1 Mosebok 19-21

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

Gud räddar Lot

19 När de två änglarna samma kväll kom till staden Sodoms port, satt Lot där. Han såg dem och reste sig upp för att möta dem och välkomna dem.

² Mina herrar, sa han. Kom till mitt hem och gästa oss över natten! Om ni önskar kan ni resa vidare redan tidigt i morgon.Nej tack, svarade de. Vi kan sova här ute på gatan.

³ Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd.

⁴ När de gjorde sig färdiga för att gå och lägga sig efter måltiden kom män, både yngre och äldre, från alla håll i staden och omringade huset.

⁵ De skrek till Lot: För ut de där männen till oss, så att vi kan våldta dem.

⁶ Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig.

⁷ Han tiggde och bad dem att inte göra något så ont.

⁸ Hör här, sa han. Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de står under mitt beskydd.

⁹ Flytta på dig, skrek de. Vem tror du att du är? Vi lät den här karln bosätta sig här, och nu försöker han tala om för oss vad vi ska göra! Vi kommer att behandla dig mycket värre än vad vi tänker göra med dessa båda andra. De gick fram till Lot och började bryta sönder dörren.

¹⁰ Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren

¹¹ och förblindade tillfälligt Sodoms män, så att de inte kunde hitta dörren.

¹² Vilka släktingar har du här i staden? frågade männen Lot. Försök att få ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar eller vad de än är.

¹³ Vi ska nämligen utplåna staden fullständigt. Stanken från den här platsen har nått himlen, och Gud har skickat oss hit för att förgöra den.

¹⁴ Då rusade Lot ut för att berätta detta för sina döttrars män: Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den! Men de unga männen bara tittade på honom, som om han hade förlorat förståndet.

¹⁵ Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: Skynda dig, sa de till Lot. Ta din fru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås när staden förstörs.

¹⁶ När Lot fortfarande tvekade, tog änglarna honom och hans fru och döttrar vid handen och förde dem i säkerhet utanför staden, för Herren var barmhärtig mot dem.

¹⁷ Fly för era liv, sa änglarna till honom. Och se er inte tillbaka. Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer ni att dö.

^18-20 Nej, mina herrar, tiggde Lot, eftersom ni har varit så vänliga mot mig och räddat mitt liv, och eftersom ni har visat mig så stor barmhärtighet, så låt mig istället för att fly till bergen få fly till den där lilla staden därborta, för jag anar olyckor i bergen. Ser ni inte att den ligger nära och att den är liten? Låt mig få gå dit i stället. Ni ser väl hur liten den är! På så sätt kommer mitt liv att räddas.

²¹ Ängeln sa: Jag accepterar ditt förslag. Vi ska inte förstöra den lilla staden.

²² Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där. (Från och med den dagen har staden kallats Soar, som betyder liten stad.)

²³ Solen var redan på väg upp, när Lot nådde fram till staden.

²⁴ Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen över Sodom och Gomorra.

²⁵ Han förstörde dem helt och hållet tillsammans med de andra städerna och byarna på slätten och utplånade allt liv, människor, växter och djur.

²⁶ Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.

²⁷ Samma morgon var Abraham uppe tidigt och skyndade sig ut till platsen där han hade stått inför Herren.

²⁸ Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg rökpelare och flammor stiga upp från städerna som från en ugn.

²⁹ Men Gud hade hört Abrahams bön och fört Lot i säkerhet och räddat honom ur den förödelse som kommit över städerna.

Lots döttrar

³⁰ Efteråt lämnade Lot Soar, för han var rädd för folket där, och bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.

³¹ En dag sa den äldre flickan till sin syster: Det finns inte en enda man här i närheten som vår far skulle tillåta att vi gifter oss med, och snart är han själv alltför gammal för att få barn.

³² Kom, så ger vi honom mycket vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vår släkt inte dör ut.

³³ Den kvällen såg de till att fadern blev drucken, och den äldre flickan gick in och låg med sin far. Men han var inte alls medveten om vad som hade hänt.

³⁴ På morgonen sa hon till sin yngre syster: Jag låg med far i går kväll. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vår familj kan leva vidare.

³⁵ Den kvällen fick de honom drucken igen och den yngre flickan gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han något.

³⁶ På så sätt blev båda flickorna med barn genom fadern.

³⁷ Den äldre dotterns son kallades Moab. Han blev stamfar till moabiterna.

³⁸ Den yngres son hette Ben-Ammi. Han blev stamfar till ammoniterna.

Abraham ljuger för kung Abimelek

20 Abraham flyttade så småningom söderut till Negev och bosatte sig mellan Kades och Sur. Under en tid var han i staden Gerar,

² och där lät han förstå att Sara var hans syster. Då sände kung Abimelek bud efter henne och såg till att hon blev förd till honom i palatset.

³ Men den natten kom Gud till honom i en dröm och sa: Du är dödens, för den kvinna du har tagit till dig är gift.

⁴ Men Abimelek hade inte legat med henne ännu, så han sa: Herre, vill du döda en oskyldig man?

⁵ Han påstod ju att hon var hans syster. Och hon själv sa: 'Ja, han är min bror.' Jag har inte haft den minsta tanke på att göra något ont eller något felaktigt.

⁶ Ja, jag vet det, svarade Herren. Det är därför som jag har hindrat dig från att synda emot mig, och därför lät jag dig inte röra henne.

⁷ Återlämna henne nu till hennes man. Han ska be för dig så att du får leva, för han är en profet. Men om du inte återlämnar henne till honom, är du och hela din familj dödsdömda.

⁸ Nästa morgon steg kungen upp tidigt och sammankallade snabbt ett möte för hela palatspersonalen. Han talade om för dem vad som hade hänt, och de blev allesammans mycket rädda.

^9-10 Sedan kallade kungen på Abraham. Vad är det du har gjort med oss? frågade han. Och vad har jag gjort, för att du ska behandla mig på detta sätt och göra mig och mitt kungarike skyldiga till denna stora synd? Vem kunde tro detta om dig? Vad har fått dig att begå en sådan ond handling?

^11-12 Abraham svarade: Jag räknade med att detta var en gudlös plats. Jag tänkte att ni säkert skulle vilja ha min hustru och att ni kunde döda mig för att få henne. Dessutom är hon faktiskt min syster, eller åtminstone halvsyster, för vi har samma far. Men jag är gift med henne.

¹³ När Gud skickade ut mig på den långa resan från mitt barndomshem, sa jag till henne: 'Var snäll och säg att du är min syster vart vi än kommer.'

¹⁴ Då tog kung Abimelek får och oxar och tjänare, både män och kvinnor, och gav till Abraham samtidigt som han återlämnade Sara.

¹⁵ Se dig omkring i mitt rike och välj själv var du vill bo, sa kungen till honom.

¹⁶ Sedan vände han sig till Sara: Se här, sa han, jag ger din 'bror' 1.000 silverstycken som ersättning för den personliga skada jag vållat och som betalning för de krav som ni kan ha mot mig. På så sätt har alla fått rättvisa.

¹⁷ Då bad Abraham till Gud att han skulle bota kungen och drottningen och de andra kvinnorna i familjen så att de skulle kunna få barn.

¹⁸ Gud hade nämligen slagit alla kvinnorna med ofruktsamhet, för att straffa Abimelek för att han tagit Abrahams fru till sig.

Isak föds

^1-2 Sedan gjorde Gud vad han lovat. Sara blev med barn och gav på gamla dagar Abraham en son precis vid den tid som Gud hade sagt.

³ Abraham kallade honom Isak, som betyder skratt.

^4-5 Åtta dagar efter födelsen, omskar Abraham honom, som Gud hade krävt. Abraham var 100 år gammal när detta hände.

⁶ Sara sa: Gud har låtit mig skratta av glädje! Alla som hör detta kommer att glädja sig med mig.

⁷ Och vem skulle ha drömt om att jag någonsin skulle få barn? Ändå har jag fött ett åt Abraham på gamla dagar!

Hagar och Ismael drivs ut i öknen

⁸ Tiden gick, och barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest.

⁹ Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, retade Isak,

¹⁰ vände hon sig till Abraham och sa: 'Gör dig av med slavflickan och hennes son. Han ska inte dela dina ägodelar med min son. Det går jag aldrig med på.

¹¹ Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son.

¹² Men Gud sa till Abraham: Var inte så bekymrad över detta med Ismael och hans mor. Gör som Sara säger, för det är genom Isak som mitt löfte kommer att uppfyllas.

¹³ Men av slavflickans sons barn ska jag också göra ett folk, därför att även han är din.

¹⁴ Abraham gick därför upp mycket tidigt följande morgon och gjorde i ordning mat för deras resa. Han band ett vattenkärl på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son, och utan mål vandrade hon så ut i Beer-Sebas öken.

¹⁵ När vattnet tog slut lämnade hon barnet under en buske

¹⁶ och gick bort och satte sig en bit därifrån. Jag vill inte se honom dö, sa hon och brast ut i våldsam gråt.

¹⁷ Då hörde Gud även pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: Hagar, vad är det för fel? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger.

¹⁸ Gå och hämta pojken och trösta honom, för jag ska göra ett stort folk av hans ättlingar.

¹⁹ Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i kärlet och gav det till pojken så att han fick dricka.

^20-21 Och Gud välsignade Ismael, som växte upp i Parans öken och blev tränad i bågskytte. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten.

En viktig källa

²² Vid den tiden kom kung Abimelek och befälhavaren för hans trupper, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: Det är tydligt att Gud hjälper dig i allt vad du gör.

²³ Lova mig med en ed vid Guds namn att du inte ska bedra mig eller min son eller min sonson, och att du ska vara vänligt inställd mot mitt land på samma sätt som jag har varit mot dig.

²⁴ Abraham svarade: Det svär jag på!

²⁵ Sedan klagade Abraham för kungen om en brunn, som kungens tjänare med våld hade tagit ifrån Abrahams tjänare.

²⁶ Detta är första gången jag hör talas om det, sa kungen. Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?

²⁷ Då gav Abraham kungen får och oxar som skulle offras som en bekräftelse på deras förbund.

^28-29 Men när han tog sju lamm och ställde dem åt sidan, frågade kungen: Varför gör du så?

³⁰ Abraham svarade: Det är en gåva till dig som en offentlig bekräftelse på att denna brunn tillhör mig.

³¹ Från den tiden kallas brunnen Beer-Seba (Edsbrunnen) eftersom det var den plats där de bekräftade sitt förbund.

³² Sedan reste kung Abimelek och Pikol, befälhavaren för hans armé, hem igen.

³³ Abraham planterade ett tamariskträd bredvid brunnen och tillbad Herren där och kallade på den evige Guden som vittne till förbundet.

³⁴ Därefter bodde Abraham i filisteernas land under en lång tid.