Ester 3-5
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Hotet mot judarna
(3:1—4:17)
Hamans plan mot judarna
3 En tid senare upphöjde kung Xerxes Haman, son till agagiten Hammedata, till en position över alla andra furstar. 2 Alla kungens tjänare i hans port böjde sig ner i vördnad för Haman, för så hade kungen befallt, men Mordokaj gjorde det inte.
3 ”Varför följer du inte kungens befallning?” frågade kungens tjänare honom. 4 Dag efter dag talade de med honom, men han brydde sig inte om dem. Slutligen talade de med Haman om saken för att se om Mordokajs skäl skulle godtas, han hade nämligen sagt att han var jude.
5 Haman blev rasande när han nu upptäckte att Mordokaj inte böjde sig ner för honom i vördnad. 6 Det räckte inte för honom att bara ta livet av Mordokaj, utan när han fick veta vilket folk Mordokaj tillhörde ville han utrota alla judar ur Xerxes rike. 7 I första månaden av året, månaden nisan, i kung Xerxes tolfte regeringsår, kastade man lott, ”pur”, inför Haman, om dag och månad, och lotten föll på[a] adar, den tolfte månaden.
8 Haman tog så upp saken med kung Xerxes: ”Det finns ett speciellt folk, som är utspritt och skingrat bland alla andra folk i ditt rikes provinser. Deras lagar skiljer sig från alla andra folks, och de följer inte kungens lagar. Det är mot kungens intressen att låta dem fortsätta så. 9 Om du, o kung, finner det för gott, så utfärda en befallning om att de ska utrotas. Då ska jag bidra med 350 ton[b] silver till förvaltarna för den kungliga skattkammaren.”
10 Kungen tog då av sig sin sigillring och gav den till Haman, agagiten Hammedatas son, judarnas fiende. 11 ”Behåll pengarna, men gör vad du anser vara bäst med detta folk”, sa kungen till Haman.
12 Kungens sekreterare tillkallades på trettonde dagen i första månaden, och enligt Hamans befallning utfärdades en skrivelse till kungens satraper, till ståthållarna i de olika provinserna och till furstarna över varje folk, till varje provins på dess eget språk. Skrivelsen undertecknades i kung Xerxes namn och förseglades med hans ring. 13 Brev skickades med ilbud till alla kungens provinser med order om att alla judar skulle förgöras, dödas och utrotas, unga och gamla, barn och kvinnor, på en och samma dag, nämligen den trettonde dagen i månaden adar, årets tolfte månad. Deras ägodelar skulle tas som byte. 14 En avskrift av skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att de var beredda för den dagen.
15 Ilbuden gick ut omedelbart på kungens befallning, och lagen tillkännagavs i Susas borg. Kungen och Haman slog sig ner för att dricka tillsammans, medan bestörtning rådde i staden Susa.
Mordokaj ber Ester om hjälp
4 När Mordokaj fick höra vad som hade hänt, rev han sönder sina kläder, klädde sig i säck och aska och gick ut i staden och klagade högt och bittert. 2 Han gick till kungens port och stannade utanför den, för dit in fick ingen gå i sorgkläder. 3 Överallt i varje provins dit kungens befallning och förordning kommit rådde stor sorg bland judarna. De fastade och grät och klagade, och många låg i säck och aska.
4 När Esters tjänsteflickor och hovmän kom och berättade detta för henne, blev hon bestört och skickade kläder till Mordokaj att använda i stället för säcktyget, men han vägrade att ta emot dem. 5 Då kallade Ester på Hatak, en av kungens hovmän som hon fått i sin tjänst, och bad honom gå ut till Mordokaj och ta reda på varför han uppträdde som han gjorde. 6 Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg utanför kungens port, 7 och denne berättade för honom om allt som hade hänt honom och om det belopp som Haman hade lovat betala till kungens skattkammare för att få judarna utrotade. 8 Mordokaj gav även Hatak en kopia av förordningen som utfärdats i Susa om deras utrotning och bad honom visa den för Ester och förklara vad som hänt och be henne att gå till kungen och vädja för sitt folk.
9 Hatak gick tillbaka till henne och berättade vad Mordokaj sagt. 10 Ester sa då till Hatak att på nytt gå ut till Mordokaj och säga:
11 ”Alla kungens tjänare och allt folket i kungens provinser vet att för den man eller kvinna som går in till kungen på den inre borggården utan att vara ditkallad, gäller bara en enda lag, nämligen döden, om inte kungen räcker ut sin guldspira som tecken på att han får leva. Jag har inte varit kallad till kungen på trettio dagar.”
12 När man berättade för Mordokaj vad Ester hade sagt 13 skickade Mordokaj tillbaka ett svar till henne: ”Tro inte att du ensam av alla judar ska komma undan därför att du är i kungens palats. 14 Om du nu tiger, kommer befrielse och räddning från något annat håll till judarna, men du och dina släktingar kommer att gå under. Och vem vet om du inte har blivit drottning just för en tid som denna?”
15 Ester sände sitt svar till Mordokaj: 16 ”Gå och kalla samman alla judar i Susa och fasta för min skull. Ät och drick inte under tre dagar och tre nätter. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta, och sedan ska jag gå in till kungen fast det är mot lagen, och om jag då går förlorad så får det bli så.”
17 Mordokaj gick och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.
Ester ingriper för att rädda sitt folk
(5:1—9:19)
Ester inför kungen
5 Tre dagar senare tog Ester på sig den kungliga skruden och gick in på palatsets inre borggård, framför palatsbyggnaden. Kungen satt på sin tron i palatset, mitt emot ingången. 2 När han såg drottning Ester stå där på gården, behagade det honom, och han räckte ut sin guldspira mot henne. Ester gick då fram och rörde vid spetsen på spiran.
3 ”Vad vill du, drottning Ester?” frågade kungen henne. ”Vad önskar du? Vad du än begär ska du få det, om det så skulle vara hälften av mitt rike.”
4 Ester svarade: ”Om det behagar dig, min kung, kom tillsammans med Haman till en fest som jag har förberett för dig i dag.”
5 Kungen befallde: ”Hämta Haman omedelbart, så att vi kan göra som Ester önskar.” Så gick kungen och Haman till den fest som Ester hade anordnat.
6 Medan de njöt av vinet frågade kungen Ester: ”Tala nu om för mig vad du önskar, så ska du få det, även om det är hälften av mitt kungarike.”
7 Ester svarade: ”Min önskan och bön är denna: 8 Om du ser välvilligt på mig, min kung, och om det behagar dig att besvara min bön och uppfylla min önskan, så kom tillsammans med Haman i morgon till den festmåltid som jag ska förbereda för er. Då ska jag svara på din fråga, o kung.”
Haman retar sig på Mordokaj
9 Haman gick hem glad och upprymd den dagen. Men när han vid kungens port såg Mordokaj, som varken reste sig eller på något annat sätt visade vördnad, blev han ursinnig på honom. 10 Han behärskade sig emellertid och fortsatte hem, och där samlade han sina vänner och sin hustru Seresh. 11 Han skröt för dem om sin rikedom, om sina många barn och hur kungen på alla sätt hade ärat honom och upphöjt honom över furstarna och kungens tjänare.
12 Sedan tillade han också: ”Dessutom inbjöd drottning Ester förutom kungen bara mig till den festmåltid som hon gjort i ordning, och i morgon är jag inbjuden dit igen tillsammans med kungen. 13 Men jag är ändå inte nöjd så länge jag måste se den där juden Mordokaj sitta i kungens port.”
14 Hans hustru Seresh och alla hans vänner föreslog då: ”Du ska låta bygga en tjugofem meter hög påle och be kungen att få hänga Mordokaj på den i morgon bitti, och sedan kan du nöjd och glad gå till festen med kungen.” Det tyckte Haman var ett bra förslag och lät resa pålen.
Ester 3-5
Svenska 1917
3 En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen bland alla de furstar som voro hos honom.
2 Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom. Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
3 Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till Mordokai: »Varför överträder du konungens bud?»
4 Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för dem att han var en jude.
5 När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för honom, uppfylldes han med vrede.
6 Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän.
7 I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte regeringsår, kastades pur, det är lott, inför Haman om var särskild dag och var särskild månad intill tolfte månaden, det är månaden Adar.
8 Och Haman sade till konung Ahasveros: »Här finnes ett folk som bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen värdigt att låta dem vara.
9 Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.»
10 Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän.
11 Därefter sade konungen till Haman: »Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott.»
12 Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros' namn utfärdades skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
13 Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens hövdingdömen, att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna, både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring.
14 I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud, öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle vara redo den dagen.
15 Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. Men konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att bestörtning rådde i staden Susan.
4 När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
2 Och han begav sig till konungens port och stannade framför den, ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i sorgdräkt.
3 Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade, ja, de flesta satte sig i säck och aska.
4 När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
5 Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han gjorde så.
6 När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden framför konungens port,
7 berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra judarna.
8 Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och söka nåd hos honom för sitt folk.
9 Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
10 Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
11 »Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att komma till konungen.»
12 När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
13 sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: »Tänk icke att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus.
14 Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?»
15 Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
16 »Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.»
17 Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade bjudit honom.
5 På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga palatset, mitt emot palatsets dörr.
2 När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene spira, som han hade i sin hand; då gick Ester fram och rörde vid ändan av spiran.
3 Och konungen sade till henne: »Vad önskar du, drottning Ester, och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den beviljas dig.»
4 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, må konungen jämte Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för honom.»
5 Då sade konungen: »Skynden att hämta hit Haman, för att så må ske, som Ester har begärt.» Så kommo då konungen och Haman till gästabudet, som Ester hade tillrett.
6 Och när vinet dracks, sade konungen till Ester: »Vad är din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så skall den uppfyllas.»
7 Ester svarade och sade: »Min bön och min begäran är:
8 om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har befallt.»
9 Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede mot Mordokai.
10 Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät hämta sina vänner och sin hustru Seres.
11 Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de andra furstarna och konungens övriga tjänare.
12 Och Haman sade ytterligare: »Icke heller har drottning Ester låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud, som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till henne, jämte konungen.
13 Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge jag ser juden Mordokai sitta i konungens port.»
14 Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: »Låt resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen, att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med konungen till gästabudet.» Detta behagade Haman, och han lät resa upp pålen.
Apostlagärningarna 5:22-42
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
22 Men när tjänarna kom till fängelset, kunde de inte hitta dem där. Männen återvände då och rapporterade: 23 ”Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.”
24 När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. 25 Men då kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket.
26 Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda för att bli stenade av folket.
27 När apostlarna hämtats och ställts inför rådet, började översteprästen förhöra dem: 28 ”Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa i det namnet och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!” 29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. 30 Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. 31 Honom har Gud upphöjt med sin makt och gjort honom till en härskare och frälsare, så att Israel kan vända om och få förlåtelse för sina synder. 32 Vi kan själva vittna om detta och det kan också den heliga Anden som han har gett till dem som lyder honom.”
33 När medlemmarna i rådet hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. 34 Men då ingrep en av fariseerna[a] i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att apostlarna skulle föras ut en stund. 35 Sedan sa han: ”Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! 36 För ett tag sedan var det Theudas som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske fyrahundra personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna åt olika håll och rörelsen dog ut. 37 Därefter vid tiden för skattskrivningen, kom Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad och alla hans efterföljare skingrades. 38 Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om detta bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. 39 Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!”
40 Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, kallade in apostlarna och lät dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa i Jesus namn och lät dem gå. 41 Men apostlarna lämnade rådssalen, glada över att de hade ansetts värdiga att förnedras på grund av Namnet. 42 Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida evangeliet om att Jesus är Messias.
Read full chapter
Apostlagärningarna 5:22-42
Svenska 1917
22 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta
23 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.»
24 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta.
25 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»
26 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.
27 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
28 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.»
29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor.
30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat.
31 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse.
32 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»
33 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem.
34 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen.
35 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män.
36 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet.
37 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade.
38 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned;
39 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»
40 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.
41 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
42 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
Read full chapterSwedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.