2 Mosebok 31-33

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

Konsthantverkare

^1-2 Herren sa sedan till Mose: Jag har utvalt Besalel, Uris son och Hurs sonson från Juda stam.

³ Jag har fyllt honom med Guds Ande, gett honom vishet, förmåga och kunskap i alla slag av konsthantverk.

⁴ Han kan tillverka föremål av guld, silver och koppar.

⁵ Han är också en skicklig juvelerare och träsnidare.

⁶ Jag har utvalt Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, som hans assistent. Jag har också gett speciell yrkesskicklighet till alla hantverkare, så att de ska kunna tillverka allt som jag har bett dig ansvara för:

⁷ tabernaklet, arken med benådningsplatsen, alla föremål i tabernaklet,

⁸ bordet och tillbehören, guldljusstaken med dess tillbehör, rökelsealtaret,

⁹ brännofferaltaret med dess tillbehör, tvättfatet och dess ställning,

¹⁰ de vackra, heliga kläderna åt prästen Aron och kläderna åt hans söner, så att de kan tjänstgöra som präster,

¹¹ smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen. Men de måste till punkt och pricka följa de föreskrifter jag gav dig.

Vila på sabbaten

^12-13 Sedan sa Herren till Mose: Påminn Israels folk att de ska vila på min sabbatsdag. Den hjälper er att minnas att jag är Herren, som gör er heliga.

^14-15 Ja, vila på sabbaten, för den är helig. Den som inte lyder denna befallning måste dö och den som utför något arbete på den dagen kommer att dö.

¹⁶ Arbeta bara i sex dagar, för den sjunde är en särskild vilodag och den är helig för Herren. Denna lag gäller för all framtid.

¹⁷ Den är en evig symbol för förbundet mellan mig och Israels folk. På sex dagar skapade nämligen Herren himlen och jorden, men på den sjunde dagen vilade han.

¹⁸ När Gud hade slutat att samtala med Mose på berget Sinai, gav han honom de två stentavlorna på vilka Gud med sitt finger hade skrivit ner de tio budorden.

Guldkalven

32 När Mose dröjde med att komma tillbaka från berget gick folket till Aron och sa till honom: Gör en gud åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss hit från Egypten har ju försvunnit. Det måste ha hänt honom något.

^2-3 Ge mig era örhängen av guld, svarade Aron.Alla gjorde som Aron hade sagt. Män och kvinnor, pojkar och flickor, gav sina örhängen till

⁴ Aron, som smälte ner guldet och formade det till en avgud i form av en kalv. Se där, Israel, ropade folket. Detta är din Gud som förde dig ut ur Egypten!

⁵ När Aron såg vilken glädje det blev bland folket, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: I morgon ska vi ha en stor fest för Herren!

⁶ Nästa morgon steg de upp mycket tidigt och började offra brännoffer och tackoffer till guldkalven. Därefter ställde de till med en riktig fest och åt och drack, dansade och sjöng.

⁷ Då sa Herren till Mose: Skynda dig ner, för folket som du fört ut ur Egypten håller alldeles på att fördärva sig i sin orenhet

⁸ och har redan övergett de lagar som jag föreskrev. De har gjutit en kalv av guld, som de tillber och offrar till. 'Detta är din Gud, Israel, som förde dig ut ur Egypten

⁹ Herren sa vidare: Jag ser vilket motspänstigt folk detta är.

¹⁰ Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig, Mose, vill jag göra till ett stort folk i stället för dem.

¹¹ Men Mose bad Herren att inte handla på det sättet. Herre, bad han, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och sådana väldiga under?

¹² Vill du att egyptierna ska säga: 'Gud lurade dem ut till bergen, för att han skulle få döda dem och utrota dem från jorden'? Spar din vrede. Glöm bort dessa hemska planer mot ditt folk!

¹³ Kom ihåg ditt löfte till dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Du svor ju vid dig själv och sa: 'Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dem detta land som jag lovat er, och de ska bo i det för alltid.'

¹⁴ Då ångrade Herren sig och skonade dem.

^15-16 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer. Budorden var inskrivna av Gud själv på båda sidor av tavlorna.

¹⁷ När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: Det låter precis som om de håller på att förbereda sig för krig!

¹⁸ Men Mose svarade honom: Nej, det är varken seger- eller sorgerop utan sång.

¹⁹ När de kom närmare lägret såg Mose kalven och hur man dansade omkring den, och i sin vrede kastade han tavlorna på marken, så att de gick sönder.

²⁰ Han tog kalven och smälte ner den i elden, och när guldet hade kallnat, krossade han det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.

²¹ Sedan vände han sig till Aron och frågade: Vad har folket gjort med dig eftersom du har fört dem in i en så fruktansvärd synd?

²² Lugna dig lite, svarade Aron. Du vet ju själv hur ogudaktiga de här människorna är.

²³ De sa till mig: 'Gör en gud åt oss, som kan leda oss, för det måste ha hänt något med Mose.'

²⁴ Då sa jag till dem: 'Ge mig era örhängen!' Jag fick dem, kastade dem i elden, och plötsligt fanns kalven där bara!

²⁵ När Mose såg den lösaktighet Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender,

²⁶ ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: Alla som vill stå på Herrens sida kommer hit och ställer sig bredvid mig. Då kom alla leviterna över till honom.

²⁷ Han sa till dem: Så här säger Herren, Israels Gud: 'Ta era svärd och gå nu genom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.'

²⁸ Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring tre tusen personer.

²⁹ Sedan sa Mose till leviterna: I dag har ni invigt er till tjänst åt Herren. Ni lydde honom, även när det betydde att ni måste döda era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.

Mose ber för folket

³⁰ Dagen därpå sa Mose till folket: Ni har begått en mycket stor synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Det kan ju tänkas att han vill förlåta er.

³¹ Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: Folket har begått en stor synd och har gjort sig en gud av guld.

³² Förlåt dem Gud! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i.

³³ Och Herren svarade Mose: Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur boken.

³⁴ Men gå nu och led folket till den plats som jag har sagt, och jag försäkrar dig att min ängel ska gå framför er. Men när jag besöker mitt folk ska jag straffa dem för deras synd.

³⁵ Och Herren straffade folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.

Folket ångrar sig

33 Herren sa till Mose: Led nu detta folk som du förde ut ur Egypten till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande.

² Jag ska sända en ängel framför dig som ska fördriva kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.

³ Det är ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk, för jag skulle då hela tiden frestas att utplåna er.

⁴ När folket hörde dessa stränga ord, blev de bedrövade och tog av sig alla sina smycken.

⁵ Herren hade nämligen bett Mose att säga till dem: Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, så skulle jag utplåna er. Ta nu av er alla era smycken, så ska jag sedan se på vad jag ska göra med er.

⁶ Från den stunden bar de inte längre några smycken.

Uppenbarelsetältet

⁷ Mose brukade slå upp ett tält som han kallade uppenbarelsetältet utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till tältet.

⁸ Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han kommit fram.

⁹ När han gått in i tältet kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där var den medan Herren talade med Mose.

¹⁰ När folket såg molnpelaren föll de ner och tillbad vid ingången till sina tält.

¹¹ Inne i uppenbarelsetältet talade Herren ansikte mot ansikte med Mose, precis som man talar med en vän. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men den unge mannen, Josua, Nuns son, som var hans tjänare, stannade kvar där.

Mose vill se Gud

¹² Mose talade med Herren och sa till honom: Du har sagt till mig: 'Led detta folk till löfteslandet

¹³ Om det nu är så, visa mig då tydligt den väg du vill jag ska gå, så att jag kan förstå dig och vandra på det sätt du vill. Glöm inte bort att detta folk är ditt folk!

¹⁴ Herren svarade honom: Jag ska själv gå med dig och se till att du lyckas.

¹⁵ Mose hade nämligen sagt: Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till.

¹⁶ Om du inte går med oss, vem ska då kunna veta att jag och mitt folk har funnit nåd inför dina ögon och att vi är annorlunda än alla andra folk på hela jorden?

¹⁷ Och Herren hade svarat Mose: Ja, jag ska verkligen göra vad du har bett mig om, för du har funnit nåd inför mig och är min vän.

¹⁸ Då bad Mose att få se Guds härlighet.

¹⁹ Herren svarade: Jag ska låta min skönhet gå förbi dig, och jag ska tala om för dig vad mitt namn 'Herren' betyder. Jag visar mig barmhärtig och nådig mot vem jag vill.

²⁰ Men du kan inte få se mitt ansiktes härlighet, för en människa kan inte se mig och leva.

²¹ Men stå här på klippan bredvid mig.

²² När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och övertäcka dig med min hand tills jag har gått förbi.

²³ Sedan ska jag ta bort handen, och du ska få se mig på ryggen, men mitt ansikte får du inte se.