41 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

42 Job svarade HERREN och sade:

² Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.

³ Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.

⁴ Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

⁵ Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.

⁶ Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

⁷ Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.

⁸ Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

⁹ Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

¹⁰ Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.

¹¹ Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.

¹² Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.

¹³ Och han fick sju söner och tre döttrar.

¹⁴ Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

¹⁵ Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.

¹⁶ Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

¹⁷ Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

²² Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.

²³ Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.

²⁴ Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.

²⁵ Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.

²⁶ Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor löstes.

²⁷ Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att fångarna hade kommit undan.

²⁸ Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty vi äro alla här.»

²⁹ Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och Silas, bävande.

³⁰ Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?»

³¹ De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.»

³² Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus.

³³ Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.

³⁴ Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro på Gud.

³⁵ Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna och läto säga: »Släpp ut männen.»

³⁶ Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i frid.»

³⁷ Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»

³⁸ Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.

³⁹ Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut och bådo dem lämna staden.

⁴⁰ När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat förmaningens ord till dem, drogo de vidare.