Jona 1-4
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Jona flyr från Herrens kallelse
1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: 2 ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” 3 Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.[a]
4 Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. 5 Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.
Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. 6 Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”
7 Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. 8 Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” 9 Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” 10 Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. 11 De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. 12 Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” 13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. 14 Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”
15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. 16 Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.
Jona ber
2 Men nu hade Herren förberett det så, att en stor fisk svalde Jona. Han blev kvar i fiskens buk tre dagar och tre nätter. 2 Jona bad därifrån till Herren, sin Gud:
3 ”I min nöd ropade jag till Herren,
och han svarade mig.
Från dödsrikets djup ropade jag på hjälp,
och du hörde mitt rop.
4 Du kastade mig i djupet,
mitt i havet.
Strömmarna omgav mig,
alla dina bränningar och vågor
svepte över mig.
5 Då tänkte jag: ’Jag har fördrivits från dig.
Får jag någonsin mer se ditt heliga tempel?’
6 Vattnen omslöt mig ända upp till min strupe,
djupet omgav mig,
och sjögräs snodde sig runt mitt huvud.
7 Jag sjönk ända till foten av bergen.
Jordens bommar reglades
bakom mig för evigt.
Men du förde mig upp ur graven
och gav mig liv, Herre, min Gud.
8 När mitt liv tynade bort
tänkte jag på Herren,
och min bön gick till dig
i ditt heliga tempel.
9 De som håller sig till meningslösa avgudar
överger den nåd de fått.
10 Men med lovsång vill jag offra till dig
och hålla mina löften.
Räddningen kommer från Herren.”
11 Då gav Herren fisken en befallning, och den spydde upp Jona på land.
Jona i Nineve
3 Herrens ord kom till Jona för andra gången:
2 ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve, och förkunna för dem vad jag ger dig att säga.” 3 Jona gav sig i väg och gick till Nineve så som Herren hade sagt.
Nineve var en väldig stad inför Gud. Det tog tre dagar att gå genom den. 4 Jona gick till staden, gick genom den under en dag och predikade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras!” 5 Nineves befolkning trodde Gud och utlyste en fasta. Alla, från den störste till den minste, klädde sig i säcktyg.
6 När nyheterna nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, tog av sig sin mantel, klädde sig i säcktyg och satte sig på bara marken. 7 Sedan gick det ut ett påbud i Nineve på kungens och hans stormäns befallning:
”Låt ingen, vare sig människa eller djur, nötboskap eller småboskap, smaka något, låt dem varken gå i bet eller dricka vatten. 8 Både människor och djur ska kläs i säcktyg, och var och en ska ropa högt till Gud och vända om från sina onda levnadssätt och sina våldshandlingar. 9 Vem vet? Kanske vill Gud då ångra sig, visa barmhärtighet och hålla tillbaka sin glödande vrede, så att vi inte går under.”
10 När Gud såg vad de gjorde, hur de vände om från sina onda levnadssätt, visade han barmhärtighet. Gud ångrade det onda han hade hotat dem med och fullföljde det inte.
Jonas vrede och Guds svar
4 Då blev Jona mycket besviken och uppretad. 2 Han bad till Herren: ”Herre, detta är väl precis vad jag sa medan jag ännu var hemma i mitt eget land! Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarshish. Jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och nåderik, och att du skulle ångra det onda. 3 Så ta nu mitt liv, Herre! Döden är ju bättre för mig än livet.” 4 Herren sa: ”Är din vrede befogad?”
5 Jona gick ut ur staden och slog sig ner öster om den. Där gjorde han en hydda åt sig och satt i dess skugga och väntade på att få se vad som skulle hända med staden.
6 Herren Gud lät då en ricinbuske[b] växa upp över Jona, för att ge hans huvud skugga och befria honom från hans missmod. Jona blev mycket glad över busken. 7 Men i gryningen nästa morgon lät Gud en mask angripa busken så att den vissnade. 8 När solen gick upp lät Gud en brännande östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han blev utmattad och önskade sig döden: ”Döden är bättre för mig än livet”, sa han. 9 Då sa Gud till Jona: ”Är din vrede för ricinbuskens skull befogad?” ”Ja, det är den, jag är så arg att jag kan dö”, svarade Jona.
10 Då sa Herren: ”Du gör dig bekymmer för en buske som du inte har behövt arbeta för eller fått att växa. Den kom till på en natt och förgicks på en natt. 11 Skulle jag då inte bekymra mig för Nineve, den stora staden, där det finns över 120 000 invånare, som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom så många djur?”
Jona 1-4
Svenska 1917
1 Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:
2 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.»
3 Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS ansikte. Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Och sedan han hade erlagt betalning för resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis, undan HERRENS ansikte.
4 Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas.
5 Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att bereda sig lättnad. Men Jona hade gått ned i det inre av fartyget och låg där i djup sömn.
6 Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden tänka på oss, så att vi icke förgås.»
7 Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.» När de så kastade lott, föll lotten på Jona.
8 Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du? Från vilket land och av vad folk är du?»
9 Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.»
10 Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem veta att han flydde undan HERRENS ansikte.
11 Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer.
12 Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över eder.»
13 Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land, men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
14 Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.»
15 Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri.
16 Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.
2 Men HERREN sände en stor fisk, som slukade upp Jona. Och Jona var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.
2 Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk.
3 Han sade: »Jag åkallade HERREN i min nöd, och han svarade mig; från dödsrikets buk ropade jag, och du hörde min röst.
4 Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmen omslöt mig, alla dina svallande böljor gingo över mig.
5 Jag tänkte då: 'Jag är bortdriven ifrån dina ögon.' Men jag skall åter få skåda upp mot ditt heliga tempel.
6 Vatten omvärvde mig in på livet, djupet omslöt mig; sjögräs omsnärjde mitt huvud.
7 Till bergens grund sjönk jag ned, jordens bommar slöto sig bakom mig för evigt. Men du förde min själ upp ur graven, HERRE, min Gud.
8 När min själ försmäktade i mig, då tänkte jag på HERREN, och min bön kom till dig, i ditt heliga tempel.
9 De som hålla sig till fåfängliga avgudar, de låta sin nåds Gud fara.
10 Men jag vill offra åt dig, med högljudd tacksägelse; vad jag har lovat vill jag infria; frälsningen är hos HERREN!»
11 Och på HERRENS befallning kastade fisken upp Jona på land.
3 Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
2 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och predika för den vad jag skall tala till dig.»
3 Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång.
4 Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bliva omstörtat.»
5 Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
6 Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte sig i aska.
7 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något, icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
8 Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda väg och från den orätt som han har haft för händer.
9 Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»
10 Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde icke så.
4 Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
2 Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och sådan att du ångrar det onda.
3 Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara död än leva.»
4 Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»
5 Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se huru det skulle gå med staden.
6 Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.
7 Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
8 När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än leva.»
9 Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava skäl att vredgas till döds.»
10 Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en natt och förgicks efter en natt.
11 Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i myckenhet!»
Jona 1-4
Svenska Folkbibeln
Jonas kallelse och flykt
1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:
2 "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte." 3 Men Jona steg upp för att fly till Tarsis, bort från Herrens ansikte. Och han for ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Han betalade för resan och steg sedan ombord för att fara med dem till Tarsis, bort från Herrens ansikte.
4 Men Herren sände en stark vind ut över havet, och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas. 5 Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.
Men Jona hade gått ner i det inre av skeppet och låg där i djup sömn. 6 Då gick skeppets kapten till honom och sade: "Hur kan du sova nu? Stig upp och ropa till din gud. Kanske skall den guden tänka på oss, så att vi inte förgås." 7 De sade till varandra: "Låt oss kasta lott, så att vi får veta vem som har dragit denna olycka över oss." Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. 8 Då sade de till honom: "Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?"
9 Han svarade dem: "Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra." 10 Då greps männen av stor förskräckelse och sade till honom: "Vad är det du har gjort!" Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. 11 Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: "Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt?" 12 Då svarade han dem: "Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er."
13 Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, ty stormen rasade allt värre. 14 Då ropade de till Herren och sade: " Herre, låt oss inte gå under för den där mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja." 15 Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. 16 Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och avlade löften.
Jonas bön i fiskens buk och hans räddning
2 Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. 2 Och Jona bad till Herren, sin Gud, i fiskens buk. 3 Han sade:
"Jag ropade till Herren i min nöd,
och han svarade mig.
Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp,
och du hörde min röst.
4 Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
och strömmar omslöt mig,
alla dina brottsjöar och vågor
svepte över mig.
5 Jag tänkte: Jag har drivits bort
från dina ögon.
Men jag skall åter få skåda
ditt heliga tempel.
6 Vatten omslöt mig ända upp till halsen,
djupet omgav mig,
sjögräs snärjde in mitt huvud.
7 Till bergens grund sjönk jag ner,
jordens bommar slöts för evigt bakom mig.
Men du förde mig levande upp ur graven,
Herre, min Gud.
8 Medan min själ tynade bort i mig
tänkte jag på Herren,
och min bön kom till dig
i ditt heliga tempel.
9 De som håller sig till fåfängliga avgudar
överger den nåd de fått.
10 Med tacksägelse
vill jag offra åt dig,
vad jag har lovat vill jag infria.
Frälsningen är hos Herren!"
11 Och Herren talade till fisken och den kastade upp Jona på torra land.
Jona i Nineve
3 Herrens ord kom för andra gången till Jona. Han sade: 2 "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig." 3 Då steg Jona upp och begav sig till Nineve enligt Herrens ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång. 4 Och Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: "Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt."
5 Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem. 6 När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. 7 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: "Ingen människa får smaka något, inte heller något djur, vare sig av nötboskapen eller av småboskapen. De får inte föras i bet eller vattnas. 8 Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. 9 Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås."
10 När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.
Jonas otålighet och Herrens svar
4 Men Jona tog mycket illa vid sig, och han blev arg. 2 Och han bad till Herren och sade: " Herre, var det inte det jag sade, medan jag ännu var i mitt land! Därför ville jag förekomma det genom att fly till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda. 3 Tag nu mitt liv Herre, för jag vill hellre vara död än leva." 4 Men Herren sade: "Har du rätt att bli arg?"
5 Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. 6 Och Herren Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.
7 Men dagen därpå, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar som angrep ricinbusken, så att den torkade bort. 8 När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: "Jag vill hellre dö än leva."
9 Men Gud sade till Jona: "Har du rätt att vara arg för ricinbuskens skull?" Han svarade: "Ja, jag har rätt att vara arg, ända till döds." 10 Då sade Herren: "Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. 11 Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!"
Uppenbarelseboken 10
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Ängeln med den lilla bokrullen
10 Sedan såg jag en annan väldig ängel komma ner från himlen, insvept i ett moln och med en regnbåge över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som pelare av eld, 2 och i sin hand höll han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte högra foten på havet och den vänstra på jorden 3 och ropade med en röst lika stark som ett lejons rytande. När han hade slutat ropa, talade de sju åskorna. 4 Jag skulle just skriva ner vad de sju åskorna talat, när jag hörde en röst från himlen säga: ”Försegla de sju åskornas tal, skriv inte ner det!”
5 Ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sedan sin högra hand mot himlen 6 och svor vid honom som lever i all evighet och som skapade himlen och allt som finns i den, jorden och allt som finns på den, och havet och allt som finns i det. Han sa: ”Tiden är ute. 7 När den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin trumpet, har Guds hemlighet slutförts, enligt det glada budskap han framfört till sina tjänare profeterna.”
8 Sedan talade rösten som jag hade hört från himlen till mig igen och sa: ”Gå till ängeln som står på havet och på jorden och ta den öppna bokrullen ur hans hand.” 9 Då gick jag bort till ängeln och bad honom att ge mig den lilla bokrullen. Han sa till mig: ”Ja, ta den och ät den. Den ska bli bitter i din mage, men i din mun ska den smaka sött som honung.”[a]
10 Då tog jag bokrullen ur hans hand och åt upp den, och den smakade sött som honung i min mun, men när jag hade svalt den var den bitter i min mage.
11 Sedan sa man till mig: ”Än en gång måste du profetera om många länder och folk och språk och kungar.”
Uppenbarelseboken 10
Svenska 1917
10 Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och hans ansikte var såsom solen, och hans ben voro såsom eldpelare;
2 och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle. Och han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden.
3 Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter. Och när han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster.
4 Och sedan de sju tordönen hade talat, tänkte jag skriva, men jag fick då höra en röst från himmelen säga: »Göm såsom under insegel vad de sju tordönen hava talat, och skriv icke upp det.»
5 Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin högra hand upp mot himmelen
6 och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: »Ingen tid skall mer givas,
7 utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna.»
8 Och den röst som jag hade hört från himmelen hörde jag nu åter tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle som ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.»
9 Då gick jag bort till ängeln och bad honom att han skulle giva mig bokrullen. Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den; den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall den vara söt såsom honung.»
10 Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände jag bitter plåga i min buk.
11 Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många folk och folkslag och tungomål och konungar.
Uppenbarelseboken 10
Svenska Folkbibeln
Ängeln med den lilla bokrullen
10 Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen klädd i ett moln och med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som pelare av eld. 2 I handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden 3 och ropade med hög röst, som när ett lejon ryter. Och då han hade ropat, talade de sju åskorna med sina röster. 4 När de sju åskorna hade talat, skulle jag just skriva. Men jag hörde en röst från himlen säga: "Försegla i ditt inre vad de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det." 5 Och ängeln som jag hade sett stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen 6 och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter och som har skapat himlen och vad som finns i den och jorden och vad som finns på den och havet och vad som finns i det: "Tiden är ute. 7 Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det glädjebudskap han gett sina tjänare profeterna."
8 Och rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden." 9 Jag gick då bort till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Tag den och ät upp den! Den skall ge en svidande smärta i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung." 10 Jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit upp den, kände jag en svidande smärta i min mage. 11 Och man sade till mig: "Du måste profetera på nytt om många folk och folkslag och språk och kungar."
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln