Job 35-37
Svenska 1917
35 Och Elihu tog till orda och sade:
2 Menar du att sådant är riktigt? Kan du påstå att du har rätt mot Gud,
3 du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig, vad den båtar dig mer än synd?
4 Svar härpå vill jag giva dig, jag ock dina vänner med dig.
5 Skåda upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som gå där högt över dig.
6 Om du syndar, vad gör du väl honom därmed? Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?
7 Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom, och vad undfår han av din hand?
8 Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda och för en människoson din rättfärdighet.
9 Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;
10 men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,
11 han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?»
12 Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.
13 Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt;
14 allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.
15 Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod?
16 Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.
36 Vidare sade Elihu:
2 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.
3 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.
4 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.
5 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.
6 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.
7 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.
8 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,
9 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;
10 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.
11 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.
12 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.
13 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,
14 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.
15 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.
16 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.
17 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.
18 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.
19 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?
20 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.
21 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.
22 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?
23 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»
24 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga
25 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.
26 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.
27 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;
28 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.
29 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?
30 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.
31 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.
32 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.
33 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.
37 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.