36 Vidare sade Elihu:

² Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

³ Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

⁴ Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

⁵ Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

⁶ Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

⁷ Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

⁸ Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

⁹ så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

¹⁰ han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

¹¹ Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

¹² Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

¹³ Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

¹⁴ deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

¹⁵ Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

¹⁶ Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

¹⁷ Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

¹⁸ Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

¹⁹ Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

²⁰ Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

²¹ Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

²² Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

²³ Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

²⁴ Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

²⁵ och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

²⁶ Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

²⁷ Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

²⁸ skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

²⁹ Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

³⁰ Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

³¹ Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

³² I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

³³ Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

37 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

² Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

³ Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

⁴ Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

⁵ Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

⁶ Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

⁷ Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

⁸ Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

⁹ Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

¹⁰ med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

¹¹ Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

¹² De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

¹³ Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

¹⁴ Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

¹⁵ Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

¹⁶ Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

¹⁷ Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

¹⁸ Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

¹⁹ Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

²⁰ Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

²¹ Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

²² I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

²³ den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

²⁴ Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

²² Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro ledande män.

²³ Och man översände genom dem följande skrivelse: »Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

²⁴ Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan att de hava haft något uppdrag av oss,

²⁵ så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus, våra älskade bröder,

²⁶ vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns skull.

²⁷ Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kungöra detsamma för eder.

²⁸ Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter:

²⁹ att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren väl.»

³⁰ De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.

³¹ Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det hugnesamma budskapet.

³² Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.

³³ Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.

^{34  35} Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från Herren.

³⁶ Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»

³⁷ Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock kallades Markus.

³⁸ Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras arbete.

³⁹ Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra; och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.

⁴⁰ Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad

⁴¹ och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna.

Read full chapter