Add parallel Print Page Options

Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke hade varit med om alla krigen i Kanaan

-- allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana --:

filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.

Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.

Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,

togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.

Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.

Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.

Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.

10 HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim övermäktig.

11 Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.

12 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde vad ont var i HERRENS ögon.

13 Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.

14 Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i aderton år.

15 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till Eglon, konungen i Moab,

16 gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band detta under sina kläder vid sin högra länd.

17 Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men Eglon var en mycket fet man.

18 När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade burit dem gå sin väg.

19 Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo omkring honom ut därifrån.

20 Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol.

21 Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra länd och stötte det i hans buk,

22 så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;

23 och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och riglade dem.

24 Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de: »Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»

25 Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva, och se, då låg deras herre död där på golvet.

26 Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.

27 Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom i spetsen för sig.

28 Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna och läto ingen komma över.

29 Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.

30 Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro i åttio år.

31 Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.

Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när Ehud var död.

Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde i Haroset-Haggoim.

Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i tjugu år.

Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden domarinna i Israel.

Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for att hon skulle skipa rätt.

Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud, bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen man av Naftali barn och Sebulons barn.

Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din hand.»

Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du icke går med mig, så går icke heller jag.»

Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja Sisera i en kvinnas hand.» Så stod Debora upp och gick med Barak till Kedes.

10 Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.

11 Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna, Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedes.

12 Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor.

13 Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från Haroset-Haggoim till bäcken Kison.

14 Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit ut framför dig.» Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio tusen man följde honom.

15 Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.

16 Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke en enda kom undan.

17 Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels, kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin, konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.

18 Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min herre, kom in till mig, frukta intet.» Så gick han då in till henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.

19 Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty jag är törstig.» Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att dricka och höljde sedan åter över honom.

20 Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet; och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»

21 Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av trötthet.

22 I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig den man som du söker.» När han då gick in till henne, fick han se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.

23 Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av Israels barn.

24 Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.

De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

Att härförare förde an i Israel, att folket villigt följde dem -- loven HERREN därför!

Hören, I konungar; lyssnen, I furstar. Till HERRENS ära vill jag, vill jag sjunga, lovsäga HERREN, Israels Gud.

HERRE, när du drog ut från Seir, när du gick fram ifrån Edoms mark, då bävade jorden, då strömmade det från himmelen, då strömmade vatten ned ifrån molnen;

bergen skälvde inför HERRENS ansikte, ja, Sinai inför HERRENS, Israels Guds, ansikte.

I Samgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar lågo vägarna öde; vandrarna måste färdas svåra omvägar.

Inga styresmän funnos, inga funnos mer i Israel, förrän du stod upp, Debora, stod upp såsom en moder i Israel.

Man valde sig nya gudar; då nådde striden fram till portarna. Men ingen sköld, intet spjut var att se hos de fyrtio tusen i Israel.

Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar och dem bland folket, som villigt följde;

10 ja, loven HERREN. I som riden på vita åsninnor, I som sitten hemma på mattor, och I som vandren på vägen, talen härom.

11 När man under rop skiftar byte mellan vattenhoarna, då lovprisar man där HERRENS rättfärdiga gärningar, att han i rättfärdighet regerar i Israel. Då drog HERRENS folk ned till portarna.

12 Upp, upp, Debora! Upp, upp, sjung din sång! Stå upp, Barak; tag dig fångar, du Abinoams son.

13 Då satte folkets kvarleva de tappre till anförare, HERREN satte mig till anförare över hjältarna.

14 Från Efraim kommo män som hade rotfäst sig i Amalek; Benjamin följde dig och blandade sig med dina skaror. Ned ifrån Makir drogo hövdingar åstad, och från Sebulon män som buro anförarstav.

15 Furstarna i Isaskar slöto sig till Debora; och likasom Isaskar, så gjorde ock Barak; ned i dalen skyndade man i dennes spår. Bland Rubens ätter höllos stora rådslag.

16 Men varför satt du kvar ibland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Ja, av Rubens ätter fördes stora överläggningar.

17 Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan varför -- dröjer han ännu vid skeppen? Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han.

18 Men Sebulon var ett folk som prisgav sitt liv åt döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder.

19 Konungar drogo fram och stridde ja, då stridde Kanaans konungar vid Taanak, invid Megiddos vatten; men byte av silver vunno de icke.

20 Från himmelen fördes strid, stjärnorna stridde från sina banor mot Sisera.

21 Bäcken Kison ryckte dem bort, urtidsbäcken, bäcken Kison. Gå fram, min själ, med makt!

22 Då stampade hästarnas hovar, när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.

23 Förbannen Meros, säger HERRENS ängel, ja, förbannen dess inbyggare, därför att de ej kommo HERREN till hjälp, HERREN till hjälp bland hjältarna.

24 Välsignad vare Jael framför andra kvinnor, Hebers hustru, kainéens, välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!

25 Vatten begärde han; då gav hon honom mjölk, gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen.

26 Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen, sin högra hand efter arbetshammaren med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den.

27 Vid hennes fötter sjönk han ihop, föll omkull och blev liggande; ja, vid hennes fötter sjönk han ihop och föll omkull; där han sjönk ihop, där föll han dödsslagen.

28 Ut genom fönstret skådade hon och ropade, Siseras moder, ut genom gallret: »Varför dröjer väl hans vagn att komma? Varför äro de så senfärdiga, hans vagnshästars fötter?»

29 Då svara de klokaste av hennes hovtärnor, och själv giver hon sig detsamma svaret:

30 »Förvisso vunno de byte, som de nu utskifta: en flicka, ja, två åt envar av männen, byte av praktvävnader för Siseras räkning, byte av praktvävnader, brokiga tyger; en präktig duk, ja, två brokiga dukar för de fångnas halsar.»

31 Så må alla dina fiender förgås, o HERRE. Men de som älska honom må likna solen, när den går upp i hjältekraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.

Här följer en förteckning över de folk som Herren lämnade kvar i landet för att pröva dem i Israel som inte varit med om krigen i Kanaan och det gjorde han för att ge de kommande generationerna i Israel tillfälle att lära sig kriga, de som saknade erfarenhet av det: filistéernas fem hövdingadömen, alla kanaanéer och sidonier, samt hivéerna som bodde i Libanons bergsbygd från Baal Hermon till Levo-Hamat.

Dessa folk fanns kvar för att Israel skulle prövas, för att det skulle visa sig om de skulle lyda de befallningar som Herren hade gett deras förfäder genom Mose. Israeliterna bodde därför bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. De tog deras unga kvinnor till hustrur och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män och de tillbad deras avgudar.

Otniel

Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tillbad avgudar som baalerna och asherorna.

Herrens vrede riktades därför mot Israel och han lät Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim, besegra dem. I åtta år fick de tjäna Kushan Rishatajim, men när folket ropade till Herren, utsåg han Kalevs brorson Otniel, son till Kenas, Kalevs yngre bror, till att rädda dem.

10 Herrens Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare och drog ut i strid. Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans hand, så att han kunde besegra honom.

11 Sedan blev det fred i landet i fyrtio år ända tills Otniel, Kenas son, dog.

Ehud

12 När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i Herrens ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. 13 Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden[a]. 14 Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon.

15 Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. 16 Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. 17 När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, 18 sände han iväg dem som burit den. 19 Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen.

”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. 20 Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!”

Kung Eglon reste sig från sin stol. 21 Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk 22 att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, 23 skyndade sig ut och låste dörren efter sig.

24 När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” 25 Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet.

26 Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27 När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen.

28 ”Följ mig!” sa han till dem. ”Herren ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!”

De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. 29 Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. 30 Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år.

Shamgar

31 Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel.

Debora och Barak

Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i Herrens ögon och därför lät Herren dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till Herren.

Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”

”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.

”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.

10 Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. 11 Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.

12 När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, 13 samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14 ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”

När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, 15 lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. 16 Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.

17 Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.

18 Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. 19 ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. 20 ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”

21 Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.

22 När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. 23 Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin 24 och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott.

Deboras och Baraks sång

Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång:

”När Israels furstar visar vägen
    och folket villigt offrar sig,
prisa Herrens namn!

Hör, ni kungar, lyssna ni härskare!
    Jag ska sjunga inför Herren
och spela inför Israels Gud.

Du, Herre, ledde oss ut ur Seir
    och fram över Edoms slätter,
marken skakade, från himlen strömmade regnet ner
    och vatten strömmar ur molnen.
Bergen skälvde inför Herren,
    den Väldige på Sinai, Herren, Israels Gud.

På Shamgars, Anats sons, och Jaels tid
    låg vägarna öde.
Vandrarna valde vindlande stigar.
    Israel saknade ledare,
tills Debora trädde fram,
    tills hon blev en mor för Israel.
När Israel valde nya gudar
    kom striden fram till stadsportarna.[b]
Varken sköld eller spjut fanns.
    Israels 40 000 saknade vapen.
Mitt hjärta vänder sig till Israels ledare
    och till alla som villigt följer dem!
Prisa Herren!

10 Prisa honom, alla ni som rider på vita åsnor,
    och sitter på dyrbara mattor
och alla ni som går till fots!
11     Sångarna sjunger lovsång vid brunnen,
sången om Herrens rättfärdiga gärningar,
    hur han räddade Israel
med sina krigare.

Herrens folk tågade in
    genom portarna.
12 Vakna, Debora,
    vakna och sjung!
Stå upp, Barak!
    Du, Avinoams son, för bort dina fångar!

13 Männen som fanns kvar
    marscherade ner till de tappra.
Herrens folk kom till mig
    med sina mäktiga.
14 Män kom från Efraim,
    med rotfäste i Amalek,
och Benjamin,
    som följde efter dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar
    och från Sebulon män med ledarstav.
15 Isaskars furstar följde Debora
    och Barak ner i dalen.
Men Rubens stam
    höll grundliga rådslag.
16 Varför satt du hemma bland fållorna[c]
    och lyssnade på herdeflöjter?
Rubens stam höll grundliga rådslag.
17     Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Varför blev Dan kvar vid sina fartyg?
    Och Asher blev kvar vid stranden
i lugn och ro.
18     Men Sebulons och Naftalis stammar
riskerade livet på stridsfältets höjder.

19 Kanaans kungar
    stred vid Tanak
nära Megiddos källor
    men de blev utan silver och utan byte.
20 Till och med himlens stjärnor
    stred mot Sisera.
21 Den brusande floden Kishon,
    urtidsfloden
förde bort dem.
    Dra vidare, var stark min själ!
22 Hör hovtrampet från fiendens hingstar!
    Se hur stridshästarna jagar fram!
23 Men Herrens ängel befallde att förbanna Meros.
    ’Förbanna dess inbyggare’, sa han.
’De kom inte till Herrens hjälp,
    till Herrens och hjältarnas hjälp.’

24 Välsignad bland kvinnorna ska Jael vara,
    keniten Hevers hustru,
ja, välsignad mer än andra kvinnor som bor i tält.
25     Han bad om vatten, men hon gav honom mjölk
i en dyrbar skål,
    hon bjöd honom på tjockmjölk.
26 Hennes hand grep efter tältpluggen,
    hennes högra hand efter hammaren,
och med snickarens hammare
    slog hon honom i huvudet,
genomborrade Siseras tinning.
27     Han sjönk ner vid hennes fötter,
låg stilla och var död.

28 Siseras mor såg väntande ut genom fönstret
    och hon ropade:
’Varför dröjer hans vagn så länge?
    Var är klappret av hovar?’
29 Då svarar hennes hovdam,
    och själv ger hon samma svar:
30 ’Bytet de skiftar är stort,
    en flicka åt var man eller två,
dyrbara mantlar åt Sisera
    och vackra tyger,
brokiga dukar, en eller två åt den som tog byte.
    Allt detta som byte!’

31 Herre, så ska alla dina fiender förgås,
    men de som älskar Herren ska stråla av kraft
    som den uppgående solen!”

Därefter fick landet fred i fyrtio år.

Footnotes

  1. 3:13 Jeriko.
  2. 5:8 Grundtexten är mycket svårtolkad och innebörden osäker.
  3. 5:16 Eller: vid lägerelden. Eller: mellan sadelväskorna.