22 Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse stam

² och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag har befallt eder.

³ I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder Guds, bud har befallt eder hålla.

⁴ Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro, såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.

⁵ Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert hjärta och av all eder själ.»

⁶ Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem till sina hyddor.

⁷ Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan, och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua lät dem gå hem till sina hyddor, välsignade han dem

⁸ och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet; skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»

⁹ Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land, det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.

¹⁰ När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.

¹¹ Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på andra sidan om de övriga israeliternas område.»

¹² När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet i Silo för att draga upp till strid mot dem.

¹³ Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas, prästen Eleasars son,

¹⁴ och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin familj inom Israels ätter.

¹⁵ Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och sade:

¹⁶ »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda nu satt eder upp mot HERREN?

¹⁷ Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en hemsökelse drabbade HERRENS menighet?

¹⁸ Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN? Om I i dag sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans förtörnelse drabba Israels hela menighet.

¹⁹ Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra besittningar där bland oss. Sätten eder icke upp mot HERREN och sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare, ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.

²⁰ När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom den missgärningen?

²¹ Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:

²² »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet och otrohet mot HERREN -- du må då i dag undandraga oss din hjälp! --

²³ om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv utkräva vad vi hava förskyllt.

²⁴ Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN, Israels Gud?

²⁵ HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.' Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta HERREN.

²⁶ Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men icke till brännoffer eller till slaktoffer,

²⁷ utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'

²⁸ Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och eder.'

²⁹ Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»

³⁰ Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det dem.

³¹ Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan otrohet mot HERREN. Därmed haven I ock räddat Israels barn undan HERRENS hand.»

³² Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin berättelse härom inför dem.

³³ Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.

³⁴ Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade: »Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»

23 En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och kommen till hög ålder,

² kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän, dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu gammal och kommen till hög ålder.

³ Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde själv för eder.

⁴ Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de folk jag har utrotat.

⁵ Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.

⁶ Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare sig till höger eller till vänster,

⁷ och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid dem eller tjänen och tillbedjen dem.

⁸ Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven gjort ända till denna dag,

⁹ varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk, så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.

¹⁰ En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.

¹¹ Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN, eder Gud.

¹² Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och de med eder,

¹³ då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.

¹⁴ Se, jag går nu all världens väg. Så besinnen då av allt edert hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.

¹⁵ Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.

¹⁶ Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han har givit eder.»

24 Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.

² Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud: På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra gudar.

³ Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och lät honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde hans säd talrik; jag gav honom Isak,

⁴ och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till Egypten.

⁵ Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.

⁶ Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och ryttare ned i Röda havet.

⁷ Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan bodden I i öknen en lång tid.

⁸ Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag förgjorde dem för eder.

⁹ Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig i strid med Israel. Och han sände och lät kalla till sig Bileam, Beors son, för att denne skulle förbanna eder.

¹⁰ Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder, och jag räddade eder ur hans hand.

¹¹ Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna, perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.

¹² Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller din båge.

¹³ Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden planterat fingen I äta.

¹⁴ Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget; skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjänen HERREN.

¹⁵ Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.»

¹⁶ Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva HERREN och tjäna andra gudar!

¹⁷ Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi hava dragit fram.

¹⁸ HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som bodde i landet. Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår Gud.»

¹⁹ Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava fördrag med edra överträdelser och synder.

²⁰ Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.»

²¹ Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna HERREN.»

²² Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder, att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.» De svarade: »Ja.»

²³ Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.»

²⁴ Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans röst vilja vi höra.»

²⁵ Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och förelade dem lag och rätt i Sikem.

²⁶ Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS helgedom.

²⁷ Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken eder Gud.»

²⁸ Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.

²⁹ En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra tio år gammal.

³⁰ Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

³¹ Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.

³² Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten, begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn fingo detta till arvedel.

³³ Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims bergsbygd.

3 I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,

² på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas -- då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen;

³ och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.

⁴ Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.

⁵ Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar;

⁶ och allt kött skall se Guds frälsning.'»

⁷ Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?

⁸ Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.

⁹ Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.

¹⁰ Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»

¹¹ Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.»

¹² Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?»

¹³ Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.»

¹⁴ Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.»

¹⁵ Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias.

¹⁶ Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld.

¹⁷ Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»

¹⁸ Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem.

¹⁹ Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort,

²⁰ lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse.

²¹ När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,

²² och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»

²³ Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli,

²⁴ som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,

²⁵ som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,

²⁶ som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,

²⁷ som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,

²⁸ som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er,

²⁹ som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,

³⁰ som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,

³¹ som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David,

³² som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,

³³ som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas,

³⁴ som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,

³⁵ som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,

³⁶ som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,

³⁷ som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,

³⁸ som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.