Josua 22-24
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Stammarna i öster bygger ett altare
22 Josua sammankallade Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam 2 och sa till dem: ”Ni har gjort allt vad Herrens tjänare Mose befallde er och ni har följt varje order jag gett er. 3 Under hela denna långa tid har ni inte övergett era bröder utan hållit vad Herren, er Gud, befallt er i sina bud. 4 Nu har Herren, er Gud, låtit era bröder få fred, som han lovade. Vänd nu tillbaka hem till det land som ni fått som egendom av Herrens tjänare Mose, landet på andra sidan floden Jordan. 5 Men var angelägna om att också i fortsättningen följa alla de befallningar och den lag Herrens tjänare Mose gav er. Älska Herren, vandra hans vägar och lyd alla hans bud! Håll fast vid honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ[a]!”
6 Sedan välsignade Josua dem och skickade hem dem.
7 Mose hade gett ena halvan av Manasses stam landet Bashan, medan den andra halvan av stammen hade Josua gett land åt på västra sidan av Jordan. När Josua nu välsignade de hemvändande trupperna, 8 sa han till dem: ”Återvänd nu hem med de rikedomar ni fått och mängder av boskap, silver, guld, koppar, järn och kläder. Dela bytet ni tagit från fienden med era bröder.”
9 Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan och återvände till sitt hemland Gilead, den egendom de tagit i besittning enligt Herrens befallning genom Mose. 10 Men när de kom till Gelilot vid Jordanfloden i Kanaan, byggde de där ett stort ansenligt altare.
11 När de övriga israeliterna fick höra att de byggt ett altare[b] i Gelilot vid Jordan vid den kanaaneiska gränsen på israeliternas område, 12 drog hela menigheten samman en armé i Shilo och förberedde krig mot dem. 13 Först skickade man emellertid iväg Pinechas, prästen Elasars son, till Gilead till Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam. 14 Med honom fanns tio ledare från Israel, en från varje stam, och dessa var också huvudmän för sina familjer. 15 När de kommit in i Gileads land, sa de till rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam:
16 ”Hela Herrens församling[c] vill veta varför ni gör uppror mot Israels Gud och vänder er bort från Herren genom att bygga ett altare. 17 Var det inte nog med att vi syndade vid Pegor?[d] Var inte denna synd som vi ännu inte blivit renade från, trots alla plågor som drabbat Herrens församling, tillräckligt stor? 18 Ska ni nu göra uppror mot Herren igen? Om ni reser er upp mot Herren idag, kommer han att straffa hela Israels menighet imorgon. 19 Om ert eget land är orent, då kan ni komma över till oss och slå er ner här på vår sida av floden där Herren bor bland oss i sitt tält. Men sätt er inte upp mot Herren och dra inte skuld över oss andra genom att bygga ett annat altare än det som redan finns rest till Herren, vår Gud! 20 Straffades inte hela den israelitiska menigheten den gången när Akan, Serachs ättling, hade stulit av det som var vigt åt förintelse? Fler än han fick sätta livet till på grund av hans synd![e]”
21 Då svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam de israelitiska släktöverhuvudena: 22 ”Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren Gud vet och Israel ska också veta det! Om vi har byggt detta altare i uppror och otrohet mot Herren, så rädda oss inte i dag! 23 Vi har inte rest detta altare för att offra brännoffer eller matoffer eller gemenskapsoffer. Må Herren själv straffa oss om det var därför vi gjorde det! 24 Vi gjorde det därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: ’Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? 25 Herren har låtit Jordan bli en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren!’ Era barn kanske får våra barn att sluta frukta Herren. 26 Därför beslöt vi att bygga altaret, inte för bränn- eller slaktoffer, 27 utan som ett vittne för oss och er för att visa våra barn och era barn att vi också tillber Herren med våra bränn- och slaktoffer och gemenskapsoffer. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: ’Ni har ingen del i Herren’. 28 Vi tänkte att om de skulle säga detta till oss och våra barn, då kan vi svara: ’Se på altaret som våra förfäder byggde med Herrens altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller slaktoffer utan står som ett vittne mellan oss och er.’
29 Vi skulle aldrig komma på tanken att vända oss bort från Herren eller att göra uppror mot honom genom att bygga ett eget altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför Herrens, vår Guds, boning som ska användas till detta.”
30 När prästen Pinechas och ledarna och överhuvudena för de andra stammarna hörde detta från Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam, godtog de förklaringen.
31 Pinechas, prästen Elasars son svarade dem: ”Idag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot Herren som vi trodde. Ni har räddat Israel från Herrens straff.”
32 Sedan gick Pinechas, prästen Elasars son och de andra ledarna tillbaka från Rubens och Gads stammar i Gilead till de övriga israeliterna i Kanaan och talade om vad som hade hänt. 33 Israeliterna var nöjda med förklaringen och alla prisade Gud. Sedan talade man inte längre om att börja krig mot Rubens och Gads stammar och ödelägga deras land.
34 Rubeniterna och gaditerna gav altaret namnet: ”Ett vittne mellan oss att Herren är Gud.”
Josuas sista budskap till folket
(23:1—24:33)
23 Långt senare, när Herren hade låtit Israel få ro för alla sina fiender och när Josua blivit mycket gammal, 2 sammankallade Josua hela Israel tillsammans med de äldste, ledarna, domarna och förmännen och sa till dem: ”Jag är nu en gammal man. 3 Ni har själva sett allt som Herren, er Gud, har gjort med alla dessa folk för er skull. Han har kämpat för er. 4 Ni har sett hur jag har genom lottning delat ut åt era stammar som egendom både de kvarvarande folkens landområden och de utrotade folkens områden från floden Jordan till Medelhavet, 5 för Herren, er Gud, kommer att driva bort alla de folk som nu bor där. Ni ska erövra hela deras land precis som Herren, er Gud, har lovat.
6 Var nu starka! Se till att ni följer allt som står skrivet i Moses lagbok! Vik inte av från det åt något håll! 7 Beblanda er inte med de folk som fortfarande bor kvar i landet. Ni får inte vända er till deras gudar och svära vid dem eller tillbe och tjäna dem. 8 Följ istället Herren, er Gud, som ni hittills gjort! 9 Han har drivit undan stora och mäktiga folk för er och ingen har kunnat stå emot er. 10 Var och en av er kan få tusen fiender på flykten, för Herren, er Gud, strider för er, så som han har lovat. 11 Se därför till att ni fortsätter att älska Herren, er Gud!
12 Om ni vänder er bort och börjar beblanda er med andra folk som finns kvar hos er och gifter er med dem, 13 ska ni veta att Herren, er Gud, inte längre tänker driva bort dessa folk framför er. Istället kommer de att bli en snara och en fälla för er, en piska på er rygg och taggar i era ögon och ni kommer att utplånas från detta goda land som Herren, er Gud, har gett er.
14 Det är snart dags för mig att lämna den här världen och ni vet av hela ert hjärta och med hela er själ att inte ett ord har slagit fel av allt det goda som Herren, er Gud, lovat er. Alla Guds löften till er har gått i uppfyllelse. 15 Men lika säkert som att Herren, er Gud, har gett er allt gott han lovade, lika säkert kan han låta det onda drabba er, tills han utplånat er från detta goda land som han själv har gett er. 16 Om ni bryter Herrens, er Guds, förbund som han befallt er att hålla och tjänar och tillber andra gudar, kommer Herrens vrede mot er att bli fruktansvärd och han kommer snabbt att förgöra er från det goda land han har gett er.”
Förbundet mellan Herren och Israel förnyas
24 Josua samlade alla Israels stammar i Shekem tillsammans med alla äldste, ledare, domare och förmän och de kom och ställde sig inför Gud. 2 Där höll Josua följande tal till dem:
”Så säger Herren, Israels Gud: ’Era förfäder, Terach, Abrahams och Nachors far, bodde för länge sedan öster om floden Eufrat och tillbad andra gudar. 3 Men jag kallade er far Abraham bort från landet på andra sidan floden och ledde honom in i Kanaans land där han sedan flyttade omkring. Jag gav honom många ättlingar. Jag gav honom Isak 4 och till Isak gav jag Jakob och Esau. Jag lät Esau få bosätta sig i Seirs bergsbygd, medan Jakob och hans släkt begav sig till Egypten.
5 Jag sände Mose och Aron och lät mina plågor drabba Egypten. Därefter ledde jag ut er därifrån. 6 Men när jag förde era förfäder ut ur Egypten och ni kom till Sävhavet, kom egypterna efter dem med hästar och vagnar och vagnskämpar ut i Sävhavet. 7 Då ropade de till Herren och han lät ett mörker komma mellan dem och egypterna och lät havet vända tillbaka över egypterna, så att de alla drunknade. Ni såg själva vad jag gjorde med egypterna. Sedan bodde ni i öknen under en lång tid.
8 Därefter förde jag er in i amoréernas land på andra sidan Jordan. De stred mot er, men jag gav dem i ert våld så att ni intog deras land och jag förgjorde dem åt er. 9 Sedan började kung Balak från Moab att kriga mot Israel.[f] Han skickade efter Bileam, Beors son, för att han skulle förbanna er, 10 men jag lyssnade inte på honom. Istället fick jag honom att välsigna er och så räddades ni undan kung Balak.
11 Ni gick därefter över floden Jordan och kom till Jeriko. Männen i staden stred mot er och det gjorde också amoréerna, perisséerna, kanaanéerna, hettiterna, girgashéerna, hivéerna och jevuséerna. Men jag gav dem alla i ert våld. 12 Jag sände missmod[g] framför er för att fördriva amoréernas båda kungar och deras folk. Det var inte era svärd eller bågar som gav er segern. 13 Jag gav er ett land som ni inte hade kämpat för och städer som ni inte hade byggt upp, de städer där ni nu bor. Jag gav er vingårdar och olivplanteringar som ni inte hade planterat och som ni nu fick äta av.’
14 Ni ska därför frukta Herren och tjäna honom troget och uppriktigt! Gör er en gång för alla av med de avgudar som era förfäder tillbad när de bodde på andra sidan floden Eufrat och i Egypten. Tjäna Herren! 15 Men om ni inte vill tjäna Herren, bestäm då idag vem ni vill tjäna. Vill ni välja de gudar som era förfäder tillbad på andra sidan Eufrat eller kanske de amoreiska gudarna här i landet? Jag och min släkt tänker i alla fall tjäna Herren.”
Hela folket lovar att följa Herren
16 Folket svarade då: ”Vi skulle aldrig kunna överge Herren och tjäna andra gudar. 17 Herren är vår Gud, han som förde ut våra förfäder från slaveriet i Egypten och som gjorde så många stora tecken inför våra ögon. Det var han som beskyddade oss under vandringen och som bevarade oss när vi vandrade genom andra folks länder. 18 Det var Herren som drev ut amoréerna och de andra folken som bodde här i landet. Vi vill också tjäna Herren. Han är vår Gud.”
19 Men Josua svarade folket: ”Ni klarar inte av att tjäna Herren, för han är en helig och svartsjuk Gud. Han kommer inte att förlåta er olydnad och era synder. 20 Om ni överger honom och tillber andra gudar, kommer han att låta det gå illa för er och förgöra er, fastän han har varit god mot er under en så lång tid.”
21 ”Vi vill tjäna Herren!” svarade folket. 22 ”Ni är själva vittnen till att ni valt Herren och vill tjäna honom”, sa Josua. ”Ja”, svarade de.
23 ”Förstör då alla avgudar ni äger”, sa Josua till dem. ”Håll er till Herren, Israels Gud, av hela ert hjärta!” 24 ”Ja, vi ska tjäna och lyda Herren, vår Gud”, försäkrade folket.
25 Den dagen upprättade Josua ett förbund för folket i Shekem och han läste upp alla lagar och föreskrifter för folket.
26 Josua antecknade allt detta i Guds lagbok. Sedan tog han en stor sten och reste upp den under den stora terebinten vid Herrens helgedom. 27 ”Den här stenen är ett vittne mot oss, den har hört allt vad Herren har sagt. Den kommer att vittna mot er om ni tar tillbaka era ord”, sa Josua till hela folket.
28 Sedan skickade han hem folket till deras olika områden i landet.
29 En tid därefter dog Josua, 110 år gammal. 30 Han begravdes på sitt eget område i Timnat-Serach i Efraims bergsbygd på norra sidan av berget Gaash.
31 Israel tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som själva kände till hur mycket Herren gjort för Israel.
32 Josefs ben, som Israels folk hade tagit med sig vid uttåget ur Egypten, begravdes i Shekem på den mark som Jakob hade köpt för 100 kesitor[h] silver av sönerna till Hamor, Shekems far. Marken tillhörde det område som tilldelats Josefs stam.
33 Även Elasar, Arons son, dog. Han begravdes i Giva, den stad som hans son Pinechas hade fått i Efraims bergsbygd.
Notas al pie
- 22:5 Hjärta och själ innebär att både känslan och förståndet, människans hela väsen, ska vara med.
- 22:11 Herren hade sagt att ingen fick offra på någon annan plats än den som han själv valde ut.
- 22:16 Herrens församling är detsamma som Israels folk.
- 22:17,18 I Pegor hade folket börjat delta i fruktbarhetsriter inför den moabitiske guden Baal-Pegor. Se 4 Mos 25.
- 22:20 Se Jos 7.
- 24:9 Se 4 Mos 22–24.
- 24:12 Se not till 2 Mos 23:28.
- 24:32 Kesitor var en viktenhet. Det är inte känt hur mycket de vägde.
Josua 22-24
Svenska 1917
22 Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse stam
2 och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag har befallt eder.
3 I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder Guds, bud har befallt eder hålla.
4 Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro, såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.
5 Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert hjärta och av all eder själ.»
6 Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem till sina hyddor.
7 Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan, och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua lät dem gå hem till sina hyddor, välsignade han dem
8 och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet; skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»
9 Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land, det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.
10 När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.
11 Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på andra sidan om de övriga israeliternas område.»
12 När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet i Silo för att draga upp till strid mot dem.
13 Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas, prästen Eleasars son,
14 och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin familj inom Israels ätter.
15 Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och sade:
16 »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda nu satt eder upp mot HERREN?
17 Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en hemsökelse drabbade HERRENS menighet?
18 Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN? Om I i dag sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans förtörnelse drabba Israels hela menighet.
19 Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra besittningar där bland oss. Sätten eder icke upp mot HERREN och sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare, ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.
20 När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom den missgärningen?
21 Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:
22 »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet och otrohet mot HERREN -- du må då i dag undandraga oss din hjälp! --
23 om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv utkräva vad vi hava förskyllt.
24 Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN, Israels Gud?
25 HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.' Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta HERREN.
26 Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men icke till brännoffer eller till slaktoffer,
27 utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'
28 Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och eder.'
29 Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»
30 Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det dem.
31 Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan otrohet mot HERREN. Därmed haven I ock räddat Israels barn undan HERRENS hand.»
32 Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin berättelse härom inför dem.
33 Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
34 Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade: »Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»
23 En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och kommen till hög ålder,
2 kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän, dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu gammal och kommen till hög ålder.
3 Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde själv för eder.
4 Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de folk jag har utrotat.
5 Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.
6 Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare sig till höger eller till vänster,
7 och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid dem eller tjänen och tillbedjen dem.
8 Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven gjort ända till denna dag,
9 varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk, så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.
10 En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.
11 Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN, eder Gud.
12 Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och de med eder,
13 då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
14 Se, jag går nu all världens väg. Så besinnen då av allt edert hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.
15 Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
16 Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han har givit eder.»
24 Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.
2 Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud: På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra gudar.
3 Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och lät honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde hans säd talrik; jag gav honom Isak,
4 och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till Egypten.
5 Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.
6 Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och ryttare ned i Röda havet.
7 Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan bodden I i öknen en lång tid.
8 Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag förgjorde dem för eder.
9 Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig i strid med Israel. Och han sände och lät kalla till sig Bileam, Beors son, för att denne skulle förbanna eder.
10 Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder, och jag räddade eder ur hans hand.
11 Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna, perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.
12 Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller din båge.
13 Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden planterat fingen I äta.
14 Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget; skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjänen HERREN.
15 Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.»
16 Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva HERREN och tjäna andra gudar!
17 Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi hava dragit fram.
18 HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som bodde i landet. Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår Gud.»
19 Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava fördrag med edra överträdelser och synder.
20 Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.»
21 Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna HERREN.»
22 Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder, att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.» De svarade: »Ja.»
23 Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.»
24 Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans röst vilja vi höra.»
25 Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och förelade dem lag och rätt i Sikem.
26 Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS helgedom.
27 Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken eder Gud.»
28 Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.
29 En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra tio år gammal.
30 Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
31 Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.
32 Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten, begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn fingo detta till arvedel.
33 Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims bergsbygd.
Lukas 3
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Johannes döparen banar väg för Jesus
(Matt 3:1-12; Mark 1:2-8; Joh 1:19-28)
3 Det var nu kejsaren Tiberius femtonde regeringsår. Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, Herodes var tetrark över Galileen, hans bror Filippos över Itureen och Trachonitis och Lysanias över Abilene. 2 Hannas och Kajafas var överstepräster.
Vid den här tiden kom Guds ord till Johannes, Sakarias son, i ödemarken. 3 Han gav sig iväg till trakterna kring Jordanfloden och förkunnade omvändelsens dop för syndernas förlåtelse, 4 så som det står skrivet i boken om profeten Jesajas ord:
”En röst ropar i ödemarken:
’Bana väg för Herren!
Jämna vägen för honom!
5 Varje dal ska fyllas,
alla berg och höjder sänkas,
krokiga stigar rätas
och steniga vägar jämnas.
6 Då ska alla människor få se Guds räddning.’ ”[a]
7 När stora mängder människor nu kom till Johannes för att bli döpta, sa han till dem: ”Ni huggormsyngel, tror ni att ni kan klara er undan den kommande vreden? 8 Nej, handla[b] som det anstår en som är omvänd! Tänk inte att ni bara kan säga: ’Abraham är vår stamfar.’ Jag säger er att Gud kan förvandla de här stenarna till Abrahams ättlingar! 9 Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden!”
10 Då frågade folket: ”Vad ska vi då göra?”
11 Han svarade: ”Om någon har två skjortor, ska han ge bort en av dem till någon som ingen har. Och den som har mat ska göra likadant.”
12 Även tullindrivare[c] kom för att döpas, och de frågade: ”Mästare, vad ska vi göra?”
13 Han svarade: ”Kräv inte mer än vad ni fått order om.”
14 ”Och vi då, vad ska vi göra?” frågade några soldater.
Johannes svarade: ”Tvinga inte till er pengar genom hot och våld, utan nöj er med er lön.”
15 Hela folket levde i väntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias. 16 Men Johannes svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten, men snart kommer en som är starkare än jag. Jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar.[d] Han ska döpa er i den heliga Anden och eld. 17 Han har kastskoveln i sin hand för att rensa upp sin tröskplats och samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.”
18 På många olika sådana sätt förmanade Johannes folket när han framförde sitt budskap för dem.
Herodes sätter Johannes i fängelse
19 Johannes riktade också direkt kritik mot Herodes, tetrarken i Galileen, för hans förhållande med sin brors hustru Herodias och för allt annat ont han gjort. 20 Därför lät Herodes sätta Johannes i fängelse, och gjorde på det viset ännu en ond gärning.
Jesus blir döpt
(Matt 3:13-17; Mark 1:9-11; Joh 1:32-34)
21 Men när nu allt folket kom för att bli döpta, och också Jesus hade blivit döpt och stod där och bad, öppnades himlen. 22 Den heliga Anden sänkte sig ner över honom i form av en duva, och en röst från himlen sa: ”Du är min älskade Son, du är min glädje.”
Jesus släkttavla
(Matt 1:1-17)
23 Jesus var runt trettio år när han började sin verksamhet. Han ansågs vara son till Josef,
som var son till Eli, 24 son till Mattat,
son till Levi, son till Melki,
son till Jannaj, son till Josef,
25 son till Mattatias, son till Amos,
son till Nahum, son till Hesli,
son till Naggaj, 26 son till Machat,
son till Mattatias, son till Shimi,
son till Josek, son till Joda,
27 son till Jochanan, son till Resa,
son till Serubbabel, son till Shealtiel,
son till Ner, 28 son till Melki,
son till Addi, son till Kosam,
son till Elmadam, son till Er,
29 son till Josua, son till Elieser,
son till Jorim, son till Mattat,
son till Levi, 30 son till Symeon,
son till Juda, son till Josef,
son till Jonam, son till Eljakim,
31 son till Melea, son till Menna,
son till Mattatta, son till Natan,
son till David, 32 son till Jishaj,
son till Oved, son till Boas,
son till Salma, son till Nachshon,
33 son till Amminadav, son till Admin,
son till Arni, son till Hesron,
son till Peres, son till Juda,
34 son till Jakob, son till Isak,
son till Abraham, son till Terach,
son till Nachor, 35 son till Serug,
son till Regu, son till Peleg,
son till Ever, son till Shelach,
36 son till Kenan, son till Arpakshad,
son till Sem, son till Noa,
son till Lemek, 37 son till Metushelach,
son till Henok, son till Jered,
son till Mahalalel, son till Kenan,
38 son till Enosh, son till Set,
son till Adam, son till Gud.
Lukas 3
Svenska 1917
3 I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,
2 på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas -- då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen;
3 och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
4 Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.
5 Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar;
6 och allt kött skall se Guds frälsning.'»
7 Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
8 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
9 Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.
10 Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»
11 Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.»
12 Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?»
13 Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.»
14 Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.»
15 Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias.
16 Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld.
17 Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»
18 Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem.
19 Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort,
20 lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse.
21 När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,
22 och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»
23 Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli,
24 som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,
25 som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,
26 som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,
27 som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,
28 som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er,
29 som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,
30 som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,
31 som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David,
32 som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,
33 som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas,
34 som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,
35 som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,
36 som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,
37 som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,
38 som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.