moses svärfar, kaineerna, med dem. De lämnade sina hem i Jeriko, Palmstaden, och bosatte sig på Judas område.

¹⁷ Därefter förenade sig Judas armé med Simeons. De stred mot kananeerna vid staden Sefat och dödade dess invånare. Därför kallas staden Horma, som betyder sönderslagen.

¹⁸ Judas armé intog också städerna Gasa, Askelon och Ekron med omkringliggande byar.

¹⁹ Herren hjälpte Juda att inta hela bergsbygden, men folket som bodde i dalen kunde de inte besegra, för de hade stridsvagnar av järn.

²⁰ Kaleb fick staden Hebron, som Herren hade lovat genom Mose, och han drev bort stadens invånare, som var ättlingar till Anaks tre söner.

²¹ Benjamins stam misslyckades med att jaga iväg jebuseerna som bodde i Jerusalem, och därför bor dessa kvar bland israeliterna än idag.

^22-23 Josefs stam anföll staden Betel, som förut hette Lus, och Herren var med dem. Först sände de ut spejare,

²⁴ som tillfångatog en man som var på väg ut ur staden. De lovade att skona honom och hans familj om han visade dem hur de skulle ta sig in i staden.

²⁵ Han hjälpte dem, och de dödade alla invånarna utom mannen och hans familj.

²⁶ Han flyttade senare till Syrien och byggde upp en stad där, som också fick namnet Lus, vilket den fortfarande heter.

²⁷ Manasses stam lyckades inte driva bort det folk som bodde i Bet-Sean, Taanak, Dor, Jibleam och Megiddo med kringliggande orter. Kananeerna hade nämligen föresatt sig att bli kvar i landet.

²⁸ När sedan israeliterna blev starkare lät de kananeerna arbeta som slavar men tvingade dem aldrig att lämna landet.

²⁹ På samma sätt förhöll det sig med kananeerna som levde i Geser. De bodde kvar bland folket i Efraims stam.

³⁰ Sebulons stam lyckades inte driva bort kananeerna i Kitron och Nahalol men gjorde dem till slavar.

^31-32 Inte heller drev Asers stam ut invånarna från Acko, Sidon, Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. Israeliterna bodde alltså bland de kananeer som redan fanns i landet när de kom dit.

³³ Naftalis stam drev inte heller bort invånarna från Bet-Semes eller från Bet-Anat. De fick bo kvar men blev israeliternas slavar.

³⁴ Amoreerna tvingade Dans stam tillbaka till bergsbygden och hindrade dem från att komma ner i dalen.

³⁵ Amoreerna lyckades också till en början hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Saalbim, men när Josefs stam senare växte i styrka gjorde man dem till slavar.

³⁶ Amoreernas område började vid Skorpionhöjden, sträckte sig till en plats som kallas Klippan och fortsatte därifrån vidare uppåt.

Israel har brutit förbundet med Gud

2 En dag kom Herrens ängel upp från Gilgal till Bokim och talade till Israels folk: Jag förde er ut ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder, och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er,

² om ni å er sida inte ingick några fredsfördrag med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga?

³ Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de göra livet surt för er, och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.

⁴ När ängeln slutat tala började folket att gråta högt.

⁵ Därför fick platsen heta Bokim, som betyder 'Platsen där folket grät'. Där offrade de till Herren.

Josua dör

⁶ När Josua upplöste trupperna i Israel, hade de olika stammarna begett sig till sina respektive områden för att ta dem i besittning.

^7-9 Gudsmannen Josua dog vid 110 års ålder och begravdes på sitt eget landområde i Timnat-Heres i Efraims berglandskap, norr om berget Gaas. Folket hade varit troget mot Herren under hela Josuas livstid och förblev det så länge de gamla männen i den generationen levde. Det var dessa män som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel.

Folket börjar tillbe avgudar

¹⁰ Efter dem växte det upp en generation som varken kände Herren, eller visste vad han gjort för Israel.

¹¹ De gjorde mycket som Herren uttryckligen hade förbjudit, bland annat att tillbe Baal, kananeernas gud.

^12-14 De vände sig bort från Herren, den Gud som deras förfäder hade älskat och tillbett och som hade fört dem ut ur Egypten, och började i stället att tillbe grannfolkens avgudar.Därför flammade Herrens vrede upp mot hela Israel. Han överlämnade dem till deras fiender, därför att de hade övergett honom för Baal och Astarterna.

¹⁵ När Israel drog ut i strid mot sina fiender stängde Herren vägen för dem. Han hade tidigare varnat Israel och sagt att han inte skulle hjälpa dem om de övergav honom.

¹⁶ Men han utsåg domare bland folket, som skulle rädda dem från deras fiender.

¹⁷ Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att bryta mot Herrens bud och att tillbe avgudar. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren.

¹⁸ Varje domare räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. Därför hjälpte han dem så länge domaren levde,

¹⁹ men så snart domaren var död slutade de upp att göra det som var rätt och handlade värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt tillbe hedningarnas gudar och tog efter de hedniska grannfolkens seder.

²⁰ Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen, och han förklarade: Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder,

²¹ ska inte heller jag längre driva bort de fiender som fortfarande var obesegrade när Josua dog.

²² I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva mitt folk och se om det vill lyda mig, som deras förfäder gjorde.

²³ Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet.

^1-3 Här följer en förteckning över de folk som Herren lämnade kvar i landet för att pröva den nya generationen i Israel, som inte varit med om krigen i Kanaan. Gud ville ge de unga i Israel tillfälle att lära sig både tro och lydnad genom att besegra sina fiender:Filisteerna med sina fem städer, kananeerna, sidonierna och hiveerna, som bodde i Libanons bergsbygd från Baal-Hermon till Hamat.

⁴ Dessa folk fanns kvar, för att Herren skulle kunna sätta den nya generationen i Israel på prov. Han ville se om den skulle lyda de befallningar som Herren hade gett deras förfäder genom Mose.

Otniel, den förste domaren

⁵ Israels barn bodde därför bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.

⁶ De unga männen i Israel tog deras unga kvinnor till hustrur, och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män. Snart började Israel också att tillbe deras avgudar.

⁷ Israels barn var alltså mycket olydiga i Guds ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tillbad avgudar som Baalerna och Aserorna.

⁸ Herrens vrede riktades därför mot Israel, och han lät kung Kusan-Risataim från östra Syrien besegra dem. I åtta år fick de vara slavar under hans välde,

⁹ men när folket ropade till Herren, utsåg han Kalebs brorson Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror, att rädda dem.

¹⁰ Herrens Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare, och Herren hjälpte Israel att fullständigt besegra sin fiende, med Otniel som anförare mot kung Kusan-Risataims armé.

¹¹ Sedan blev det fred i landet i fyrtio år, ända tills Otniel dog.

¹² När Israel på nytt började med sin syndfulla avgudadyrkan, lät Gud kung Eglon i Moab ta makten över landet.

¹³ Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna, och de besegrade Israel och intog Jeriko, Palmstaden.

¹⁴ Under arton år tvingades Israels folk att betala skatt till kung Eglon.

Ehud

¹⁵ Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en befriare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till kung Eglon med Israels skatt.

¹⁶ Innan han gav sig iväg på sin resa tillverkade han en tveeggad dolk, som var en halv meter lång, och som han kunde binda fast vid högra låret under sina kläder.

^17-19 När han hade överlämnat pengarna till kung Eglon, en mycket tjock man, vände han hem igen. Men utanför staden, vid stenbrotten vid Gilgal, lät han de övriga i sällskapet fortsätta medan han själv vände tillbaka till kungen.Jag har ett hemligt budskap till dig, sa han till kungen. Kungen skickade då genast ut de övriga ur det svala rummet i övre våningen i hans sommarpalats.

²⁰ Ehud närmade sig försiktigt kungen och viskade till honom: Jag har ett budskap från Gud!Kung Eglon blev ivrig och reste sig upp för att lyssna.

²¹ Då grep Ehud med sin vänstra hand dolken som han hade vid sitt högra lår och körde den så djupt in i kungens buk

^22-23 att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät dolken sitta kvar, skyndade sig ut, låste dörren efter sig och flydde sedan genom övre porten.

²⁴ När kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, vågade de inte annat än att vänta utanför och tänkte: Han är nog på toaletten längre in i huset.

²⁵ Men när han inte kommit ut efter en lång stund blev de oroliga och skaffade fram en nyckel. När de öppnade dörren och steg in i rummet fann de kungen död på golvet.

²⁶ Under tiden hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi avgudarna och flydde till Seira.

²⁷ När han kom fram till Efraims bergsbygd blåste han till samling och mönstrade en armé, som han ställde sig i spetsen för.

²⁸ Följ mig! ropade han till dem. Herren ska låta oss segra över moabiterna, våra fiender.Soldaterna drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen, så att inga fiender kunde ta sig över.

²⁹ Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10.000 av deras bästa soldater och lät ingen av dem fly.

³⁰ Den dagen blev Moab besegrat av Israel, som sedan hade fred under åttio år.

Samgar

³¹ Domaren som efterträdde Ehud hette Samgar och var son till Anat. Det var Samgar som dödade 600 filisteer med en oxpik och den gången räddade Israel från undergång.