Ester 9-10
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Judarna triumferar
9 Den trettonde dagen i tolfte månaden, adar, var den dag då kungens befallning och förordning skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att få makt över dem, men nu blev det tvärtom, så att judarna i stället fick makten över dem som hatade dem. 2 Judarna samlades i sina städer i alla kung Xerxes provinser för att försvara sig mot dem som ville deras olycka. Men ingen kunde stå emot dem, för alla hade drabbats av fruktan för dem. 3 Furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hade ställt sig på judarnas sida, för de hade fyllts av fruktan för Mordokaj. 4 Mordokaj hade nämligen fått stort inflytande i kungens palats, ryktet om honom spred sig till alla provinserna och han blev allt mäktigare.
5 Judarna slog alla sina fiender med svärd, dödade, förgjorde och gjorde som de ville med dem som hatade dem. 6 I borgen i Susa dödade judarna 500 män 7 och Parshandata, Dalfon, Aspata, 8 Porata, Adalja, Aridata, 9 Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10 Hamans tio söner och Hammedatas son, judarnas fiende. Men de lät bli att plundra.
11 När kungen samma dag fick veta antalet män som dödats i Susa, 12 sa han till drottning Ester: ”Judarna har dödat och förgjort 500 män i Susa. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan de då inte ha gjort i mina övriga provinser? Vad vill du nu be om? Det ska du få. Vad önskar du? Din önskan ska uppfyllas.”
13 Då svarade Ester: ”Om du finner det för gott, o kung, så låt judarna här i Susa få fortsätta i morgon också efter samma lag som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålen.”
14 Kungen befallde då att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och Hamans tio söner hängdes upp.
15 Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller nu något byte.
16 De övriga judarna i kungens provinser samlades för att försvara sig och för att befria sig från sina fiender. De dödade 75 000 av dem men tog inget byte. 17 Detta skedde den trettonde dagen i månaden adar. På den fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. 18 Men judarna i Susa samlades den trettonde och fjortonde dagen, och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. 19 Därför firar judar som bor på landet, i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjefylld högtidsdag och ger varandra gåvor.
Purimhögtiden instiftas
20 Mordokaj skrev ner allt som hände och skickade brev till alla judar i kung Xerxes provinser både nära och fjärran 21 och uppmanade dem att i fortsättningen varje år fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar 22 som dagar då judarna blev räddade från sina fiender och som den månad då deras sorg vändes till glädje och deras klagan till firande. Dessa dagar skulle de göra till dagar av fest och glädje och skicka matgåvor till varandra och gåvor till de fattiga.
23 Judarna antog denna praxis, som de nu hade börjat, och som Mordokaj hade skrivit och uppmanat dem till. 24 För Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att utplåna dem och kastat ”pur”, lott, för att förgöra och utplåna dem. 25 Men när detta lades fram för kungen[a], utfärdade han en skriftlig kungörelse[b] med befallning om att Hamans onda planer mot judarna skulle vändas mot honom själv, och att han och hans söner skulle hängas upp på pålen. 26 Därför kallades dessa dagar purim, efter ordet ”pur”. På grund av det som stod i kungörelsen och det som judarna hade sett och varit med om, 27 införde och fastställde judarna denna sed: att de själva och deras efterkommande och de som anslöt sig till dem skulle fira dessa två dagar på föreskrivet sätt på den bestämda tiden varje år. 28 Dessa dagar skulle man komma ihåg och fira från generation till generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad, för att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas av judarna och minnet av dem aldrig skulle förblekna bland deras efterkommande.
29 Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade en skrivelse med makt och myndighet för att bekräfta det andra brevet om purimfesten. 30 Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i kung Xerxes rike, med en önskan om fred och trygghet, 31 för att stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade befallt och fastställt för sig själva och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. 32 Esters befallning som fastställde dessa föreskrifter om purim blev nu nedtecknad i en bok.
Mordokaj hedras och får stor makt
10 Kung Xerxes tog ut skatt från hela landet inklusive de avlägsna kustprovinserna. 2 Alla hans storverk och bedrifter och berättelsen om den storhet han gav Mordokaj finns nedtecknade i mediska och persiska kungars krönika. 3 Juden Mordokaj hade den största makten i landet näst efter kung Xerxes själv, och han var mycket högt aktad bland judarna och älskad av sina landsmän. Han tänkte alltid på sitt folks bästa och talade alltid för sina landsmäns välfärd.
Ester 9-10
Svenska 1917
9 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga -- fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga --
2 på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk.
3 Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.
4 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större.
5 Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare.
6 I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.
7 Och Parsandata, Dalefon, Aspata,
8 Porata, Adalja, Aridata,
9 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,
10 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
11 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg.
12 Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.»
13 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen.»
14 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.
15 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
16 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
17 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.
18 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.
19 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat.
20 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran,
21 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,
22 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.
23 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem --
24 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem;
25 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen.
26 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem,
27 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden,
28 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.
29 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim.
30 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike,
31 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.
32 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.
10 Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i havet.
2 Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska konungarnas krönika.
3 Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina landsmän till deras välfärd.
Apostlagärningarna 7:1-21
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Stefanos försvarstal
7 Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?”
2 Stefanos svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud visade sig för vår förfader Abraham då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran.[a] 3 Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska visa dig.’[b]
4 Därför flyttade Abraham från kaldéernas land och bosatte sig i Harran. Efter hans fars död ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor. 5 Gud gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att hela landet skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar trots att Abraham ännu inte hade några barn.
6 Gud sa också till honom att hans efterkommande skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 7 ’Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de gå därifrån och tjäna mig på den här platsen.’[c]
8 Gud gav sedan Abraham omskärelsens förbund. Så när Abrahams son Isak föddes, omskar han honom på åttonde dagen. Isak blev sedan far till Jakob[d] och Jakob till de tolv stamfäderna. 9 Dessa stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli vis och framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Denne utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen.
11 Men sedan blev det svält och mycket lidande i hela Egypten och Kanaan och våra förfäder saknade mat. 12 Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten och därför skickade han våra förfäder dit, först en gång och sedan en gång till. 13 Under deras andra resa avslöjade Josef för dem vem han var och farao fick kännedom om hans släkt. 14 Sedan skickade Josef efter sin far Jakob och hela hans familj. Tillsammans var de 75 personer. 15 Så kom Jakob till Egypten och där dog både han och våra förfäder. 16 Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham hade köpt med silver av Hamors söner.
17 Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham och folket hade växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. 18 Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.[e] 19 Han bemötte vårt folk med list, förtryckte våra förfäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.
20 Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Man skötte om honom hemma i tre månader 21 men sedan satte man ut honom. Då tog faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son.
Read full chapterFootnotes
- 7:2 Mesopotamien motsvarade ungefär vår tids Irak. Harran var en stad i nuvarande Syrien.
- 7:3 Se 1 Mos 12:1.
- 7:7 Se 1 Mos 12:7; 15:13-14 och 2 Mos 3:12.
- 7:8 Jfr 1 Mos 32:27-28.
- 7:18 Se 2 Mos 1:8.
Apostlagärningarna 7:1-21
Svenska 1917
7 Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»
2 Då sade han: »Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran,
3 och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig.'
4 Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta därifrån till detta land, där I nu bon.
5 Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke hade någon son.
6 Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
7 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud; 'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna plats.'
8 Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
9 Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom
10 och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
11 Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
12 Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra fäder åstad dit, en första gång.
13 Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
14 Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
15 Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder.
16 Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem.
17 Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i Egypten,
18 till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste av Josef.
19 Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för att dessa icke skulle bliva vid liv.
20 Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
21 sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
Read full chapterSwedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.