43 När Jeremia hade avslutat sitt tal till folket och sagt till dem allt som Herren, deras Gud, hade sänt honom att säga, ² sa Asarja, Hoshajas son^[a], Jochanan, Kareachs son, och alla de andra övermodiga männen till Jeremia: ”Du ljuger! Herren, vår Gud, har inte sänt dig att varna oss för att gå till Egypten och bosätta oss där. ³ Det är Baruk, Nerias son, som har hetsat dig mot oss för att vi ska överlämnas åt kaldéerna, så att de dödar oss eller för bort oss till exil i Babylonien.”

⁴ Varken Jochanan, Kareachs son, arméofficerarna eller hela folket ville lyssna till Herren och stanna i Juda. ⁵ I stället tog Jochanan, Kareachs son, och alla arméofficerarna med sig dem som fanns kvar i Juda, dem som hade vänt tillbaka från alla de folk dit de hade skingrats, för att bosätta sig i Juda, ⁶ män, kvinnor och barn, kungadöttrarna och alla dem som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade lämnat kvar hos Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, samt profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. ⁷ De gav sig av mot Egypten, i olydnad mot Herren, och kom ända bort till Tachpanches.

⁸ Herrens ord kom till Jeremia i Tachpanches: ⁹ ”Ta några stora stenar och göm dem i murbruket i tegelgolvet^[b] vid ingången till faraos palats i Tachpanches, så att några judiska män ser det. ¹⁰ Säg till dem: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag ska skicka efter min tjänare Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och ställa hans tron på dessa stenar, som jag har gömt här. Han ska breda ut sin tronmatta över dem. ¹¹ Han ska komma och anfalla Egyptens land, med död åt dem som hör döden till och fångenskap åt dem som hör fångenskapen till och svärd åt dem som hör svärdet till. ¹² Han ska sätta eld på de egyptiska gudarnas tempel och bränna ner dem och föra bort gudarna. Han ska svepa om sig Egyptens land, som en herde sveper om sig sin mantel^[c], och sedan dra sig tillbaka i frid. ¹³ Han ska också krossa stoderna i Bet Shemesh^[d] i Egypten och bränna ner de egyptiska gudarnas tempel.’ ”

Guds dom över avgudadyrkare

44 Detta är det ord som kom till Jeremia om alla judar som bodde i Egypten, i Migdol, Tachpanches, Memfis och i Patros område: ² ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Ni har sett allt det onda jag låtit drabba Jerusalem och alla Juda städer. De ligger i ruiner och ingen bor där, ³ på grund av det onda som de gjorde. De provocerade min vrede genom att tända rökelse och tjäna andra gudar, gudar som varken de eller ni eller era förfäder kände till. ⁴ Jag sände mina tjänare profeterna gång på gång för att säga: ’Gör inte detta avskyvärda, som jag hatar!’ ⁵ Men de ville inte lyssna, inte höra och inte vända tillbaka från sin ondska. De slutade inte att tända rökelse åt andra gudar. ⁶ Därför vällde min vrede och mitt raseri fram och brann i Juda städer och på Jerusalems gator, så att de lades i ruiner och ligger öde än idag.

⁷ Och nu säger härskarornas Herre, Israels Gud: Varför drar ni så mycket ont över er? Ni utrotar ur Juda män och kvinnor, barn och spädbarn, så att inte en enda av er blir kvar. ⁸ Ni provocerar min vrede genom det ni gör, ni tänder rökelse åt andra gudar i Egyptens land, dit ni har kommit för att bosätta er där. Därför ska ni utrotas, och ni ska bli till förbannelse och vanära bland alla folk på jorden. ⁹ Har ni glömt era förfäders ondska och Juda kungars och drottningars ondska, er egen och era hustrurs ondska i Juda land och på Jerusalems gator? ¹⁰ Ända fram till denna dag har de inte ödmjukat sig eller visat någon fruktan, inte heller velat följa min lag och mina föreskrifter som jag gav er och era förfäder.

¹¹ Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag ska vända mig bort från er, till er olycka och för att utplåna hela Juda. ¹² Jag ska ta tag i dem som är kvar av Juda, dem som vill till Egypten för att bosätta sig där. I Egypten ska de gå under. De ska falla för svärd eller svälta ihjäl, från den minste till den störste ska de dö av svärd och svält. De ska bli till förbannelse, förskräckelse, fördömelse och förakt. ¹³ Jag ska straffa dem som bor i Egypten, precis som jag straffade Jerusalem, genom svärd, hungersnöd och pest. ¹⁴ Ingen av dem som är kvar i Juda och som har kommit till Egypten för att bosätta sig där ska komma undan eller överleva. Ingen ska återvända till Juda, dit de längtar efter att återvända och leva där. Ingen ska återvända, utom några få som lyckas fly.”

¹⁵ Alla de män som visste att deras hustrur tände rökelse till andra gudar och hela skaran av de församlade kvinnorna, liksom allt folket som bodde i Patros i Egypten, svarade då Jeremia: ¹⁶ ”Vi vill inte lyssna på det som du talar till oss i Herrens namn. ¹⁷ Vi tänker göra allt som vi har sagt, tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer till henne, precis som vi gjorde förr, vi och våra förfäder, våra kungar och furstar, i Juda städer och på Jerusalems gator. På den tiden hade vi tillräckligt med mat, allt var bra och vi hade inga problem. ¹⁸ Men ända sedan vi slutade tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne har vi haft brist på allting och går under genom svärd och hungersnöd.”

¹⁹ Och kvinnorna sa: ”När vi tände rökelse åt himlens drottning och utgöt dryckesoffer åt henne var det ju inte utan våra mäns samtycke som vi gjorde offerkakor med hennes bild på och utgöt dryckesoffer åt henne.”

²⁰ Jeremia sa till allt folket, män och kvinnor, alla som hade gett honom detta svar: ²¹ ”Skulle inte Herren komma ihåg rökelsen som ni tände i städerna i Juda och på Jerusalems gator, ni och era förfäder och era kungar och furstar och folket i landet? Den tanken återkommer till honom. ²² Herren kunde inte längre uthärda era onda gärningar och era avskyvärda förehavanden, och därför ödelades ert land. Det blev till förödelse och förbannelse och utan invånare, precis som det är i dag. ²³ Eftersom ni har tänt rökelse och syndat mot Herren, inte lyssnat till Herren eller följt hans lag, hans föreskrifter och förordningar, har detta onda drabbat er, så som det är idag.”

²⁴ Jeremia sa till allt folket och till alla kvinnorna: ”Hör Herrens ord, alla ni från Juda som är i Egypten! ²⁵ Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Det ni och era hustrur har sagt har ni i handling fullföljt. Ni sa: ’Vi vill hålla våra löften att tända rökelse åt himlens drottning och utgjuta dryckesoffer åt henne.’

Fortsätt då och håll era löften, och gör så! ²⁶ Hör därför Herrens ord, alla ni från Juda som bor i Egypten: ’Jag svär vid mitt stora namn, säger Herren, att i hela Egyptens land ska ingen judisk man mer ta mitt namn i sin mun för att säga: ”Så sant Herren, Herren lever.” ²⁷ Jag ska vaka över dem, till olycka, inte lycka. Varje man från Juda som finns i Egypten ska utplånas genom svärd eller hungersnöd, tills de alla är borta. ²⁸ Bara några få som undkommer svärdet ska vända tillbaka från Egypten till Juda. Så ska alla som är kvar från Juda och som kommit till Egypten för att bosätta sig där få veta vems ord som består, mitt eller deras.

²⁹ Det här är tecknet för er på att jag ska straffa er här på denna plats, säger Herren, för att ni ska veta att vad jag talat om olyckan mot er ska bestå.’ ³⁰ Så säger Herren: ’Jag ska överlämna farao Hofra, kungen av Egypten, till hans fiender, dem som är ute efter hans liv, precis som jag överlämnade Sidkia, kungen av Juda, till Nebukadnessar, kungen av Babylonien, som var ute efter hans liv.’ ”

Herren tillrättavisar Baruk

45 Detta är vad profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, han som efter Jeremias diktamen skrev ner vad han hade sagt, under Judakungen Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår: ² ”Så säger Herren, Israels Gud, till dig, Baruk: ³ Du har sagt: ’Ve mig! Herren har lagt mer sorg till min plåga. Jag är trött på mina egna suckar och kan inte få någon ro.’ ⁴ Säg till honom så här: Så säger Herren: ’Se, vad jag har byggt upp ska jag riva ner och vad jag har planterat ska jag rycka upp. Så ska det ske med hela jorden.^{[e] 5} Ska du då söka något stort för din egen del? Sök inget sådant. För jag låter olyckor komma över alla dessa människor, säger Herren, men jag ska låta dig behålla ditt liv som byte, vart du än går.’ ”

5 Varje överstepräst utses bland människor och har i uppdrag att representera andra människor inför Gud. Han bär fram gåvor och offer för människors synder. ² Han kan ha medlidande med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är svag ³ och måste därför bära fram syndoffer både för sig själv och för folket. ⁴ Denna ära är inget som någon själv tar på sig. Man blir kallad av Gud, precis som Aron blev.^[a]

⁵ Därför tog inte heller Kristus på sig äran att vara överstepräst. Nej, han fick den av honom som sa till honom:

⁶ På ett annat ställe säger han:

⁷ Medan han levde här på jorden grät han och ropade högt och bad till honom som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. ⁸ Fastän han var Son, lärde han sig att lyda genom det lidande han gick igenom. ⁹ När han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom. ¹⁰ Gud kallade ju honom till att bli överstepräst, så som Melkisedek.

En mogen tro

¹¹ Det finns mycket mer vi kunde säga om det här, men ni är tröga till att lyssna och därför är det svårt att få er att förstå. ¹² Ni borde vid det här laget kunna undervisa andra, men i stället behöver ni än en gång bli undervisade om grundsatserna i Guds budskap. Ni behöver åter mjölk, inte fast föda! ¹³ Den som fortfarande lever på mjölk är ett spädbarn och kan inte förstå en undervisning om rättfärdighet. ¹⁴ Den fasta födan däremot är till för vuxna, för dem som genom lång träning har lärt sig att skilja mellan gott och ont.