1 Moseboken 19-21

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Gud räddar Lot

19 När de två änglarna samma kväll kom till Sodom, satt Lot i stadsporten. När han såg dem, reste han sig upp för att möta dem och han bugade sig med ansiktet mot marken. ² ”Mina herrar”, sa han. ”Kom till mitt hem och stanna över natten, så att ni får tvätta era fötter. Sedan kan ni resa vidare i morgon bitti.” ”Nej”, svarade de. ”Vi stannar här ute på gatan över natten.”

³ Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd, och de åt. ⁴ Innan de hunnit lägga sig, omringades huset av stadens män. De hade kommit allesammans från alla håll i staden, både yngre och äldre. ⁵ De skrek till Lot: ”Var är de där männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss, så att vi kan ligga med dem!”

⁶ Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig. ⁷ Han bad dem: ”Mina vänner, gör inte något så ont. ⁸ Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de har kommit för att få skydd under mitt tak.”

⁹ ”Flytta på dig”, skrek de. ”Denne har kommit hit som främling och nu vill han vara vår domare! Nu ska vi behandla dig mycket värre än vad vi tänkte behandla dem.” Så trängde de sig fram till Lot och började bryta sönder dörren.

¹⁰ Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren ¹¹ och förblindade dem som stod utanför, unga som gamla, så att de inte kunde hitta dörren.

¹² ”Vilka släktingar har du här i staden?” frågade männen Lot. ”För ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar, vilka de än är! ¹³ Vi ska nämligen utplåna staden. Herren har hört ett stort klagorop om staden och skickat oss hit för att förgöra den.”

¹⁴ Då gick Lot ut för att berätta detta för sina blivande svärsöner: ”Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den!” Men svärsönerna trodde att han bara skämtade.

¹⁵ Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: ”Skynda dig”, sa de till Lot. ”Ta din hustru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås med stadens synd.”

¹⁶ När Lot fortfarande tvekade, tog männen honom och hans hustru och döttrar vid handen, eftersom Herren ville skona honom, och förde dem i säkerhet utanför staden. Där lämnade de dem.

¹⁷ ”Fly för livet”, sa han^[a] medan de fördes ut. ”Och se dig inte tillbaka! Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer du att förintas.” ¹⁸ ”Nej, Herre^[b]”, bad Lot. ¹⁹ ”Du har visat mig, din tjänare, den välviljan och den stora nåden att rädda mitt liv. Men jag hinner inte fly upp i bergen förrän olyckan är ifatt mig, och då dör jag. ²⁰ Staden där ligger så nära att jag kan fly dit och den är liten. Låt mig få gå dit i stället. Du ser väl hur liten den är! Då kommer mitt liv att räddas.”

²¹ Han sa: ”Du ska få som du vill också den här gången. Jag ska inte förstöra staden du talar om. ²² Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Så fick staden heta Soar^[c].

²³ Solen var redan på väg upp över jorden, när Lot nådde fram till staden. ²⁴ Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵ Han förstörde dessa städer helt och hållet tillsammans med hela slätten och utplånade allt liv i dem, även vegetationen. ²⁶ Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.

²⁷ På morgonen var Abraham uppe tidigt och gick ut till platsen där han hade stått inför Herren. ²⁸ Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg röken från jorden stiga upp som från en brännugn. ²⁹ När Gud utplånade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen som drabbade städerna där Lot bott.

Lots döttrar

³⁰ Efteråt lämnade Lot med sina döttrar Soar, för han var rädd för att bo där. Han bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.

³¹ En dag sa den äldre dottern till sin syster: ”Vår far är gammal, och det finns ingen man här i landet som skulle kunna komma till oss som man brukar göra överallt på jorden. ³² Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vi får barn genom vår far.”

³³ Den kvällen såg de till att fadern blev berusad, och den äldre dottern gick in och låg med sin far. Men han visste varken när hon lade sig där eller gick upp.

³⁴ Följande dag sa hon till sin yngre syster: ”Jag låg med vår far i natt. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom honom.” ³⁵ Också den kvällen fick de honom drucken, och den yngre dottern gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han när hon lade sig eller gick upp. ³⁶ På så sätt blev Lots båda döttrar med barn genom sin far.

³⁷ Den äldre dottern födde en son som hon gav namnet Moab^[d]. Han blev stamfar till vår tids moabiter. ³⁸ Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi^[e]. Han blev stamfar till vår tids ammoniter.

Abraham och kung Avimelek

20 Abraham flyttade söderut till Negev och bosatte sig mellan Kadesh och Shur. Under en tid var han i Gerar, ² och där sa han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då lät Gerars kung Avimelek hämta henne till sig.

³ Men om natten kom Gud till Avimelek i en dröm och sa: ”Du ska dö, eftersom den kvinna du har tagit till dig är gift.” ⁴ Men Avimelek hade inte legat med henne, så han sa: ”Herre, vill du döda en oskyldig nation? ⁵ Han påstod ju att hon var hans syster. Och hon själv sa: ’Ja, han är min bror.’ Jag har inte haft den minsta tanke på att göra något ont eller något felaktigt.”

⁶ ”Ja, jag vet det”, svarade Gud i en dröm. ”Du har handlat med uppriktigt hjärta. Det är därför som jag har hindrat dig från att synda emot mig, och därför lät jag dig inte röra henne. ⁷ Återlämna henne nu till hennes man. Han ska be för dig så att du får leva, för han är en profet. Men om du inte återlämnar henne till honom, ska både du och hela din familj straffas med döden.”

⁸ Nästa morgon steg kungen upp tidigt och kallade snabbt samman sina män. Han talade om för dem vad som hade hänt och de blev allesammans mycket rädda.

⁹ Sedan kallade kungen på Abraham. ”Vad är det du har gjort mot oss?” frågade han. ”Och vad har jag gjort, för att du ska behandla mig på det här sättet och göra mig och mitt kungarike skyldiga till denna stora synd? Du har gjort något som inte får göras mot mig.” ¹⁰ Avimelek frågade Abraham: ”Vad har fått dig att handla så?”

¹¹ Abraham svarade: ”Jag räknade med att man inte fruktade Gud på denna plats. Jag tänkte att ni kunde döda mig för att få min hustru. ¹² Dessutom är hon faktiskt min syster, för vi har samma far, men inte samma mor. Därför kunde jag gifta mig med henne. ¹³ När Gud skickade iväg mig på den långa resan från mitt barndomshem, sa jag till henne: ’Visa mig din kärlek genom att säga att jag är din bror, vart vi än kommer.’ ”

¹⁴ Då tog kung Avimelek får och oxar och slavar, både män och kvinnor, och gav till Abraham samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara.

¹⁵ ”Se dig omkring i mitt rike och välj själv var du vill bo”, sa Avimelek till honom. ¹⁶ Sedan vände han sig till Sara: ”Se här, jag ger din bror 1 000 siklar^[f] silver som ersättning åt dig inför de dina. På så sätt blir du upprättad inför alla.”

¹⁷ Då bad Abraham till Gud att han skulle bota kungen och hans hustru och slavinnor så att de skulle kunna få barn. ¹⁸ Herren hade nämligen slagit alla kvinnorna med ofruktsamhet för Saras, Abrahams hustrus, skull.

Isak föds

21 Sedan var Herren god mot Sara och gjorde vad han lovat. ² Sara blev med barn och födde en son åt den åldrige Abraham precis vid den tid som Gud hade sagt. ³ Abraham gav sonen Sara födde åt honom namnet Isak^[g]. ⁴ Åtta dagar efter födelsen omskar Abraham honom, som Gud hade befallt. ⁵ Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes.

⁶ Sara sa: ”Gud har fått mig att skratta! Alla som hör detta kommer att skratta med mig. ⁷ Vem kunde ha talat om för Abraham att Sara skulle komma att amma barn? Ändå har jag fött en son åt honom på hans ålderdom.”

Hagar och Ismael drivs ut i öknen

⁸ Barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest. ⁹ Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, hånskrattade^[h], ¹⁰ sa hon till Abraham: ”Driv bort denna slavinna och hennes son! Slavinnans son ska inte få dela arvet tillsammans med min son Isak.”

¹¹ Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son. ¹² Men Gud sa till Abraham: ”Var inte så bekymrad över detta med Ismael och slavkvinnan. Gör som Sara säger, för det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar. ¹³ Men av slavkvinnans son ska jag också göra ett folk, eftersom även han är din.”

¹⁴ Abraham gick därför upp tidigt följande morgon. Han gjorde i ordning mat och en lädersäck med vatten som han lyfte upp på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son. Utan mål vandrade hon så ut i Beer Shevas öken. ¹⁵ När vattnet tog slut, lämnade hon barnet under en buske ¹⁶ och gick bort och satte sig en bit därifrån, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se honom dö”, sa hon och brast ut i våldsam gråt^[i].

¹⁷ Då hörde Gud pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: ”Hagar, hur är det med dig? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger. ¹⁸ Gå, hjälp upp pojken och ta väl hand om honom, för jag ska göra honom till ett stort folk.”

¹⁹ Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i säcken och gav den till pojken så att han fick dricka. ²⁰ Och Gud var med pojken, som växte upp i öknen och blev tränad i bågskytte. ²¹ Han levde i Paranöknen. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten.

En viktig källa

²² Vid den tiden kom kung Avimelek och befälhavaren för hans här, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: ”Gud är med dig i allt vad du gör. ²³ Svär vid Gud att du inte ska bedra mig eller min son eller mina efterkommande, och att du ska vara vänligt inställd mot mig och landet där du bor, på samma sätt som jag har varit mot dig!” ²⁴ Abraham svarade: ”Det svär jag på.” ²⁵ Sedan klagade Abraham för kungen över en brunn, som kungens tjänare tagit över. ²⁶ ”Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?” sa kungen. ”Detta är första gången jag hör talas om detta.”

²⁷ Då gav Abraham kungen får och oxar, och de ingick förbund med varandra. ²⁸ Men när Abraham tog sju lamm och ställde dem åt sidan, ²⁹ frågade Avimelek Abraham: ”Varför gör du så, ställer sju lamm åt sidan?” ³⁰ Abraham svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som en bekräftelse på att denna brunn är grävd av mig.” ³¹ Från den tiden kallas brunnen Beer Sheva^[j] eftersom det var där de svor en ed. ³² Så slöt de ett förbund i Beer Sheva. Sedan reste kung Avimelek och Pikol, befälhavaren för hans här, hem till filistéernas land igen. ³³ Abraham planterade ett tamariskträd i Beer Sheva och åkallade där Herren, den evige Guden. ³⁴ Därefter bodde Abraham i filistéernas land under en lång tid.