1 Mosebok 41-42
Svenska 1917
41 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden.
2 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen.
3 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden.
4 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao.
5 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå.
6 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden;
7 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
8 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao.
9 Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder.
10 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
11 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse.
12 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning.
13 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
14 Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao.
15 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
16 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
17 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden.
18 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen.
19 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa.
20 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
21 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag.
22 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå.
23 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden;
24 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.»
25 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
26 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
27 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
28 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta.
29 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land.
30 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana, att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet.
31 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår.
32 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
33 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land.
34 Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren.
35 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
36 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.»
37 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
38 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?»
39 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
40 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.»
41 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land.»
42 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals.
43 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »abrek». Och han satte honom över hela Egyptens land.
44 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
45 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land.
46 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land.
47 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd
48 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring.
49 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.
50 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
51 Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse, »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
52 Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
53 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända;
54 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt.
55 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.»
56 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land;
57 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
42 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina söner: »Varför stån I så rådlösa?»
2 Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd; faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva och icke dö.»
3 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
4 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
5 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
6 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
7 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans land, för att köpa säd till föda åt oss.»
8 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen honom.
9 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.»
10 De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att köpa säd till föda åt sig.
11 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män, dina tjänare äro inga spejare.»
12 Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.»
13 De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår fader, och en är icke mer till.»
14 Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären spejare.
15 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever, I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder kommer hit.
16 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant Farao lever.»
17 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre dagar.
18 Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
19 ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
20 Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
21 Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna ångest.»
22 Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför utkräves nu hans blod.»
23 Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med dem genom tolk.
24 Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
25 Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem kost för resan. Och man gjorde så med dem.
26 Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
27 Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst i säcken.
28 Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har Gud gjort mot oss!»
29 När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
30 »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
31 Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
32 vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
33 Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder, och faren eder väg.
34 Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga omkring i landet.
35 När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna, blevo de förskräckta.
36 Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös; Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
37 Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
38 Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
1 Moseboken 41-42
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Faraos dröm
41 En natt två år senare drömde farao att han stod på Nilens strand, 2 när sju välmående, feta kor kom upp ur floden och började beta i vassen. 3 Efter dem kom sju andra kor upp ur floden, fula och magra. De gick fram och ställde sig på stranden bredvid de feta korna. 4 Sedan åt de magra korna upp de sju välmående och feta. Då vaknade farao.
5 Snart somnade han om igen och hade ännu en dröm. Han såg sju sädesax på samma strå, välformade och fylliga. 6 Sedan visade sig ytterligare sju ax komma fram, men dessa var tunna och svedda av den östliga vinden. 7 De tunna axen svalde de fylliga, välformade axen. Då vaknade farao igen och förstod att det var en dröm.
8 Följande morgon var han mycket orolig. Han kallade på alla trollkarlar och vise män i Egypten och berättade drömmarna för dem men ingen kunde uttyda dem för farao. 9 Då yttrade sig kungens vinsmakare:
”Idag måste jag påminna om mina brott. 10 För en tid sedan då farao var arg på oss tjänare satte farao mig och mästerbagaren i fängelse hos befälhavaren för livgardet. 11 En natt fick bagaren och jag var sin dröm och varje dröm hade sin särskilda betydelse. 12 Vi berättade drömmarna för en ung hebré som var där med oss och var slav hos befälhavaren för livgardet och han berättade för oss vad drömmarna betydde.
13 Allt inträffade precis som han hade sagt: jag återupprättades och fick tillbaka min ställning och den andre blev hängd.”
14 Farao lät genast skicka efter Josef. Han fördes omedelbart från fängelsehålan och efter att ha rakat sig och bytt kläder, kom han inför farao.
15 ”Jag hade en dröm i natt”, berättade farao för honom. ”Ingen kan berätta för mig vad den betyder. Men jag har hört att du kan tolka drömmar du får höra.” 16 ”Inte jag själv”, svarade Josef. ”Men Gud kan ge farao det önskade svaret.”
17 Då berättade farao drömmen för honom: ”Jag stod på Nilflodens strand, 18 när sju feta, välmående kor kom upp ur floden och började beta i vassen. 19 Men sedan kom sju andra kor upp ur floden, eländiga, mycket magra och fula, ja, så eländiga djur har jag aldrig sett i hela Egyptens land. 20 Dessa magra kor åt upp de sju feta, som hade kommit först, 21 men efteråt kunde man inte se att de gjort det, för de var lika magra som förut. Sedan vaknade jag.
22 Därefter hade jag ännu en dröm och såg sju ax på ett strå, fylliga och vackra. 23 Efter dem växte det fram sju torra ax, tunna och förtorkade i östanvinden, 24 och de tunna axen svalde de sju fylliga. Jag berättade allt detta för mina trollkarlar men ingen av dem kunde säga vad det betydde.”
25 ”Båda drömmarna betyder samma sak”, sa Josef till farao. ”Gud har talat om för farao vad han tänker göra. 26 De sju feta korna och de sju fylliga, välformade axen betyder sju år. Båda drömmarna har samma betydelse. 27 De sju magra korna som kom upp efter dem, likaså de sju tunna och av östanvinden förtorkade axen, betyder att det kommer att bli sju års hungersnöd.
28 Gud har precis som jag sa till farao visat farao vad han tänker göra. 29 De kommande sju åren ska bli en period av stort välstånd i hela Egyptens land. 30 Men efteråt kommer det att bli sju år av svält. Svälten blir så svår att man kommer att glömma bort välståndet som rådde i Egypten. Svälten kommer att ödelägga landet. 31 Till och med minnet av de goda åren kommer att utplånas helt eftersom hungersnöden blir så fruktansvärd. 32 Att farao fick två drömmar betyder att Gud har bestämt det och det kommer att ske snart.
33 Farao bör nu söka reda på en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. 34 Farao bör också utse tillsyningsmän över landet för att samla in en femtedel av all säd under de kommande sju välfärdsåren. 35 Låt dem samla in livsmedel under de kommande goda åren och lagra och förvara spannmål i städerna under faraos tillsyn. 36 Då kommer det att finnas tillräckligt att äta i Egyptens land när de sju årens svält kommer, så att landet inte går under genom hungersnöden.”
Josef härskar i Egypten
37 Josefs förslag togs väl emot av farao och hans tjänare.
38 Farao sa då till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande[a] såsom denne man?” 39 Farao sa sedan till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, finns det ingen som är förståndigare och visare än du. 40 Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”
41 Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” 42 Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.
43 Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen[b], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”[c] Farao satte honom så över hela Egypten. 44 Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”
45 Farao gav Josef namnet Safenat Paneach[d]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen[e] i On[f]. Josef reste sedan omkring i Egypten.
46 Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.
47 Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. 48 Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. 49 Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.
50 Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 51 Josef kallade sin äldste son Manasse[g], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” 52 Den andre sonen kallade han Efraim[h], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”
53 Slutligen hade de sju goda åren gått. 54 Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.
55 När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.
56 När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. 57 Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.
Josef och hans bröder träffas i Egypten
42 När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra? 2 Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!”
3 Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd. 4 Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom. 5 Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan.
6 Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.
7 Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.”
8 Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9 Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.”
10 ”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat. 11 Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.” 12 ”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.” 13 ”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.”
14 ”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner. 15 Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit. 16 En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!”
17 Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.
18 Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud. 19 Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer. 20 Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.”
Så fick de göra, men 21 sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.” 22 ”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.”
23 De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk. 24 Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon.
25 Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort, 26 lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.
27 Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken. 28 Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”
29 När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem:
30 ”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner. 31 ’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner. 32 Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’ 33 Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem, 34 men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ”
35 När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.
36 Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.”
37 Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.”
38 Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.”
Footnotes
- 41:38 Eller gudars ande – en möjlig översättning inte minst med tanke på att faraos religiösa föreställningar troligen var polyteistiska. Men han kan också ha syftat på Josefs Gud.
- 41:43 Eller den näst förnämsta vagnen.
- 41:43 Grundtextens ord avrek kan möjligen också betyda lämna plats. Dess betydelse är inte säker.
- 41:45 Den exakta betydelsen av namnet är osäker. Det kan möjligen betyda Gud talar och lever.
- 41:45 Poti Fera, Josefs svärfar, var möjligen präst åt solguden Ra.
- 41:45 Heliopolis.
- 41:51 Manasse låter som ”fått mig att glömma” på hebreiska.
- 41:52 Efraim låter som två gånger fruktsam på hebreiska.
Matteus 12:1-23
Svenska 1917
12 Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och äta.
2 När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.»
3 Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han och de som följde honom blevo hungriga:
4 huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden, fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna?
5 Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld?
6 Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
7 Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt dem skyldiga, som äro utan skuld.
8 Ty Människosonen är herre över sabbaten.»
9 Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
10 Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?» De ville nämligen få något att anklaga honom för.
11 Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och drager upp det?
12 Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.»
13 Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den andra. --
14 Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att de skulle förgöra honom.
15 Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många följde honom, och han botade dem alla,
16 men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom.
17 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:
18 »Se, över min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har funnit behag, över honom skall jag låta min Ande komma, och han skall förkunna rätten bland folken.
19 Han skall icke kiva eller skria, och hans röst skall man icke höra på gatorna,
20 Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en rykande veke skall han icke utsläcka, intill dess att han har fört rätten fram till seger.
21 Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»
22 Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum. Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg.
23 Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke denne är Davids son?»
Read full chapter
Matteus 12:1-23
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Jesus lärjungar plockar ax på sabbatsdagen
12 En sabbat[a] en tid senare vandrade Jesus och hans lärjungar genom några sädesfält. Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta.
2 Men fariseerna fick se det och sa: ”Titta hur dina lärjungar gör sådant som inte är tillåtet[b] på sabbaten.”
3 Då sa Jesus till dem: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga?[c] 4 Han gick in i Guds hus, och både han och hans män åt av skådebröden som bara prästerna får äta. De bröt också mot lagen. 5 Och har ni aldrig läst i lagen att prästerna som tjänstgör i templet vanhelgar sabbaten och är ändå oskyldiga? 6 Men jag säger er, att här finns en som är större än templet. 7 Om ni förstod vad som menas med orden: ’Jag vill hellre ha nåd än slaktoffer’[d], så skulle ni inte döma oskyldiga. 8 För Människosonen är Herre över sabbaten.”
Jesus botar en man på sabbatsdagen
(Mark 3:1-6; Luk 6:6-11)
9 Sedan gick Jesus vidare och kom in i deras synagoga, 10 och där fick han se en man som hade en förtvinad hand. Fariseerna frågade honom då: ”Är det tillåtet att bota någon på sabbaten?”, för att få något att anklaga honom för. 11 Men han svarade: ”Om någon av er har ett får och det faller i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? 12 Tänk då på hur mycket mer värd en människa är än ett får! Det är alltså tillåtet att göra gott på sabbaten.” 13 Sedan sa han till mannen: ”Räck fram din hand!” Och när mannen gjorde det, blev handen lika frisk igen som den andra.
14 Men fariseerna gick ut och började göra upp planer på hur de skulle få Jesus dödad.
Guds tjänare
(Mark 3:7-12; Luk 6:17-19)
15 När Jesus fick reda på detta, drog han sig bort därifrån. Många människor följde efter honom, och han botade alla sjuka bland dem, 16 men han förbjöd dem att avslöja vem han var. 17 Så skulle det gå i uppfyllelse som förutsagts genom profeten Jesaja:
18 ”Detta är min utvalda tjänare,
min älskade, min innerliga glädje.
Jag låter min Ande komma över honom,
och han ska förkunna rätten för folken.
19 Han tvistar inte, han skriker inte,
hans röst hörs inte på gatorna.
20 Han krossar inte ett brutet strå,
han släcker inte en veke som tynar.
Han för fram rättvisan till seger.
21 Hans namn ska vara folkens hopp.”[e]
Jesus beskylls för att vara i förbund med djävulen
(Mark 3:22-29; Luk 11:14-23; 12:10)
22 Sedan förde man till honom en besatt man som var både blind och stum. Och Jesus botade honom, så att han kunde tala och se. 23 Folk blev alldeles häpna, och sa: ”Kanske denne ändå är Davids Son?”
Read full chapterFootnotes
- 12:1 Sabbaten, judarnas vilodag, är den sjunde dagen i deras vecka, alltså lördagen. Den dagen utför judarna inget onödigt arbete. Vilodagen instiftades av Gud redan i 1 Mos 2:3.
- 12:2 En generell syftning på Moses lag, 1–5 Mosebok.
- 12:3 Jfr 1 Sam 21:1-6.
- 12:7 Se Hos 6:6.
- 12:21 Se Jes 42:1-4. Det finns små detaljskillnader i det grekiska citatet jämfört med den hebreiska (masoretiska) texten.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.